Filter: Visar bara inlägg från juni 2010

  • Den nypyntade midsommarstången.

    Femkamp och QRU-larm

    Dags att uppdatera nu igen. Den gånga veckan har rullat på i ett relativt lugnt tempo. Vilket är skönt, det känns som att man gör ett bättre jobb då. Då man får jobba utvilad och fräsch.

    Den gångna veckan har vi firat midsommar, åkt på patrull west of mes. Som blev minst sagt händelserikt, och vi har åkt på ett QRU larm som i efterhand verkade ganska meningslöst och onödigt.

    Midsommar firades på CNL, med resning av midsommarstång, femkamp och en rejäl middag med en alldeles förträfflig efterrätt. Jag är inget stor "fan" av svenska högtiders mat, som alltid tycks vara likadan som alla andra svenska högtiders matbord. Det är ju alldeles för mycket fiskrätter på svenska högitder. Men det fanns mycket att välja på denna dag, så att även en kräsen icke fiskätare som jag kunde äta mig mätt. Och med efterätten som serverades kunde man inte gå därifrån missnöjd.

    Femkampen var rolig. Och min grupp tog som vanligt ut segern i förskott. Vilket vi alltid verkar göra när det vankas någon tävling. Med all rätt har det ju visat sig gång på gång också. Det gjorde det även denna dag. Lag Echo Delta näst intill utklassade allt motstånd. Det var endast ett lag bestående av ett gäng poliser med varierande nationaliteter som gjorde utgjorde värdigt motstånd. Förutom den ovärderliga äran så vann vi FS19 kåsor, torkat renkött och en stor låda Haribo godis. Haribo godiset smälte dock ihop till en enda stor sockerdeg efter en liten stund i solen, så den fick vi kasta.

    Vi skulle även få dricka våra första och kanske enda öl denna mission. Men just denna dag så var det självklart slut på öl med alkohol i. Så det får vänta till vår kommande leave nästa vecka.

    Vi har även övat strid med galt (Pansarterrängbil) i öknen, då vi ibland om än väldigt sällan faktiskt har tillgång till och skall bemanna ett par galt fordon. Då kan det vara bra om man vet hur man skall agera i en eventuell stridskontakt.

    I samma veva har vi besökt den Norsk/Tyska campen Marmal. Där vi från och med fs18 har vårat förråd och reparations möjligheter. Vilket kan tyckas vara oerhört osmidigt och dumt då den svenska campen ligger drygt en mil därifrån. Och det är precis vad det är. Osmidigt... för att ta ett exempel. Våra byxor tenderar att gå sönder titt som tätt. Speciellt i grenen, där hålet snabbt blir väldigt stort. Så stort att man måste byta byxor. Men då är det inte bara att gå och byta byxor inte. Då ska det planeras in en tripp till förrådet på marmal. Det är inte helt lätt, då vi allt som oftast är uppbokade med andra uppgifter. Så det kan med andra ord ta lång tid innan vi får byta våra trasiga saker.

    Men det positiva med att åka till den campen är att där kan man fly verkligheten vi lever i här för en stund. Det är en gigantisk camp som inhyser många olika länders soldater. Norrmännen har mycket ögongodis i form av kvinnliga soldater med fördelaktigt utseende. Norrmännen verkar också alltid fira någon högtid, eftersom det alltid är så hög kvalité på maten där. Självklart firar dom inte högtider varje dag, dem är nog bara väldigt rika och har råd att skämma bort sina soldater. Men när deras olja tar slut så står vi där med våran skog och järnmalm och frågar dom  "Jaha..vad ska ni nu leva av? utan union och olja".

    Här på CNL har vi som bekant något som kallas QRU (Quick Reaction Unit). Vilket innebär att vi står i beredskap att kunna rycka ut och hjälpa olika enheter som hamnat i situationer som dem behöver hjälp med att lösa, det varvas med vakt av campen. Det innebär i korta drag att vi bemannar vakttorn och gate. För att släppa in och ut olika enheter. Vi har även en post som agerar "växel" bemannar övervakningskamerorna på campen. Utöver det så finns det alltid ett par soldater som ska finnas till hands om något uppstår där man behöver understöd.

    Vi fick QRU larm häromdagen vid 23 tiden. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Vi fick information om att det hade samlats insurgenter i plutonsantal någon kilometer bortom höjden vi jobbade vid. Där det fortfarande pågår arbete med svenska soldater närvarande. Taggade till tårna framryckte vi dit och var beredda på att möta dessa insurgenter.

