Filter: Visar bara inlägg från mars 2010

  • Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta.

    Patrull i natten

    Det känns som att befinna sig i ett dataspel där vi framrycker i natten. Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta. Det går långsamt och vi stannar med jämna mellanrum för att hörselobservera och navigera. Vi har varit i byn tidigare en gång – då i dagsljus. Synfältet i bildförstärkaren reducerar kraftigt observationsområdet och man måste hela tiden vrida på huvudet för att behålla god uppsikt över gruppen, vägen och observationsområdet.

    Vi ser det inte så tydligt, men bara någon meter från våra fötter löper djupa diken och raviner som används som bevattningskanaler. Att falla ner i diket skulle göra ont och vi är noga med var vi sätter fötterna. Den svala vinden håller imman borta från våra skyddsglasögon, vapenremmen tynger axlarna och på ryggen rinner svetten. Vi har varit ute i en timme nu och har nått byns norra vändpunkt. Efter en kort rast gör vi helt om och följer i stort sett samma väg tillbaka – känd mark är en stor fördel vid mörkerpatrullering.

    Vår närvaro är inte ouppmärksammad. Bakom de rostiga plåtdörrana till lerhusen skäller hundar oavbrutet bara decimeter från oss. Hundarna här i Afghanistan kan nå onormalt stora proportioner och se ut som mindre hästar – vi hoppas innerligt att ingen av dessa skall springa lös och attackera oss. Att verka med sitt vapen mot en aggressiv hund är den sista utvägen men medför samtidigt en hög risk för rikoschetter och vådaskott. Vi gör bäst i att ta oss från byn snarast möjligt – målet med patrullen är nu uppfyllt.

    Vi signalerar till våra vagnar om en framflyttad pick-up-point för att snabbare kunna göra uppsittning och komma från platsen. Det första sambandsalternativet har slut på batteri och vi går över till reservalternativet som fungerar utmärkt. Några kilometer bortanför de öppna fälten hör vi hur vagnarna startar och framrycker i nordöstlig riktning mot en känd punkt på kartan. Ljudet av motorerna framträder tydligt i natten och efter någon minut får vi reda på att vår framryckning kan observeras av vagnarna – drygt en kilometer bort. Efter en snabb uppsittning anmäler jag klart till vagnchefen och vi rullar tillbaka mot campen för daglig vård och gemensam genomgång av utförd verksamhet.

    Det har varit en bra och givande natt. Klockan är 0300 innan jag kommer i säng.

  • En tourniquet stryper effektivt blodflödet och går snabbt att applicera - även med en hand.

    Sjukvårdsövning

    En av våra sjukvårdare passar på att hålla en förevisning i användandet av tourniquet – en personlig livsavgörande skyddsutrusning som snabbt och effektivt stryper blodflödet vid arteriella blödningar i extremiteter. Vid allvarliga skador kan man förblöda på bara några minuter och det är av yttersta vikt att kunna få stopp på blodflödet snabbt och gärna med endast en hand då den andra kan vara skadad. Vi har tränat på detta förut men får nyttiga tips om hur man kan snabba på avsnörningen. Och precis som vilken personlig utrustning eller vilket vapensystem som helst är det övning som gäller – man kan alltid bli bättre.

  • Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Staden Mazar-e-Sharif

    Staden Mazar-e-Sharif ligger bara några kilometer från Camp Northern Lights och har en folktät och intensiv stadskärna. Vi passerar genom några av de välbyggda rondellerna varje gång vi skall ut på patrull – olika vägar varje gång för att inte skapa återkommande mönster. Det är svårt att veta exakt hur många som bor här, men om man väger samman flera olika källor hamnar vi någonstans mellan 300 000 och 400 000 invånare, en ganska stor stad med svenska mått mätt och provinshuvudstad i Balkh – det område där de flesta av våra operationer sker.

    Asfaltvägarna, rondellerna och infrastrukturen håller god standard i staden och invid vägarna finns ett myller av folk som säljer bröd, frukt, bildäck, kläder och andra produkter och tjänster man förmår producera. Trafiksituationen är ofta kaotisk där principen ”tittar jag inte så finns jag inte” idogt tillämpas. Vi har varit väldigt nära att krocka ett flertal gånger under främst rondellkörning då bilar som åker in i rondellen helt enkelt inte ser sig för. Vi försöker att hålla så låg hastighet som möjligt för att undvika olyckor, men då våra vagnar väger närmare 30 ton kan ändå skadorna på civila bli allvarliga vid en kollision.

    Man imponeras av det entreprenörskap som genomsyrar staden – människorna arbetar hårt och uppfinningsrikedomen för att tjäna pengar eller omsätta sina varor och tjänster i en byteshandel borde fler ta efter även i Sverige. Här finns inga sociala skyddsnät där du kan hämta ut pengar om du blir av med jobbet. Viljan och förmågan att se möjligheter i den annars så karga vardagen är en förutsättning för överlevnad.

    Det är inte bara befolkningen som har det besvärligt. Djuren lider hårt och används som redskap utan hänsyn till liv och hälsa. Små späda åsnor kan dra flera 100 kg tunga lass med grödor i avgaserna och larmet från trafiken – stretande magra hästar och blödande får är vardag och givetvis också ett viktigt kugghjul i afghanernas infrastruktur. Långt ifrån alla har råd med bil och det vanligaste transportsättet ute på landsbygden är djurtransport, enklare motorcykel eller samåkning i minibussar. En vanlig syn på motorvägen är minibussar fulla med folk – fem fram, tio bak och några på taket tillsammans med hö, grödor och djur. Hastigheten är inte sällan upp emot 100 km i timmen. I det avseendet är det ett under att vi hitintills inte upplevt några allvarliga trafikolyckor.

