Filter: Visar bara inlägg från april 2010

  • De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch. Denna gång resulterar det tyvärr i matförgiftning.

    Påskafton och matförgifting

    Samtidigt som den övriga styrkan dukar upp för påskmiddag hemma på campen, arbetar Delta Qubeck med patrullering och samverkan ute i insatsområdet väster om Mazar-e-Sharif. Jag och min vagnchef besöker en av de många polisstationer som har till uppgift att kontrollera insurgentaktiviteter och bidra med säkerhet till befolkningen - även fast korruptionen tyvärr är utbredd.

    De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch och även fast tidigare intag av lokal mat aldrig har åsamkat mig några problem, är det ändå med viss oro som man slår sig ner på den spartanska mattan och väntar på dagens meny. En av polischefens underordnade serverar oss te, nybakat bröd och ris - indränkt i olja och med bitar av russin. Vi äter med händerna och det smakar bra mycket bättre än den frystorkade maten som annars varit alternativet. Vi diskuterar arbetsrutiner och erbjuder poliserna att göra en så kallad joint patrol med oss ute i en av byarna. Det är viktigt att vi visar upp oss tillsammans med säkerhetsstyrkorna och låter polisen känna sig som en del av den framtida lösningen på Afghanistans säkerhetsproblem. Det är ett bra lunchmöte även fast hygienen har mycket kvar att önska. Gamla tekoppar diskas med händerna innan nytt te hälls upp och ställs fram på bordet. Jag frågar mig tyst när brickan med riset diskades senast eller hur brödet förvarats innan det dukats upp på den röda mattan. Det är ingen idé att fundera, nu ligger fokus på en bra relation och eventuella komplikationer får vi ta hand om senare.

    Det tar ganska precis 24 timmar innan den första frossan och feberattacken kommer krypande. Någon timme senare är diarén ett faktum och senare på natten spyr jag två gånger. Jag är utmattad och ligger till sängs under det kommande dygnet utan ork och utan aptit. Jag tvingar i mig mosade bananer och vätskeersättning och sover mest hela tiden.

    Efter ett par dagar är jag återställd och går tillbaka i tjänst. Underbart att ha aptiten tillbaka. 

  • Handskrivna brev är väldigt uppskattade.

    Brev från Sverige

    På befälsrummet ligger ett brev från min pappa och väntar. Han skriver om renoveringen av huset och att det nya badrummet snart är klart. Jag längtar dit. Till min kajak, den vedeldade bastun och till lugnet man känner när man är där. Det är alltid roligt att få handskrivna brev – extra roligt är det när man är så långt borta från vännerna och familjen hemma i Sverige. Ju närmare slutet på missionen vi kommer desto mer börjar man fundera på livet efter insatsen. Det är inte förrän nu som dessa tankar har tagit fart på allvar och även fast jag inte har någon överhängande hemlängtan kan tankarna finnas på livet efter hemkomst. Det är bara två veckor kvar till min andra och sista ledighet och tiden har gått fort – snart är det dags för FS18 att lämna över stafettpinnen till FS19.

    En viktig och svår uppgift blir att motivera gruppen att behålla fokus ända fram till sista uppdraget. Vi går nu in i en av de mest intensiva perioderna under året vad gäller insurgentaktiviteter och då gäller det att vara närvarande både fysiskt och mentalt.

    Vi är motiverade. Jag är inte orolig.

Föregående 1 2 Nästa