Under ett rutinuppdrag där vi tvingas spärra av en väg under en tid stannar plötsligt två fordon framför mig och sex man hoppar ur bilarna med Kalashnikovs på magen. De har ett västerländskt utseende och hade det inte varit för den obefintliga skyddsutrustningen skulle de ha kunna varit brittiska, tyska eller amerikanska soldater.

De bär alla olika kläder, är klädda i kortärmad tröja, solglasögon, mycket magasin, en Leatherman och radio. Inget mer. De jobbar för Blackwater och jag inleder en intressant diskussion om deras närvaro och hur de arbetar. De är trevliga, avspända och behjälpliga i arbetet med att försöka ordna kaoset med trafiken. Anledningen till att vi spärrat av vägen är att en misstänkt vägbomb (IED) har observerats och att vi nu förbereder att spränga laddningen på plats. Till skillnad från många afghaner inser de situationens allvar så fort jag nämner IED och de ställer sig lugnt kring sina bilar och väntar, skrattar och pratar. Jag tillåts använda deras fordon som främre avspärrning och får bra kontakt och en intressant pratstund med dem.

Jag funderar på om min säkerhet förbättrats eller försämrats i deras närvaro men kommer inte fram till något. Rutin och eldkraft är givetvis tillfört men samtidigt kan de utgöra ett attraktivt mål för personer som inte gillar deras arbetsmetoder – att skjuta först och fråga sen. Jag gör nog bäst i att tydligt markera våra organisationers avskildhet.

Under ett av mina vaktpass har jag ett bra och intressant samtal med en av tolkarna där vi pratar om traditioner, religioner, föräldraledighet, skatt, löner och andra saker som skiljer sig väsentligt mellan våra länder och våra kulturer. Han har tidigare arbetat som tolk åt den amerikanska armén och pratar mycket bra engelska. Inställningen till att utländsk trupp är i landet är mestadels positiv och han delar min uppfattning att närvaron är ett nödvändigt ont om landet skall komma på fötter och klara sig självt i framtiden. Situationen har gradvis blivit bättre under dessa nio år främst med tanke på skola, högre utbildning och sjukvård medan säkerheten ännu inte är vad den borde vara. Kriminella grupperingar och fundamentalister äger fortfarande kontroll över stora resurser som land, människor och sinnen – ofta med vapenmakt och hot om våld. Häri ligger också ISAF:s huvuduppgift – att upprätthålla säkerheten i syfte att skapa utrymme för civila organisationer att bygga infrastruktur, skolor och civila institutioner. Utan en civil-militär samverkan med tydliga mål och träffsäkra insatser kommer tillståndet i landet att stagnera på en oacceptabel nivå.

Jag förklarar för honom hur vi i Sverige fördelar arbetet hemma med barn och hushåll och han skrattar högt åt att vi låter kvinnorna gå och arbeta medan männen stannar hemma. Sett ur ett jämställdhetsperspektiv finns det mycket kvar att önska. Även fast det finns problem i Sverige lever vi i ett av världens mest jämställda länder med en lika syn på löner, äganderätt, arbete och rösträtt. Påminnelsen om våra länders vitt skilda kulturer och historiska gång gör att förståelsen för Afghanistans dagliga problem blir lite mindre skymda. Närvaron av utländsk trupp och civil biståndspersonal kan förhoppningsvis ge positiva influenser även vad gäller synen på kvinnligt och manligt – att visa på goda exempel och konstruera biståndsprojekt med fokus på just dessa frågor kan vara en väg att gå.

Det största hindret mot ett jämställt samhälle och roten till många andra problem i landet är den höga analfabetismen som på sina håll är över 70 procent – för kvinnor är situationen generellt mycket sämre än för männen. Häromdagen patrullerade vi till fots i en by där uppskattningsvis 1000 familjer lever sida vid sida i sina hyddor och ägnar sig åt jordbruk i det torra ökenlandskapet. I byn finns två ickereligiösa skolor av god standard med utbildade och engagerade lärare. Problemet är att de bara tillåter undervisning för pojkar – en tyvärr ganska vanlig situation.

Att komma till rätta med grundläggande läs- och skrivutbildning för båda könen och skapa villkor för ett eget inhämtande av information är en given faktor i det svåra arbetet mot ett demokratiskt, självförsörjande och jämställt Afghanistan.

Jag patrullerar ytterområdet av campen – en smal gränd mellan den höga muren och det yttersta skyddet som utgörs av ett taggtrådsbeklätt stängsel. Här sker en del markarbete av lokalanställd personal och jag passar på att bekanta mig med arbetsledaren som står och gör det han är absolut bäst på – arbetsleda. Tre personer arbetar med spadar, skyfflar och hinkar från tidig morgon till solens nedgång medan arbetsledaren står bredvid och övervakar arbetet. Arbetsmoralen är hög och saker och ting blir verkligen gjorda även fast mycket av jobbet hade kunnat utföras av oss själva på mycket kortare tid. Det finns ändå en viktig poäng i att anställa lokala arbetare i så hög utsträckning som det går – ett arbete på den svenska campen är ett eftertraktat och bra avlönat jobb och samtidigt som vi får jobb utfört bidrar vi med arbetstillfällen. Det uppskattas.