    Den välkända blå moskén som är en av shiamuslimernas heligaste byggnad ligger mitt i staden. Vi är inte tillåtna att vistas omkring byggnaden som till och med har ett eget polisdistrikt dedikerat till sig. Under patruller har vi dock på avstånd kunnat skymta den blågråa fasaden. Tyvärr har vi inte heller möjlighet att besöka den övriga stadskärnan under mer civila former på grund av säkerhetsläget, men vi har ändå fått uppleva Mazar-e-Sharif från våra vagnar och skrapat på ytan av det liv, det entreprenörskap och den glädje som lever här.

  • Spelet är en blandning av handboll, fotboll och bowling.

    Fotboll och fotpatrull

    Vi rullar ut med vagnarna efter frukost mot en by som ligger väster om Mazar-e-Sharif. Ambitionen är att göra ett oanmält stopp vid en polisstation och försöka få den afghanska polisen att gå i ledningen för patrullen – en samverkan vi värdesätter högt. Det bjuds på the och godis i den enkla lerbyggnaden medan jag, min vagnchef och tolken försöker inhämta så mycket information vi kan kring vilka som jobbar, deras rutiner, vapentillgång och arbetsuppgifter.

    Vi ser helst att vi gör sampatrulleringar så långt det är möjligt – dels för att ge legitimitet åt patrullen men också för att lära de lokala säkerhetsstyrkorna hur vi svenskar arbetar och förhoppningsvis bjuda på bra idéer och tillvägagångssätt. Tyvärr är polischefen på resande fot och kan inte ge det klartecken på en joint patrol som vi hoppats på.

    Vi beslutar oss för att genomföra patrullen ensamma och utgår mot byn som för bara fyra månader sedan utsattes för ett eldöverfall där tio insurgenter senare greps för dådet av den lokala polisen. Byn är ganska liten med utspridda hus, stora åkrar och torra betesmarker. En olustig känsla infinner sig omedelbart då invånarna inte hälsar på oss och drar sig undan när vi kommer. Tecken på insurgentaktiviteter och eldöverfall eller bara en gest för att de inte vet vilka vi är? Vi chansar inte på det senare utan håller som alltid god observation, taktisk framryckningsformering och är uppmärksamma på de signaler vi förmår ta in. Frånvaro av det normala och närvaro av det onormala. Det gäller att vara skärpt, hålla sitt observationsområde och utföra just sin uppgift på bästa sätt.

    Våra fordon står uppställda i ett bakre läge och vi framrycker till fots med upp till 50 kg utrustning per soldat att bära. Det är varmt och svettigt men axlarna har vant sig vid vikten och det är inget man längre reflekterar över. Möjliga framryckningsvägar för stridsfordon, våra positioner, vår verksamhet samt läget i byn skickas löpande till ledningsvagnen för att vi skall vara så mycket på förhand det bara går om det värsta skulle inträffa. Vi fotograferar byggnader, moskéer och skolor länkat till GPS-koordinater och så mycket information som möjligt samlas kring byn som vi besöker för första gången.

    Patrulleringen går bra och efter någon timme i området börjar barn och äldre att komma fram till oss och söka kontakt – några äldre herrar ger mig snabbt svar på ett antal spaningsfrågor som handlar om etnicitet och politiska uppfattningar.

    På den här patrullen har vi tagit med oss en fotboll som vi hoppas få användning av. Det är alltid svårt att veta vem av alla människor man skall ge bort saker till då det lätt kan uppstå irritation och konflikt, men då byäldstens son ger sig tillkänna är valet enkelt och fotbollen blir en uppskattad gåva. En åker bredvid en stor moské fungerar utmärkt som fotbollsplan och ögonen lyser stora på den flock av barn som har samlats kring oss. Succén är given och vi har en underbar stund i solen spelandes fotboll på en åker – mitt i byn kring åsnor, kor och getter.

    Under fotbollsmatchen slår vi en yttre ring runt vår gruppering – prickskyttar med kikarsikte samt andra understödsvapen grupperas diskret kring fotbollsspelande barn och soldater. Fotbollen har blivit en riktigt ice-breaker och vi förenar nytta med nöje – några samverkar med äldre bybor och deras barn spelar fotboll med de svenska ISAF-soldaterna. Eller ja, det är mer en blandning av handboll, fotboll och bowling – men skratten och den goda kontakten är ändå det viktigaste.

    Efter tre timmar till fots beger vi oss tillbaka mot vagnarnas gruppering knappt en km i nordlig riktning och vi gör en snabb återhämtning innan det är dags att åka vidare. Nu återstår det viktiga arbetet med att skriva patrullrapport av våra iakttagelser.

  • Johans minnessten - en i raden av stupade kollegor.

    Vila i frid Johan

    Flaggorna vilar på halv stång och vid minnesstenarna utanför kapellet tornar tre nya vita stenar upp sig som en påminnelse för de vänner och kollegor som rycktes ifrån oss mitt i livet.

    Idag begravs Johan hemma i Sverige och att stå utanför kapellet och delta i ännu en ceremoni är påfrestande men också väldigt skönt. Det var en jobbig tid att vara hemma på ledighet när allt inträffade men väl här nere finns det så många som man kan dela sorgearbetet med. Våra tankar finns hos Johans anhöriga och vi kommer för alltid att minnas Johan som en glad, ambitiös och duktig kollega och vän. Det är en jobbig dag och en påminnelse om den verklighet som är nere – svår att förstå och sätta sig in i om man aldrig varit här. Vi fortsätter arbetet i oförminskad styrka. Det är det minsta vi kan göra för att hedra våra stupade kollegor.

    Vila i frid Johan, du är saknad.

Föregående 1 2 Nästa