Filter: Visar bara inlägg från Daniel Jansson

  • 7 kg påskmiddag anlände från Sverige. Tack Anita, det värmde gott!

    Middag på posten, leave och mässen

    Min kära svärmor har skickat ett paket till mig - 7 kg påskmat, godis och snaps. Jag skrattade högt och var tvungen att rada upp hela innehållet på sängen och ta en bild. Tack Anita, det värmde gott.

    Idag är det torsdag och bara timmar kvar tills vi sitter på flygplanet mot Sverige för leave nummer två. De åtta veckor som förflutit sedan vi kom tillbaka efter första ledigheten känns innehållsrika men snabbt avverkade. Var tog tiden vägen? Överlämningen närmar sig och för min grupp återstår endast tre veckor av missionen. Det känns bra men är lite sorligt på samma gång - som alltid när man skall skiljas från varandra.

    Innan vi kan skjuta ut oss fullständigt har vi ett sista uppdrag att slutföra. Mässen skall bemannas under kvällen och jag, Joel, Philip och Jonas tar med glädje på oss våra finaste M-nummermärkta skjortor och kliver in i rollen som bartenders. Hela gruppen tar tillfället i akt och hänger på mässen under kvällen, dricker riktig öl för första gången här nere och njuter av att ledigheten har smygstartat. Skål GD! Martin, Daniel, Emil, Joel, Jonas, Mattias, Philip, Henrik och Max, vi lämnar av med flaggan i topp.

    Det skall bli underbart att träffa flickvän, familj och vännerna hemma i Sverige.
    På återseende Afghanistan, vi ses om tre veckor.

  • Pingis, film, träning och biljard hjälper oss att fylla den lediga tiden med sysselsättning.

    Dagarna på campen

    Ja, det kan bli långtråkigt också. Återhämtning är viktigt, men utbudet av aktiviteter på campen är begränsat och vi lever tätt inpå varandra 24 timmar om dygnet. Att hitta egen tid och kunna släppa jobbet är därför viktigt, även fast kollegorna är det bästa man har här nere. Många av oss väljer att krypa upp i sängen, försvinna in i filmens värld och glömma insatsområdet för en tid – en av få sysselsättningar som avskärmar från omvärlden. Internet och telefoner hjälper oss att hålla kontakten med familj och vänner, medan regelbunden träning ger utlopp för rastlöshet och förbereder för fysiskt krävande patruller. Nu när sommaren också bjuder på temperaturer över 30 grader har volleybollplanen blivit den självklara mötesplatsen för prestigefyllda matcher mellan plutoner och grupper. Inte sällan spelar vi volleyboll flera timmar i sträck med avbrott för ordergivningar, planering och andra uppgifter som alltid kommer i första hand.

     

    Gymmet och bastun används flitigt, likaså löparbanan som går längs insidan på muren runt hela campen – drygt en kilometer lång. Pingisbordet utanför våra bostadsbaracker är dagligen föremål för vänskapliga vredesutbrott och avgörande matchbollar och mässen med biljardbord och sällskapsspel gör ändå att de lediga timmarna flyter på i ett behagligt lugn. Mycket mer än så finns det inte att göra. Rastlösheten kryper fridfullt över dagarna på campen utan att bli oss övermäktiga. Det är märkligt hur anpassningsbar människan är och hur snabbt man finner sig i en situation som utifrån sett kan tyckas absurd, men det här är vårt liv just nu och det finns ingenting jag hellre skulle göra, inget annat jobb jag skulle vilja ha just nu än det här. Missionslivet har varit och är en upplevelse få människor förunnat. 

  • Storslagen lunchplats. Observera våra fordon till höger i bilden.

    Lunch i bergen

    Ibland händer det att vi får tid över till annat än patruller. Idag passar vi på att kombinera ett skolbesök i närområdet med en tripp upp i bergen som ligger någon dryg mil söder om campen. Vädret är behagligt molnigt och miljön växlar fort från platt ökenlandskap till spetsiga berg, grönska och slingrande undermåligt byggda grusvägar. På bara 40 minuter befinner vi oss i en miljö vi inte kunde föreställa oss skulle finnas så nära – utsikten är magnifik och de smala bergspassen är nätt och jämt tillräckligt breda för våra Toyota-fordon.

    Vi har fått i uppgift av geodata-enheten att klassificera vägens beskaffenhet och signalisten Joel använder en mobil dator kopplad till bilens GPS för att registrera framkomlighet, vägtyp och misstänkt farliga punkter i terrängen. En väg kan antingen vara grön, gul eller röd, bestå av olika underlag och besitta olika egenskaper beroende på väder och årstid. Alla geografiska data vi samlar in under våra patrulluppdrag registreras i en gemensam databas och ligger sedan till underlag inför kommande uppdrag, kartutskrifter eller planeringar. Det är ett viktigt och omfattande arbete som hela tiden hjälper oss att ha en aktuell lägesuppfattning kring operationsområdets topografi.