    Men när vi närmade oss fick vi veta att vi inte behövde komma ända fram till höjden, då det var lugnt där nu. Så vi la oss i ett bakre läge under natten och bevakade ungefär samma område som vi bevakat under en hel vecka tidigare. Som jag förstod det, i väntan på nya orders. Det slutade med att vi fick genomföra i stort sett samma arbete som vi gjort där tidigare,  inga insurgenter syntes alltså till. Så att kalla ut oss för att patrullera en väg vi patrullerat redan under en veckas tid kändes kanske inte direkt som något befogat QRU larm. Så akut kan det inte ha varit. Men det är väl inte alltid lätt att hantera all information som kommer in. Dessutom blev jag väldigt åksjuk på vägen dit. Jag spydde från vagnen på väg ut. Och när vi stannade i vårat bakre läge så fick jag kasta mig ut på knäna och spy ännu mer.

    Jag sa att jag bara blivit åksjuk till min grupp. Men dem verkade inte tro att man bli sådär dålig och spy så mycket av den utryckningen. Då det inte alls verkar ha påverkat dem. Jag fick iallafall vila mig i vagnen under större delen av denna QRU utryckning. Lite yr blev jag också, min gruppchef väckte mig på min plats i stridsutrymmet där jag sov ett par timmar under natten, och informerade mig om att vi skulle vakna för att det var dags att börja rulla. "Ok" sa jag...satte mig upp i min stol där jag somnade om direkt. Gruppchefen väcker mig igen och säger..."ja alltså du måste ju ha din utrustning på dig då". Den låg utanför vagnen...jag var så trött att jag inte ens reflekterade över att jag inte hade min stridsutrustning på mig.

    Ja, men det hände inget spännande alls detta dygn. Vi patrullerade samma väg som förut. Sökte den efter minor igen. Hittade inget denna gång heller. Så det var väl bra.

  • Hygienteknisk avdelning ...

    Operation Tamiz

    Nu har vi varit på campen i fyra dagar sedan vi kom tillbaka från operation tamiz. I korta drag innebar operationen att vi skulle ta en kulle mellan två byar, för att upprätta en ANP (Afghan National Police) postering. På så sätt skulle vi förhoppningsvis få bukt med insurgenterna som håller till i detta område. Våran pluton jobbade varje natt i en veckas tid med att hålla vägarna in till byarna och kullen öppna. Alltså förhindra att IED(improvised explosive device) grävs ned eller att andra kriminella handlingar utfördes. I början av operationen jobbade vi även dagtid. Vilket gjorde att många av oss blev riktigt trötta. Efter de två första dygnen var vi riktigt körda i botten. Vi hade inte speciellt bra möjlighet till återhämtning på dagarna. Då vi bodde mitt ute i öknen i en tillfälligt upprättat FOB (forward operation base). Tanken var att vi skulle återhämta dagtid. Men det är inte det lättaste när det är 45 grader i skuggan. Så sömn blev en bristvara under operationen för vår del. De andra plutonerna roterande in till CNL (Camp Northern Lights) varannan dag för återhämtning.

    Tredje dagen på operationen så höll det på att sluta riktigt illa för vår grupp, då vägen under vänstra sidan av vagnen gav vika och rasade ner i en liten å. Där vagnen med oss i också följde med ner. Jag stod bra till och lyckades klättra upp på vagnen samtidigt som den började välta. Den ställde sig på högkant och jag kände att nu tippar vi över i vattnet, varpå jag  kastar mig ut och ner på vägen så fort jag kunde. Jag tänkte att ju fortare jag kommer ut desto fortare kommer de andra ut. Vår förare lyckades i sista sekund få stopp på vagnen. Då stod den näst intill på högkant i floden. Vagnen tog in massor med vatten via förarplatsen. Så efter det så fick våran bärgargrupp visa vad dom gick för, dom är alltid med oss och gör samma saker som oss. Skillnaden är bara att deras vagn saknar kanontorn men istället är utrustad med bärgarutrustning. Så som markförankring, lyftkran och ett gäng rejäla bogseringsvajrar. Så att dra upp den ur ån verkade inte vara något problem för dem. Dock förstördes elsystemen i vagnen av allt vatten så vi fick skicka tillbaka den till CNL för reparation efter denna dramatiska dag. Vår grupp fick dela upp oss på dem andra vagnarna resterande del av operationen. Hade vagnen vält så var risken stor att någon av oss inte hade hunnit ta sig ut innan vagnen blivit fylld med det skitiga afghanvattnet. Förmodligen någon utav besättningssoldaterna som har det knivigast att ta sig ut i ett sådant läge. Men det är inte alls säkert det hade gått så lätt för skyttet i stridsutrymmet heller om vagnen lagt sig på taket i floden. Men som tur var fick Jonas stopp på vagnen och vi kunde alla ta oss ur helskinnade om än lätt chockade. Vi hade även vår författare med i vagnen, nu fick ju hon något att skriva om.