Precis utanför stängslet går en hårt packad lerväg som löper parallellt med campens ena långsida. En bonde passerar med sin häst. På träkärran ligger en enorm hög av morätter och han hälsar på mig i det solbelysta dammet som yr upp bakom honom. I dammet skymtar jag en liten pojke på kanske tre år som står och tittar förundrat på mig. Han är inte mer än en halvmeter hög, är klädd i en svart kofta och bruna slitna sandaler. I handen håller han en pinne som han pekar mot mig som om det vore ett vapen. Jag vinkar till honom och han vinkar tillbaka med sin lilla pinne. Jag ser att han ler.

Bredvid vägen löper ett långt dike – ett vanligt sätt att bygga avloppsrännor och enkla brunnar på. Här samlas regnvatten, avföring och skräp och med jämna mellanrum rengörs fåran av de boende. Pojken har fullt upp att vinka till mig med sin pinne och har helt glömt bort att det bakom honom finns en grop lika djup som han är lång. Jag har ingen möjlighet att kommunicera med honom men säger ändå till honom på svenska att han kanske borde akta sig för diket. Sekunden senare är han borta och det blir tyst. Han ramlar baklänges neråt och min första tanke är att nu slår han ihjäl sig. Efter ett par sekunder hörs gråt och skrik från diket och efter ytterligare en tid kommer två små händer upp i solljuset. Han bottnar knappt och jag tycker otroligt synd om honom. Ingen finns i närheten att hjälpa honom och mellan mig och pojken finns ett stängsel – även fast avståndet inte är mer än tio meter. Pojken kravlar sig på något märkligt sätt upp ur gropen och står chockad vid dikeskanten och gråter. Tänk om jag kunde ge honom en kram. Det kan jag inte, och via radio får jag reda på att en ny uppgift finns att lösa innanför murarna.

En av uppgifterna vid bevakning av campen är att bemanna själva infarten och gaten. Här kommer man i direkt kontakt med alla som har ärenden hit – lokalanställda arbetare, utländska trupper, jobbsökare, nyfikna och människor som vill ha ersättning för skador de anser att ISAF har åsamkat dem. En äldre man kommer fram till mig och vill ha ersättning då ett av våra fordon har förstört delar av den bro som finns utanför hans hus. Det här är viktiga ärenden som vi ger hög prioritet – ingen skall känna att ISAF finns här nere och beter sig arrogant och inte bryr sig om skador de förorsakat. För skador blir det. Gator och gränder är smala och i dåligt skick. Ett stridsfordon som framrycker i stadsmiljö är inte direkt förlåtande om bandet skulle råka snudda till något oavsiktligt – och även fast vagnsbesättningen är oerhört skickliga på att framföra våra fordon händer det att vi river upp onödigt mycket jord och lera i marken.

Den amerikanske generalen McChrystal som är chef över ISAF har nu proklamerat att det egentliga kriget handlar om hearts and minds – att vinna afghanernas förtroende. "If the people are against us, we cannot be successful." En självklarhet kan man tycka, men amerikanarna har diplomatiskt uttryckt visat prov på bristande omdöme förut. Talibanerna visar förvånansvärt god förmåga i informationskrigföring där de på vissa platser äger stort stöd från lokalbefolkningen. Stödet grundar sig förvisso inte enbart på fredliga metoder men effekten för ISAF blir densamma – personer som gör allt för att vi skall försvinna. Kriget om hearts and minds är därför direkt avgörande för framgång. Den stora frågan är varför det tagit nio år att komma fram till det.

För att vinna förtroende och afghanernas hearts and minds måste ISAF visa att säkerheten kan garanteras samtidigt som meningsfulla projekt kring byar och städer ger invånarna hopp om en bättre framtid. Skolor, sjukhus, infrastruktur, vattenbrunnar, meningsfulla arbeten och en fungerande rättsapparat är oerhört viktiga – men svåra utmaningar att ta sig an. Den lokalbefolkning som skräms till lydnad av kriminella ledare eller religiösa fundamentalister måste känna att vi kan garantera deras säkerhet – att det arbete vi utför också får effekt i deras vardag. När bonden som plöjer åkern med sin åsna känner att vi gör skillnad eller när kvinnan som plockar bomull på fältet uppfattar vår närvaro som positiv, först då kan vi vinna afghanernas hearts and minds.

Arbetet måste ske på fältet av varje enskild soldat – hela tiden och alltid när vi är i kontakt med de människor vars land vi tagit i anspråk för att lösa våra arbetsuppgifter. Den militära säkerheten är en förutsättning för att den civila återuppbyggnaden skall kunna verka parallellt eller ta över när vi drar oss ur – de som hävdar motsatsen är välkomna hit för ett besök i verklighetens Afghanistan.