    Vi stannar i en dalgång och äter lunch. Vi hade gärna fortsatt ännu längre upp i bergen för att utforska närmiljön men tiden börjar bli knapp och vår planerade ankomsttid till campen ligger bara tre timmar bort – innan dess skall vi besöka en skola och följa upp en samverkan vi gjort tidigare och jag beslutar att vända tillbaka mot det platta ökenlandskapet efter en lunchrast på drygt en timme. Det har varit en trevlig dag där vi kombinerat en underrättelseuppgift med en mysig lunch i bergen. Hoppas vi har tillfälle att återkomma igen och hinna utforska ännu mer av den storslagna afghanska naturen på nära håll.

  • Att civil hjälp ska nå fram utan garanterad säkerhet på marken är tyvärr bara en utopi som bottnar i okunskap och önsketänkande.

    Ingen militär, bara bistånd - en utopi

    Den svenska debatten handlar ofta om att avveckla den militära närvaron i Afghanistan och istället satsa på humanitärt bistånd. Det är en god teoretisk tanke med samma förutsättningar att lyckas som kommunismen. Inte alls.

    Humanitär hjälp behövs för att i förlängningen kunna skapa stabila demokratiska institutioner och en fungerande rättsapparat, men vägen till en enbart civil insats utan militär närvaro är lång och kantas av motståndsgrupperingar som vill behålla den förtryckande makt de en gång tagit med hjälp av vapen, hot och avrättningar.

    Även fast vår huvuduppgift är att upprätthålla säkerheten och stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna har vi under våra fyra månader bidragit med en del mindre humanitära projekt. Framför allt har vi besökt skolor i områden där starka kriminella grupperingar och talibaner har sina fästen. Vi har bidragit med skolböcker, pennor och papper – en egentligen civil uppgift men som vi ändå haft möjligheten att genomföra mycket tack vare att säkerheten kan garanteras under vår närvaro.

    Det som verkligen behövs är en bättre civil-militär samverkan där resurserna maximeras och gemensamma projekt planeras från start. Här har Sverige mycket kvar att lära. Men att tro att den civila hjälpen ska nå fram utan garanterad säkerhet på marken är tyvärr bara en utopi som bottnar i okunskap och önsketänkande.

  • De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch. Denna gång resulterar det tyvärr i matförgiftning.

    Påskafton och matförgifting

    Samtidigt som den övriga styrkan dukar upp för påskmiddag hemma på campen, arbetar Delta Qubeck med patrullering och samverkan ute i insatsområdet väster om Mazar-e-Sharif. Jag och min vagnchef besöker en av de många polisstationer som har till uppgift att kontrollera insurgentaktiviteter och bidra med säkerhet till befolkningen - även fast korruptionen tyvärr är utbredd.

    De gästvänliga afghanska poliserna vill givetvis bjuda på lunch och även fast tidigare intag av lokal mat aldrig har åsamkat mig några problem, är det ändå med viss oro som man slår sig ner på den spartanska mattan och väntar på dagens meny. En av polischefens underordnade serverar oss te, nybakat bröd och ris - indränkt i olja och med bitar av russin. Vi äter med händerna och det smakar bra mycket bättre än den frystorkade maten som annars varit alternativet. Vi diskuterar arbetsrutiner och erbjuder poliserna att göra en så kallad joint patrol med oss ute i en av byarna. Det är viktigt att vi visar upp oss tillsammans med säkerhetsstyrkorna och låter polisen känna sig som en del av den framtida lösningen på Afghanistans säkerhetsproblem. Det är ett bra lunchmöte även fast hygienen har mycket kvar att önska. Gamla tekoppar diskas med händerna innan nytt te hälls upp och ställs fram på bordet. Jag frågar mig tyst när brickan med riset diskades senast eller hur brödet förvarats innan det dukats upp på den röda mattan. Det är ingen idé att fundera, nu ligger fokus på en bra relation och eventuella komplikationer får vi ta hand om senare.

    Det tar ganska precis 24 timmar innan den första frossan och feberattacken kommer krypande. Någon timme senare är diarén ett faktum och senare på natten spyr jag två gånger. Jag är utmattad och ligger till sängs under det kommande dygnet utan ork och utan aptit. Jag tvingar i mig mosade bananer och vätskeersättning och sover mest hela tiden.

    Efter ett par dagar är jag återställd och går tillbaka i tjänst. Underbart att ha aptiten tillbaka. 

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nästa