    Hur som helst så fortsatte ju operationen och vårt nattliga arbete. Vi höll vägen öppen utan några problem. Vi sköt närlys vid ett par tillfällen då vi inte var riktigt säkra på vissa afghaners förehavanden i området. En natt då jag åkte med Hotelvagnen så hade vi vad vi tror fiende i siktet. Vi observerade ett par män som grävde vid vägkanten. Vi åkte dit för att undersöka, och när männen upptäckte oss så la dem benen på ryggen och sprang därifrån. Mycket märkligt beteende. Jag hade siktet på dem en stund och blev lätt frustrerad av att se fienden bara få springa iväg sådär. (om det nu var fienden).

    Utöver det så gick det lugnt till resterande del av det nattliga jobbet. På dagen så hade vi lite problem att fördriva tiden och vi kände alla hur tristessen kröp på efter några dagar.  Som med det mesta i armén så är det inte fysiskt ansträngande utan mer psykiskt och mentalt jobbigt. Mycket på grund av solens ständiga närvaro. Och alla tusentals muterade gräshoppor som aldrig kan låta oss vara i fred. Av någon anledning hoppar dem på oss människor konstant. Sätter klorna i oss och försöker som det känns även äta på oss. Vilket nog kan stämma, för de äckliga krypen äter ju sina döda. Vi samlade en hög med eliminerade gräshoppor, och hela tiden anslöt det nya gräshoppor för att äta på sina egna döda, och varenda gång de började knastra på de döda så stampar vi ihjäl dem och la även dem på högen. Gräshoppor är efter denna ökenvecka mitt och många andra i plutonens hatdjur numera.

    Mer småsaker som var lite mentalt på frestande under veckan var att det aldrig fanns kallt vatten. Det kom två mat- och vattentransporter ut till oss. Och då hade vi kallt vatten några timmar. Tills det smält och blivit varmt som allt det andra. Vi fick även lite godsaker såsom twix, kexchoklad och mars. Men de smälter direkt och blir nästintill omöjliga att få i sig. Så det man kunde äta var "norgepåsen" (frystorkat) och Nudlar. Man blir less på den maten ganska snabbt. Man blir även ganska lös i magen av den kosten. Det är inte ett tillstånd man vill befinna sig i ute i kokheta öknen. Dock måste jag säga att jag hade rätt högt stridsvärde och motivation operationen igenom. Frystorkad mat, dålig mage och dålig kvalité på sömn var det som drog ner stridsvärdet. Och mot slutet även det nattliga jobbet som blev lite enformigt i längden. Men vår kapten påtalade då och då att det här faktiskt var ett viktigt moment i operationen, att vår uppgift var A och O för att den ens skulle kunna genomföras. Sådant är bra att höra då och då. Kompanichefen var även ut till oss ett par ggr och tryckte på att vi gjorde ett bra jobb och lät oss veta hur viktigt det var att vi utförde uppgiften vi fått. Det höjer såklart ens motivation. Vetskapen att vara en del av något större är viktigt då den enskilde soldatens jobb lätt kan kännas monotomt och meningslöst efter ett tag.

    Efter en vansinnigt långsam tillbakafärd till CNL efter 7 dagar och 7 nätter i öknen så var man rätt glad att få vara tillbaka på campen och få sova i sin egen säng. Och nu har vi varit på campen i fyra dagar och mestadels återhämtat. Äntligen har vi fått ta det lugnt några dagar. Imorgon blir det också lugnt. Då vi har order på att upprätta midsommarstång och sedan fira midsommardagen med mat, dryck (max två öl) Blir det dragkamp så kommer vår grupp vinna den. Vi är nog bland dem tyngre grupperna på FS19.

