Filter: Visar bara inlägg från december 2010

  • Medaljering.

    Medaljceremoni vid stockholms Armémuseum

    2010-12-16

    Temperaturen låg runt noll grader, snöflingorna virvlade frisk utanför lägenheten när jag klev upp denna dag. Jag tog på mig min ökenuniform för sista gången som soldat i fortsättningsstyrka 19 och pulsade i snön till pendeltåget in till Stockholms City. Trots det "varma" vädret kände jag på mig att det skulle bli en kall ceremoni denna dag.

    Mycket riktigt blev det så. Ökenuniform var inte ett optimalt klädval en dag som denna. Men med det i åtanke förstärkte nog de flesta sig med underställ eller motsvarande. Men när vi stod där så så jag några soldater som huttrade påtagligt mer än andra när vinden rev i kläderna på dom.

    Hur som helst så var det trevligt att se sina kollegor igen även om det bara var några dagar sedan vi skiljdes åt. Man är ju van att se varandras nunor dagligen.
    Själva ceremonin försöktes nog göras så "olidlig" som möjligt av våra talare, med tanke på vädret. Som vår Överste sa "Jag vet att ni vill in i värmen och träffa era anhöriga, så jag ska inte hålla ett av mina sedvanliga maratontal"

    Överbefälhavare Sverker Göransson, Överste Gustav Fahl, Försvarsminister Sten Tolgfors och GeneralMajor Berndt Grundevik höll alla varsitt tal. Där man tackade oss för väl genomförd insats. Berömde oss för vårat oegostiska sätt att självmant utsätta sig för risker med viljan att göra afghanernas vardag säkrare. Men i ett större perspektiv också en insats för en säkrare värld.

    För mig är det risker värda att ta, och jag kände mig stolt där jag stod minuterna senare och tog emot medaljen från GeneralMajor Berndt Grundevik. Som tillsammans med Sverker Göransson och Gustav Fahl personligen tog varje enskild soldat i hand och tackade för ett bra jobb och välkomnade oss hem.
    Talarna gav sina extra tack till våra skadade kollegor och självklart också stupade Kenneth Wallin. Och det värmde oss extra i denna kalla blåsten med de ca 800 anhörigas varma applåder.

    Det är lätt för mig att säga att det är värt riskerna man tar som står där oskadd, så visst tänker man till och funderar på om jag skulle det tycka det var värt riskerna om det var jag som satt där i rullstol utan ben? Jag ville fråga vad dom mest illa skadade tyckte, men fann mig aldrig tillfälle eller tillräckligt med mod för att ta reda på det.
    Nu är FS19 historia och vi ska alla återgå till våra normala liv här hemma. Därmed blir detta mitt sista inlägg i denna blogg.

    Så till sist till jag tacka alla er som följt bloggen, alla som uppskattat vad jag skrivit, alla ni som gett mig positiv feedback/kritik. Och tack till alla er som personligen kommit fram och visat er uppskattning. Det uppskattar JAG väldigt mycket. Då anledningen till att jag tackade ja till denna uppgift var att få er där hemma att lättare kunna följa vad som händer oss som är på plats. Och till er som krävt att denna blogg skall stängas ned vill jag bara säga en sak. Tänk om!
    Tack till Armémuseum! Jag hoppas verkligen ni får tag på en ny skribent för FS20 snart. För nu är det jag som är anhörig på hemmaplan.

    Over and out

  • Delta Quebec FS19

    HEMMA!

    Sitter nu på livgardet och genomför hemkomstprogrammet. Man kan säga att snart är missionen slut och avklarad, men det stämmer inte riktigt, det viktigaste är fortfarande kvar, hemkomsten.

    Missionen har varit väldigt spännande, intressant och självklart också rolig. Men också krävande med många tunga upplevelser. Nu ska man ställa om från "battle mind to home mind" och det kommer att ta sin tid. Man ska börja jobba på sitt vanliga jobb, få en vettig kontakt med kamrater och familj på nytt.

    En vettig människa sa - nu kommer soldaten hem, men den person som åkte iväg och som alla väntar på kommer nog först om några veckor eller månader. Det är en stor omställning som ska göras.

    Den sista tiden har varit intensiv med mycket vård och inventering, men även med en del uppdrag och strider. Att iordningställa utrustningen och lämna över den till FS20 känns speciellt. Det stora ansvar och det stora intresset som man har haft för uppgiften ska nu lämnas och man kommer inte längre veta vad som händer nere i Afghanistan på samma sätt och hur utvecklingen kommer fortgå.

    Alla vanor ska ändras, det känns väldigt konstigt att inte längre ha sitt vapen och sin utrustning vid sin sida, man tror hela tiden att man har glömt något. Vid flera tillfällen har jag lagt handen vid höften för att känna att jag har pistolen på rätt plats för att sedan komma på att den är inlämnad. Men samtidigt är det ju en form av befrielsekänsla att vara hemma och ha lämnat in sina vapen och all utrustning. Bara det får en själv att kunna slappna av mycket mer.

    De närmaste dagarna väntas plutonsresa för att ge ett bra avslut på vårat långa arbete tillsammans. Det väntas party som förmodligen kommer att innebära en del skrålande och krigshistorier, soldaterna har stora förväntningar, nu är vi civila igen.

    Nästa torsdag har vi våra slitna ökenuniformer på oss för sista gången då det är medaljceremoni vid Armémuseum i Stockholm

    Jag och resterande soldater från Stridsfordon 90 plutonen önskar all lycka och framgång till FS20 och deras arbete i Afghanistan. Någon gång om många år så kanske Afghanistan kan bli en välfungerande demokrati med rättvisa och säkerhet. Bli ett land som afghanerna själva kan styra.

     

    GOD JUL!