Mot planet som ska ta oss till Afghanistan.

Äntligen på väg

Vi sitter ner i väntsalen på Västerås flygplats, några spelar kort, andra äter hamburgare. Jag ringer min flickvän för sista gången på i värsta fall väldigt länge då jag inte vet exakt vilka möjligheter vi har att ringa hem från Afghanistan. Jag har hört historier om avstängda linjer, dåligt ljud och överbelastat nät. Det är skönt att prata med henne en sista gång innan vi lyfter och det värsta farvälet är redan avklarat. Det 20 minuter långa samtalet med henne känns som en bra avslutning på svensk mark för den här gången. Vi hinner skriva några sms till varandra innan det är dags att stänga av radiodelen i telefonen. Jag kommer inte att ha telefonen påslagen i insatsområdet med risk för signalspaning och vill bespara mina anhöriga att någon afghansk underrättelseenhet hör av sig med frågor eller i värsta fall hot. Jag ringer min mamma, pappa och min bror. Min syster är i Thailand och jag skickar henne ett sms som väntar på henne när hon landar i Sverige. En timme senare lämnar vi svenskt luftrum.

En trevlig överraskning i en i övrigt ganska spartansk flygupplevelse är den goda flygplansmaten med kallrökt lax, köttfärsbiff och potatismos. Bättre än Livgardets restaurangmat, vilket i och för sig inte är någon garanti för bra mat. Det är en mycket bra stämning på flyplanet, alla är på bra humör och det är roligt att träffas igen. Människorna här känns som en familj, vi står varandra så nära - trots att vi bara umgåtts under tre månader. Vi ser en film, pratar, försöker sova och förmodligen slumrar jag också till någon timme då och då. Efter månader och veckor av väntan börjar så sakteligen den spänning släppa som jag byggt upp inför rotationen. När man vet att man har en uppgift framför sig vill man bara komma igång med arbetet så fort som möjligt och de sista dagarna i Sverige var jobbiga på det sättet att man mentalt redan var i insatsområdet.

Landningen är en konstuppvisning i dålig planering då vi nuddar marken med ena vingen under inflygningen. En parering av en klart underkänd navigering blir det första farliga som möter oss i Afghanistan innan våra kollegor från FS17 möter upp oss på marken. Här trängs vi med tyskar och amerikanare och den logistiska apparaten som vi bara sniffat på imponerar. Lastbilar, truckar och amerikanska bepansrade fordon sprider en luft av diesel och hade det inte varit för den militära profilen skulle vi kunna varit på vilken primitiv flygplats som helst. Vädret är skönt svalt, 12 grader och lite regn i luften.

Trots att vägen till Camp Northern Light anses som säker åker vi i full stridsutrustning, fyllda magasin och mantlade vapen. Resan till campen går hur bra som helst och påminner om en dålig väg på övningsområdet hemma i Sverige - med en avgörande skillnad - nu är det på riktigt, magkänslan säger att det har blivit skarpt läge.

Vi anländer till Camp Northern Light precis innan skymningen. Vi blir tilldelade våra rum och hämtar ut vår utrustning som har anlänt tidigare på dagen. Totalt har varje person med sig knappt 100 kg utrustning innehållandes vapen, civila kläder, datorer och stridsutrustning. Fyra till fem välfyllda väskor bärs in på rummen som kan liknas vid ett vandrarhem i den sämre standarden. Rent och funktionellt, men slitet och välanvänt. Klockan har nu blivit 1700 lokal tid, 3,5 timme före Sverige. Flygresan gav mycket kvar att önska gällande komfort och de flesta av oss har sovit ytterst lite. Det är ett trött gäng som tvingas lyssna på genomgång efter genomgång i matsalen. Klockan hinner bli 2200 innan vi äntligen får egen tid att duscha, komma i ordning på rummen och kanske ringa hem till Sverige. Det blir dock trångt i etern när alla vill ringa hem på de sex telefoner som finns. Veckan före utresan gav mamma mig en chokladkalender som nu genast åker upp på väggen för att skapa en känsla av julstämning som ändå inte infinner sig. Min rumskamrat har också med sig en kalender från sin mamma - den pryder nu väggen mitt emot. Små detaljer som gör att rummet känns lite hemtrevligare. Klockan är 2330 och min rumskamrat snarkar redan bredvid mig. Första dagen i Afghanistan går över i natt. Hemma är klockan 2000 och jag tror jag skall göra ett nytt försök att ringa till min familj och min flickvän. Vore skönt att säga god natt och tala om att resan gått bra.