  • Damm, QRU och vila

    Gillar ni damm? Gillar ni att titta på damm som yr, landskap täckta av damm. Vill ni andas damm, leva och jobba i ett konstant lager av damm? Sök jobb på ett stridsfordon 90 här nere isådana fall. Att jobba i ett stridsfordon 90 i Afghanistan på en sommarmission är inte speciellt nyttigt för din kropp. Självklart visste jag att det skulle bli dammigt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär illa. För besättningen är det ju ingen fara dem sitter ju instängda. Men vi skyttesoldater där bak måste ju ständigt stå uppluckade och observera terrängen. Eller sitta ner och vila, men då är ju ändå alltid luckorna öppna eftersom någon alltid observerar. Vi har "air condition" där inne, men den gör inte mycket nytta när luckorna är öppna. Solen står nästan i zenit på dagarna och dammet bara spyr in i vagnen. Jag får faktiskt lite panikkänningar ibland. Får svårt att andas och vill bara kasta av mig utrustningen på grund av den oerhörda hettan. Idag hade vi 43 grader i skuggan. Ni kan ju tänka er hur varmt det blir inne i ett stridsfordon då... nä det kan ni faktiskt inte. Det blir jävligt mycket varmare än man kan tro. Gud vad han klagar tänker ni kanske nu? Ja kanske det, men det är sådär det är. Om jag vill uppnå en någorlunda hög ålder så ska jag nog undvika fler somrar i den här maskinen här nere. Jag har gjort en vintermission här tidigare och måste faktiskt säga att det nog är att föredra. Jag har sagt tidigare "hellre värme än vinter" ja det står jag fast vid, men "hellre lervälling än värme" säger jag nu. För det är vad vintermission består mest utav... lera.

    De senaste tre dagarna har vi haft fullt upp. Den första dagen klev vi upp med tuppen och åkte ut för att reka ökenvägar väster om MeS. Med oss hade vi lite annat löst folk så det blev en ganska lång konvoj som åkte ut. Det första som händer när vi åker utanför gaten är att vi får in ett larm om att det är upplopp inne i Mazar. Så vi slår upp vagnsborg strax utanför CNL och låter UAV killarna åka in med sitt plan och kolla läget. Nu var det hela ganska överdrivet har jag fått veta i efterhand och det var inte upplopp utan endast lite demonstrationer som inte ens gick särskilt vilt till. Men men, grabbarna fick ju öva på att flyga sitt plan och vi fick öva på att stå postvakt i stekande sol i några timmar.

    Efter detta kom vi iväg för att påbörja vår ökenvägsrek. Det kändes som en evighetsmarsch i öknen. Det var självklart viktigt för chefer och ja i långa loppet även för oss vanliga soldater att få dessa vägar rekade. Så vi vet vart det går att komma fram, vilka fordon som kommer fram osv. Men det kändes som att det enda jag gjorde den dagen var att befinna mig i ett ständigt sandmoln. Det hela tog ungefär ett dygn. Efter vägreken så samverkade våra chefer med personal på polisstationer som låg längs framryckningsvägarna där i öknen. Vi fick veta att dem befanns sig i en högst otrevlig situation. Dom blev tydligen beskjutna nästan varje natt. Så vi stannade över natten vid en polispostering och bevakade området utifall några insurgenter skulle komma och ställa till med oreda. Men något som är både bra och dåligt med att åka strf90 är ju att det skrämmer iväg insurgenterna. Dom är inte helt dumma. Men tyvärr leder ju det till at vi istället inte får tag på dem och dem kan komma tillbaka och ställa till med oreda när vi lämnat platsen. Sedan kan man ju tycka att det är idiotiskt av poliserna att ställa ut en våningssäng att sova i mitt på "gården" utanför polishuset om de blir beskjutna varje natt.

    Vi kom tillbaka till campen på morgonen och var färdiga med allt stök man har att göra med vagnarna och vapnen runt nio tiden. Lyckades somna kanske 09.30, 13.20 blir vi väckt av att det går QRU(Quick reaction unit) larm. Vi gick på vårat första QRU pass för missionen samtidigt som vi gick och la oss samma morgon. Så man trodde först att det var ett skämt att det blev larm direkt. Men det var inte falskt. Det var i allra högsta grad på riktigt. Trött och lätt förvirrade samlade vi ihop vår utrustning och gjorde oss redo att rycka ut på ca 40 minuter. Vilket var ganska bra tid för att vara första gången och egentligen var vi inte speciellt förberedda på det. Vi skulle ha QRU utbildning 16.00 den dagen. Men den utgick då när vi fick QRU larm.

