Filter: Visar bara inlägg från juni 2010

  • Patrull till West of Mes

    Så vad har hänt dem senaste dagarna. VI har varit på vår första patrull till West of Mes som skall vara det mest oroliga området inom vårat AOR i nuläget. Vi patrullerade dit i förrgår med en herrejösses konvoj av fordon. Vilket självklart gör att allting tar längre tid än om vi hade åkt som ensam pluton. Men alla drar sitt strå till stacken och är en del av kugghjulet. Meningen med patrullen var att göra VP checks. (vulnerable points). Vilket innebär att vi kollar lägen i terrängen som gör oss uppenbart mer sårbara. Den här dagen inspekterade vi ett x antal vägtrummor så att skyddsgaller satt där det skulle och att inga IED var planterade i eller i anslutning till. Sårbara känns det dock som att vi är hela tiden så fort vi rör oss utanför campen. Speciellt vid tillfällen då vi blir stillastående länge på ett ställe. Någon smart människa har räknat ut att det tar ungefär 20 minuter för insurgenter att bli varse om vart vi befinner oss och för att dem att ta sig dit och genomföra ett anfall eller motsvarande.

    Vi är alla medvetna om att så är fallet, men är också medvetna om att vissa uppgifter kräver att vi står still ganska mycket längre än så. Det vi tröstar oss med är att vi har ett övertag i eldkraft och taktisk krigsföring om något skulle hända. Tyvärr är det oftast fienden som besitter det vikta initiativläget. Dom bestämmer tid och plats och skjuter oftast första skotten vid sammanstötar.

    Hur som helst, efter våra VP checks så patrullerade vi vidare och rekade vägar in till ett par byar vi också skulle patrullera, dock till fots. På en mindre väg som ledde in till en mindre by så stannade vi och genomförde VP check med minsökare. Där våra kära EOD:are (Explosive Ordonance Disposal) stöttade oss med kunskap och effektivitet. Då det tar alldeles för lång tid då vi gör detta på egen hand. Enligt mig, mest på grund av vår oerfarenhet i just detta moment med minsökare. Det tog inte speciellt mycket kortare tid för att EOD hjälpte oss. Men långsiktig så ska nog deras hjälp, och tips leda till att vi blir effektivare på egen hand.

    Jag gick själv med den där minsökaren förra veckan vid ett tillfälle. Och jag kan säga att det är ett minst sagt frustrerande arbete. Även om man ställer in den på att inte vara speciellt känslig så piper det cirka en gång per meter. Och är man ovan som jag och alla andra i vår pluton är med detta instrument så blir man lätt förvirrad och orolig för att man missar något som kan vara farligt. För det är praktiskt omöjligt att frilägga allt som piper. Man måste jobba upp någon form av magkänsla för när det kan vara något farligt. Plus att man verkligen får titta på hur marken ser ut runt omkring. Om någon har planterat något så kan man nog väldigt ofta se det på hur marken ser ut på och intill det nedgrävda föremålet/föremålen.

    Den färdighetsnivån har vi inte nått än vilket gör att man blir orolig att man som sagt missar något farligt och att man ska vara orsaken till att egna soldater sprängs i bitar. Det är det värsta med att jobba med minsökare enligt mig. Sedan är det ju också sjukt varmt här denna årstid. Och ni anar inte hur mycket utrustning en svensk soldat bär på. Det är helt vansinnigt vad man svettas. Man känner också hur olika utrustningsdelar börjar skära in och trycka hårt mot huden efter en stund, ögonen svider av den salta svetten som rinner ner i dem, samtidigt som man ska fokusera på att jobba rätt med minsökaren. Som också tröttar ut en relativt snabbt i armen. Så man får byta arm fram och tillbaka med jämna mellanrum. Nej att göra VP checks med minsökare är verkligen inte något glamoröst arbete.

    Den där dagen tog många olika saker lite för lång tid att genomföra så vi hann inte med någon fotpatrull i en av byarna som var planerat från början. Utan lade istället in det på morgondagens schema.

  • Medaljceremoni vid Armémuseum. Foto: Anders Lindell

    Medaljceremoni vid Armémuseum

    Jag har skrivit det förut, att missionen slutar först efter medaljceremonin på Armémuseum. Idag står vi här, iförda uniformen för sista gången, uppställda och redo att lämna FS 18-tiden bakom oss. Det är en vacker och solig dag i Stockholm där många anhöriga har samlats för att visa sitt stöd och sin lättnad över att insatstiden är över för just deras son, dotter, bror, syster, pappa eller mamma. 

