Filter: Visar bara inlägg från Daniel Jansson

  • Ingen av mina bilder har tidigare lyckats fånga glädje och identitet hos den del av befolkningen som lider mest.

    En bild, tusen leenden

    Det finns många ögonblick som berört mig under tiden i Afghanistan, framför allt har barnen fått stort utrymme på bloggen. Kvinnorna har på grund av den religiösa och förtryckande kulturen passerat som färgade skynken utan identitet, omöjliga att skapa kontakt med. Trots att jag alltid vinkar till de kvinnor jag ser, ger endast en av hundra någon respons tillbaka.

    Två kvinnor i burka promenerar längs gatorna i Mazar-e-Sharif och ögonblicksbilden fångar en glädje och en gemenskap som jag aldrig tidigare skådat hos någon kvinna i Afghanistan.

    Tänk dig själv att varje dag matas med bilder där det enda man ser är män, barn, djur och svävande tygstycken. Det skapar en obehaglig distans som snabbt blir till vardag och som man till sist inte reflekterar över.

    Det kändes bra att få ta den här bilden, den visar att afghanska kvinnor också lever.

  • I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - i natt utanför en polisstation som nyligen attackerats av motståndsmän.

    Uppdrag: Observation

    Efter nästan två dygn i fält med fotpatrullering och framgångsrik samverkan grupperar vi vagnarna på ett öppet fält med 360 graders observation. I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - precis utanför en polisstation som nyligen utsatts för vapenhot och attentat. Syftet är att kartlägga rörelsemönster och i tid kunna förhindra en förestående attack.

    På flera mils avstånd drar ett ljudlöst oväder fram. Det känns surrealistiskt att sitta där på bakvagnen och lyssna på tystnaden, följa blixtarnas framfart och samtidigt lösa en skarp uppgift som när som helst kan byta skepnad och övergå i självförsvar, arrestering eller omgruppering.

    Det blir en lugn natt. Insurgenterna håller sig på avstånd och efter fyra timmar återvänder vi mot campen för en välbehövlig tvåminutersdusch och ett varmlagat nattmål mat.

  • Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna.

    CNL Resort

    Att byta Sveriges gråa klimat mot Afghanistans soliga dagar var ingen svår uppgift. Vi kommer snabbt in i rutinerna igen och ledigheten känns redan avlägsen. Nu ligger allt fokus på att göra en bra överlämning, inventera personlig utrustning, spela volleyboll och sola.

    Avrustningsprogrammet med listor som skall prickas av och väskor som skall packas är daglig rutin som pågår parallellt med kärnverksamheten - en kärnverksamhet som dag för dag fasas ut och ersätts med uppgifter som har med hemrotationen att göra.

    Det känns att det är nära slutet nu och stämningen är god, även fast vi också pratar om hur tråkigt det kommer vara att skiljas från varandra och återgå till det civila livet. Gemenskapen som vuxit fram har lagt grunden för en livslång vänskap och de långa sex månader som för inte alls länge sedan låg framför oss är snart historia. Kvar finns oförglömliga minnen, skratt och glädje men också frustration över saker som fungerat mindre bra.

    Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna. Vädret bjuder på över 30 grader i skuggan och det känns som att vara på vilken söderhavsö som helst. Det är härliga dagar på CNL Resort i Afghanistan.

  • Av sex månader återstår nu blott tre veckor av möten med den afghanska kulturen och alla vänliga människor. Jag kommer att sakna det.

    Dags att börja jobba

    Min andra och sista ledighet är över. Det har varit skönt att vila upp sig hemma i Sverige och jag har haft underbara dagar tillsammans med min flickvän, familj och vänner. Ledigheten har gått fort och nu återstår tre viktiga veckor av hårt arbete i insatsområdet innan det är dags att komma hem för gott.

    Vi skall göra allt för att överlämningen till kollegorna i FS19 skall bli så bra det bara går, delge viktig information, skriva rapporter om hur vi arbetat och vad som fungerat bra och mindre bra. Det finns säkert utrymme för oss att presentera den nya styrkan för alla de relationer vi skapat med ledande polischefer och höga militärer – allt i syfte att underlätta för fortsatt arbete och göra startsträckan så kort och effektiv som möjligt. Vi vet själva hur lite vi visste för bara fem månader sedan, om den vardag som nu präglat vår tillvaro dagligen under snart ett halvår.

    Av sex månader återstår nu blott tre veckor av möten med den afghanska kulturen och alla människor. Jag kommer att sakna det.

    Jag önskar FS19 en skön ledighet innan vi ses i Mazar-e-Sharif om några veckor.

    Västerås flygplats nästa.

  • Jag tar farväl av plutonen innan min sista ledighet. Samtidigt påbörjas den största operationen för svenska enheter någonsin i norra Afghanistan. Foto: Henrik Eskilsson, PAO

    14 dygn av hjältemod

    Den 15 april åkte jag på min andra och sista ledighet. Samtidigt lämnade övriga plutonen och andra finsk-svenska enheter Camp Northen Lights för att understödja tyska enheter i en stor operation i Baghlan öster om Mazar-e-Sharif. Vi vet att det finns flera hundra motståndsmän i området och jag påtalar för mina kollegor att de skall vara försiktiga där ute. Kramarna avlöser varandra under de få minuter som vagnarna står marschfärdiga på flaggplanen. Ta det lugnt därute, vi ses om tre veckor.

    För mig återstår att packa det sista och sedan invänta transporten mot Marmal och flygplatsen. Det skall bli skönt att komma hem, men givetvis hade jag velat vara med på den operation som kom att bli en stor prövning för de svensk-finska enheterna.

    Idag, den 29 april är de svenska enheterna tillbaka på campen igen. Av de rapporter som jag mottagit direkt av mina kollegor har jag börjat förstå vidden av den operation som krävde fem tyskars liv och skadade ytterligare fyra allvarligt. Svenska enheter har spelat en avgörande roll i omhändertagandet av skadare, de har agerat kraftfullt och förhindrat ytterligare dödsfall mot tyska, finska, svenska och afghanska soldater. De svenska medicinska enheterna har opererat och räddat livet på skadade soldater under fältmässiga förhållanden och jag kan inte annat än känna lättnat och stolthet inför de svåra uppgifter mina kollegor ställts inför och som de har klarat av att lösa på ett mycket professionellt sätt. Under sina 14 dygn i fält har de utsatts för direktriktad eld, hemmagjorda bomber, indirekt eld och beskjutning med raketgevär. De har lyckats pressa tillbaka de motståndsmän som under lång tid terroriserat lokalbefolkningen med utpressningar, mord och hot om våld.

    Området Baghlan är för tillfället en säkrare plats för lokalbefolkningen att vistas på än för några veckor sedan och tyskarna påbörjar nu nästa fas i strategin – att hålla området och finnas stationerade med egna och lokala säkerhetsstyrkor i syfte att undvika ett återtagande av kriminella och religiöst övertygade motståndsmän.

    Det återstår bara en vecka av min ledighet och jag skall försöka ta tillvara på tiden som är kvar i Sverige så gott det går, även fast jag mentalt redan är på väg tillbaka till insatsområdet.

    Bra jobbat, jag är stolt över er.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nästa