    En svensk/finsk MOT (Military Observation Team) patrull hade kört fast med en GALT inne i en liten by, långt åt helvete bort från CNL (Camp Northern Lights), ute i öknen såklart. Medans de försökte få lös Galten så blev dem attackerade och beskjutna av insurgenter. Dom sköt med finkalibrigt och RPG (Rocket Propelled Grenade). Dom lyckades slå ut galten som satt fast med en RPG träff. Svenskarna och finnarna omgrupperade och lämnade galten med viss utrustning kvar. Vi kom dit ca fyra timmar efter själva händelsen. Man såg bilen brinna i horisonten. Vi samverkade med svenskarna och finnarna som blivit attackerade och våra chefer beslutade efter en stund att anfalla byn och ta tillbaka galten från fienden. En mindre QRU-enhet från vårat kompani befann sig en bit längre fram och observerade in mot byn. Vi tog mark med vagnarna fram till dom. Där vi slog upp vagnsborg och planerade vad som skulle komma härnäst.

    Det började bli mörkt och vi ville inte riskera att kliva på några IED eller på annat sätt bli lidande av att jobba i mörkret. Så det beslutades att vi skulle bevaka galten och byn med våra vagnar under natten för att sedan fortsätta anfallet in i byn på morgonen. Våran vagn hade första observationspasset. Byn var tömd på människor. Eller dom hade antagligen själva valt att lämna byn då dom anade vad som komma skulle. Dock befann sig den förmodade fienden kvar i området runt den utslagna galten hela natten, vaktandes. Våra skyttar och vagnchefer kunde observera dom hela natten. Och dom gjorde antagligen precis som oss. Väntade till morgonen innan dom gav sig på den utslagna galten. Dom gjorde sig säkerligen också redo för strid, precis som vi. Jag blev beordrad att göra mitt GRG (granatgevär) klart för att skjuta lys över galten och fienden. För att göra dom medvetna om att vi är där och vi ser dom. Allt var klart med GRG(granatgevär) och mitt adrenalin började pumpa då det bara var minuter kvar tills jag skulle skjuta mot dom. Bara själva smällen från GRG skulle få dom att tänka om tror jag. Tyvärr blev det bakåt på det i sista stund. Vi lämnade över postverksamheten till nästa vagn runt 02.00. Jag kände tröttheten krypa på rätt snabbt i takt med att adrenalinet försvann ur kroppen. Jag blev sjukt trött, jag funderade inte ens över att hitta en lämplig sovplats i eller på våran vagn. Jag lade mig helt enkelt bara rätt och slätt på backen i all utrustning. Somnade direkt... vaknade väl ganska 2-3 timmar senare då det var dags att på börja anfallet mot byn.

    Det blev ett långdraget men som jag uppfattar det ett kontrollerat anfall mot den lilla byn. Charlie Quebec började med att söka igenom byn till fots medans vi observerade på avstånd och var beredd att understödja. Sedan så framryckte vi med vagnarna slog upp cordon runt den utslagna galten. Skyttet gjorde avsittning och placerades ut på lämpliga ställen i terrängen för att observera och utgöra skydd åt soldaterna som skulle bärga galten.

    Det hela tog som sagt lång tid, och jag fick panik där ute i den stekande solen. Ingenstans gick det att söka skydd mot solen. Som var den största fienden den dagen. Jag fick efter en tids panik tillbakarycka till våran vagn och kasta av mig min utrustning och placera min kropp så nära AC aggregatet som möjligt för att kyla ner mig. Fler fick göra samma sak på grund av den outhärdliga hettan.

    Det blev inte mer action än så under det anfallet. Galten bärgades, vi tillbaka ryckte till CNL. Dock tog även det sjukt lång tid. Man fick från CNL skicka ut en TOLO grupp så vi kunde tanka våra vagnar. Annars hade vi inte haft tillräckligt med bränsle för att ta oss tillbaka. Då passade även våran CO på att följa med ut och tacka oss för ett väl genomfört anfall. Och gratulera oss för att det gick så bra. Vår inbäddade journalist/författare Johanne Hildebrandt kom också ut som en liten frälsare, med stora färska och kalla chokladmuffins till alla soldater. Det höjde stridsvärdet enormt. Det var det godaste muffins jag någonsin ätit. 