    Personligen fick jag ta emot medaljen av generallöjtnant Anders Lindström, men också Göransson och Grundevik delade ut medaljer under den dryga halvtimmeslånga medaljeringen. Håkan Jevrell talade kort om vikten av det politiska stödet och att de internationella insatserna måste ha grundmurat stöd hos både anhöriga och politiker. Från politiskt håll kan jag tycka att det finns avsevärt mer att göra - att gå från ord till handling i framför allt långsiktiga inriktningsbeslut är av största vikt.

    Våra saknade vänner och kollegor Johan och Gunnar hedrades med en överflygning av JAS 39 Gripen i formationen "saknad kamrat" där ett av flygplanen symboliskt lämnar formeringen. Det var ett starkt ögonblick.

    Du läser just nu mitt sista inlägg på bloggen Fredssoldater. Det har varit ett givande och intressant uppdrag att vara skribent åt Armémuseum och jag hoppas att läsningen har svarat på några av dina frågor från insatsområdet men samtidigt väckt nya - att reflektera över och diskutera med andra.

    Jag vill rikta ett stort tack till alla läsare och för att just du har hittat hit. Nu tar jag av mig uniformen och återgår till det civila livet. 

    Daniel Jansson

  • Vår första tripp

    Vår första tripp utanför campen blev till Aybak för att skjuta in våra vapensystem.  Och det var även då vi verkligen fick känna på hur det är att jobba i denna värme för första gången. Det är svårt att föreställa sig att det kan vara så varmt som det är här. Att komma direkt från en vinterutbildning på Livgardet för att jobba i detta klimat med all den utrustning vi förväntas bära omkring på är väldigt påfrestande. Afghanerna är smarta som endast jobbar i sin "pyjamas" och tar siesta mitt på dagen då det är som varmast. Men trots värmen och vår ovana att arbeta i den så gick allt smidigt och bra, bortsett från ett par barn som kastade sten på oss när vi framryckte i våra stridsfordon inne i Mazar.  Majoriteten vinkar dock och ger oss tummen upp. Så de flesta verkar i alla fall vara glada att ha oss här.

    Imorgon har vi återhämtningsdag, det kan låta lite löjligt att ha det efter endast en stackars dag jobbandes i värmen. Men tro mig, det behövs. Det tar en stund att anpassa sig till det här.

     

  • Första inlägget

    Jag ska nu försöka ta tag i att blogga/skriva dagbok under vår mission här på FS19 i Afghanistan. Jag har tänkt att jag ska göra det ända sedan utbildningen började i februari. Men högt utbildningstempo med efterföljande tidsbrist, trötthet och såklart även lathet har fördröjt bloggandet ända tills dagens datum 31 Maj 2010. Imorgon har vi varit på plats i Afghanistan i exakt en vecka. Om nu arbetstempot bara trappas ner lite så man får lite "egen" tid också. Och då menar jag egen tid utöver den schemalagda egna tiden som allt som oftast består av fysisk träning, duscha, äta, bajsa och sova.

    Nu har jag dessutom verkligen en anledning att börja med "bloggandet" då jag tackat ja till att förmedla min och min plutons vardag till er där hemma via armémuseums "Fredssoldatsblogg".  Jag ska göra mitt bästa för att göra vår vardag intressant även för er där hemma.

    Till att börja med då, vad gör jag här i Afghanistan varför väljer jag att jobba med det här. I korta drag, jag älskar att resa, jag gillar äventyr, har ingenting emot lite action i vardagen,  jag tycker om att hjälpa människor, gemenskapen man får med sina plutonskamrater är något speciellt, det är väldigt lätt att spara pengarna man tjänar. Vetskapen att göra något som i förlängningen leder till något gott, om min lilla insats kan bidra till att göra detta land säkrare för den vanlige afghanen så är det en tillfredställelse värt mödan.  Det där är några delar i en kombination av saker som gör det värt att göra utlandstjänst. Jag är stolt över att ha privilegiet att få jobba med detta.

     

    Den gångna veckan här på CNL (Camp Northern Lights) och Afghanistan har egentligen bara varit en förlängning av utbildningen på livgardet fast på plats och mestadels på campen. Och det för att anpassa oss sakta men säkert till både värme, kultur och miljö.

     

Föregående 1 2 Nästa