Filter: Visar bara inlägg från Daniel Jansson

  • Johans minnessten - en i raden av stupade kollegor.

    Vila i frid Johan

    Flaggorna vilar på halv stång och vid minnesstenarna utanför kapellet tornar tre nya vita stenar upp sig som en påminnelse för de vänner och kollegor som rycktes ifrån oss mitt i livet.

    Idag begravs Johan hemma i Sverige och att stå utanför kapellet och delta i ännu en ceremoni är påfrestande men också väldigt skönt. Det var en jobbig tid att vara hemma på ledighet när allt inträffade men väl här nere finns det så många som man kan dela sorgearbetet med. Våra tankar finns hos Johans anhöriga och vi kommer för alltid att minnas Johan som en glad, ambitiös och duktig kollega och vän. Det är en jobbig dag och en påminnelse om den verklighet som är nere – svår att förstå och sätta sig in i om man aldrig varit här. Vi fortsätter arbetet i oförminskad styrka. Det är det minsta vi kan göra för att hedra våra stupade kollegor.

    Vila i frid Johan, du är saknad.

  • Vila i frid Gunnar, du är saknad.

    Vila i frid Gunnar

    Det har snart gått en månad sedan det ofattbara – två svenska kollegor och en afghansk tolk dödas under ett rutinuppdrag väster om Mazar-e-Sharif. En feg och överlagd avrättning att likställa med en självmordsbombare – insurgenten måste ha varit medveten om att han själv aldrig skulle klara sig levande från platsen. För Gunnar, Johan och Shahab fanns inget utrymme att försvara sig, med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända – de befann sig vid en polisstation i tron om att de pratade med en av de våra, och tillit till de afghanska säkerhetsstyrkorna är en förutsättning för att vi skall kunna utföra vårt jobb. Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.

    Idag begravs Gunnar hemma i Sverige och allas våra tankar finns hos anhöriga och hos de kollegor som rest härifrån för att närvara. All personal som inte krävs i tjänsten samlas utanför kapellet framför minnesstenarna vid precis samma tidpunkt som begravningen äger rum i Sverige. Den svenska och den finska prästen håller tal och vi ber tillsammans - på den vänstra armen bär vi svarta sorgeband. Trots att arbetet fortsätter med dagliga rutiner och trots att vi ofta skrattar och har roligt, kommer för alltid stämningen att vara smittad av den verklighet som så snabbt bytte skepnad den sjunde februari.

    Vila i frid Gunnar, du är saknad.

  • "The Shariff´s" bjuder på en två timmar rockande show.

    Fältartisterna rockar loss!

    Fältartisterna gästar oss och har slagit upp sin scen i det gamla huvudförrådet bakom matsalen. Två timmars underhållning och fullt ös – härligt att släppa tankarna och låta sig underhållas. Publiken dansar och sjunger hellre än bra och stämningen är mycket god. I baren bjuds det på Coca-Cola, alkoholfri öl och popcorn – allt som behövs för en helkväll med grabbarna. Tack för en härlig kväll och ett oförglömligt minne.

  • Golf Delta FS18. Henrik, Philip, Jonas, Max, Daniel, Emil, Joel och Mattias.

    Halva tiden i insatsområdet

    Den första veckan efter ledigheten går fort. Dagliga rutiner, löpande kontroll av utrustningen och regelbundna ordermöten är reflexmässiga beteenden som man inte längre reflekterar över – det bara fungerar. Den lilla vinter som trots allt blev i norra Afghanistan tog slut ganska precis när vi kom tillbaka från ledigheten – nu blir det snabbt varmare. Vädret skiftar stort mellan dagarna och ena dagen kan det vara 5 plusgrader och dimma för att nästa dag bli 25 grader varmt i skuggan – om tid finns tar man tillfället i akt och lägger sig på soldäck med en god bok och njuter av någon timmes ledighet.

    Idag har vi tillbringat precis halva tiden i insatsområdet, ledigheter borträknande. Det känns overkligt att tiden går så fort och sommaren närmar sig snabbt. Det gäller att ta tillvara på tiden här nere, alla kollegor som man kommit nära, njuta av den vackra naturen och försöka känna stolthet i de små framgångar som vi faktiskt uträttar när vi är ute på uppdrag. Ett tidskrävande och viktigt jobb som lätt glöms bort är alla de patrullrapporter som skrivs efter varje uppdrag. Här redogörs för vilka kontakter som tagits, vad som sagts, gjorda vägval och svar ges på de spaningsfrågor som vi hela tiden bär med oss i bakhuvudet. En omfattande patrullrapport med bilder och text kan bli upp mot tio sidor lång och ta tolv timmar att producera – ett viktigt verktyg att luta sig mot nästa gång vi besöker området.

    Jag är otroligt nöjd med min grupp – visst har vi alla våra negativa sidor, men det finns en strävan och en drivkraft som skapar en hög positiv effekt. Vi får mycket gjort på kort tid och resultatet är högt. Uppgifter som kanske inte är de roligaste på obekväma tider genomförs utan gnäll och sura miner – stridsvärdet och moralen är hög. Det är tacksamt att vara chef över en sådan grupp.

  • Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nästa