    Väl tillbaka på campen så genomfördes det rutinmässigt After Action Review och återfyllnad och städning av vagnarna. Sedan fick vi våran efterlängtade och välbehövliga vila, och vi såg fram emot nästa dag som skulle bestå av återhämtning. Sedan blev du ju självfallet inte så i slutändan. Men men... war is hell ;)

  • Nationaldagen

    Vi ställde upp på flaggplanen, CO höll ett välhållet och som vanligt smått fyndigt tal. Sedan så spelades en pampig version av nationalsången upp ur högtalarna, och med CO:s tal som grund så kände jag hur gåshuden kröp fram under framförande av nationalsången. Sedan gick fanvakten sin ståtliga marsch med skyldrade gevär. Dagen gick i förströelsens tecken. Vi tog det lugnt och åt god mat. Vi hade några politiker på besök som fick åka ett varv i ett av våra stridsfordon. De fick klämma och känna på vår utrustning, ställa frågor etc. Dem var antagligen här för att kolla vad dem egentligen lägger skattepengarna på.

    Jag har blivit någon form av plutonsfotograf. Vilket är jättekul då jag fotar mycket och efterarbetar dem för att förbättra dem lite. Jag blev också utsedd av min grupp att vara media ansvarig. (vad det nu innebär). Och vår press och informationsofficer har pratat med mig om att börja blogga för Armémuseum som har något "levande projekt" om pågående utlandstjänst. Där tidigare utlandssoldater redan har bloggat. Jag tackade ja och har nu börjat byta lite information med någon ansvarig för det hela på armémuseum i Stockholm. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet kanske? Jag är ju inte ens bra på att skriva. Det som gjorde att jag ändå tackade ja är att jag uppskattar de människor där hemma som är så pass intresserade av vad som händer här nere att de följer en blogg om det. Det kan jag gärna bidra med min vardag till. Men den blir som den blir, jag har ju inte någon som helst skrivarvana.

  • Tillbaka till West of MeS

    Idag så åkte vi ut med jättekonvojen igen till en by i området "West of MeS" där det enligt uppgifter rör sig insurgenter. Vi slog upp en vagnsborg med sjukvårdsvagnen i mitten medans plutonschefen tog skyttesoldaterna ur grupperna Foxtrot, Golf och Hotel och gick in i byn för att samverka med byäldste och andra människor som kunde sitta på värdefull information. Inte bara för att få fram information såklart, utan även för att visa upp oss och bibehålla god kontakt med byn och visa att vi bryr oss och att vi vill och kan hjälpa dem. Min grupp (Echo) stannade och delade upp oss på varsin vagn där vi löste uppgiften som "tailgunners" i själva "borgen". Besättningen behöll beredskapen i sina vagnar.

    En kort sammanfattning av vad som sades inne i byn under dagen var att de tyckte det är jättebra att vi hjälper dem och vill fortsätta med det. Men att hjälpa kunde också vara att stjälpa dem. För alltid när ISAF varit i byn så kommer insurgenterna dit och säger åt dem att de inte får prata med oss, inte får hjälpa oss eller använda sig av vår hjälp. Så ju oftare vi är där desto oftare kommer insurgenter dit och försöker styra och ställa. Så nu börjar de bli lite oroliga. För samma sak hände förra året och till slut så drabbade ISAF och insurgenter samman i deras by. Vilket bland annat ledde till att mycket av deras skörd brann ned som ett resultat av striderna. Därför hade dem redan börjat samla in skörden i år. Innan striderna bryter ut...

    Sedan använde sig även insurgenterna av propaganda på så sätt att när vi lämnat byn så kunde de komma och ropa ut i byn ur sina moskéer att dem jagat bort oss, att vi är rädda eller att de vunnit en strid och satt oss i flykt. Sådan information får en ändå att tänka till lite. Är det verkligen bra om vi åker dit i sådana fall? Om det leder till att människorna far illa av det i längden? Men samtidigt behöver de ju vår hjälp. En sådan strid känner jag rent spontant att jag skulle vilja ta. För att driva bort insurgenterna från dessa människor. Det om något vore till hjälp för dem...

Föregående 1 2 Nästa