Filter: Visar bara inlägg från Daniel Jansson

  • Pojken på bilden har inget med inlägget att göra.

    Pojken och diket

    Jag patrullerar ytterområdet av campen – en smal gränd mellan den höga muren och det yttersta skyddet som utgörs av ett taggtrådsbeklätt stängsel. Här sker en del markarbete av lokalanställd personal och jag passar på att bekanta mig med arbetsledaren som står och gör det han är absolut bäst på – arbetsleda. Tre personer arbetar med spadar, skyfflar och hinkar från tidig morgon till solens nedgång medan arbetsledaren står bredvid och övervakar arbetet. Arbetsmoralen är hög och saker och ting blir verkligen gjorda även fast mycket av jobbet hade kunnat utföras av oss själva på mycket kortare tid. Det finns ändå en viktig poäng i att anställa lokala arbetare i så hög utsträckning som det går – ett arbete på den svenska campen är ett eftertraktat och bra avlönat jobb och samtidigt som vi får jobb utfört bidrar vi med arbetstillfällen. Det uppskattas.

    Precis utanför stängslet går en hårt packad lerväg som löper parallellt med campens ena långsida. En bonde passerar med sin häst. På träkärran ligger en enorm hög av morätter och han hälsar på mig i det solbelysta dammet som yr upp bakom honom. I dammet skymtar jag en liten pojke på kanske tre år som står och tittar förundrat på mig. Han är inte mer än en halvmeter hög, är klädd i en svart kofta och bruna slitna sandaler. I handen håller han en pinne som han pekar mot mig som om det vore ett vapen. Jag vinkar till honom och han vinkar tillbaka med sin lilla pinne. Jag ser att han ler.

    Bredvid vägen löper ett långt dike – ett vanligt sätt att bygga avloppsrännor och enkla brunnar på. Här samlas regnvatten, avföring och skräp och med jämna mellanrum rengörs fåran av de boende. Pojken har fullt upp att vinka till mig med sin pinne och har helt glömt bort att det bakom honom finns en grop lika djup som han är lång. Jag har ingen möjlighet att kommunicera med honom men säger ändå till honom på svenska att han kanske borde akta sig för diket. Sekunden senare är han borta och det blir tyst. Han ramlar baklänges neråt och min första tanke är att nu slår han ihjäl sig. Efter ett par sekunder hörs gråt och skrik från diket och efter ytterligare en tid kommer två små händer upp i solljuset. Han bottnar knappt och jag tycker otroligt synd om honom. Ingen finns i närheten att hjälpa honom och mellan mig och pojken finns ett stängsel – även fast avståndet inte är mer än tio meter. Pojken kravlar sig på något märkligt sätt upp ur gropen och står chockad vid dikeskanten och gråter. Tänk om jag kunde ge honom en kram. Det kan jag inte, och via radio får jag reda på att en ny uppgift finns att lösa innanför murarna.

  • "If the people are against us, we cannot be successful."

    Kriget handlar om hearts and minds

    En av uppgifterna vid bevakning av campen är att bemanna själva infarten och gaten. Här kommer man i direkt kontakt med alla som har ärenden hit – lokalanställda arbetare, utländska trupper, jobbsökare, nyfikna och människor som vill ha ersättning för skador de anser att ISAF har åsamkat dem. En äldre man kommer fram till mig och vill ha ersättning då ett av våra fordon har förstört delar av den bro som finns utanför hans hus. Det här är viktiga ärenden som vi ger hög prioritet – ingen skall känna att ISAF finns här nere och beter sig arrogant och inte bryr sig om skador de förorsakat. För skador blir det. Gator och gränder är smala och i dåligt skick. Ett stridsfordon som framrycker i stadsmiljö är inte direkt förlåtande om bandet skulle råka snudda till något oavsiktligt – och även fast vagnsbesättningen är oerhört skickliga på att framföra våra fordon händer det att vi river upp onödigt mycket jord och lera i marken.

    Den amerikanske generalen McChrystal som är chef över ISAF har nu proklamerat att det egentliga kriget handlar om hearts and minds – att vinna afghanernas förtroende. "If the people are against us, we cannot be successful." En självklarhet kan man tycka, men amerikanarna har diplomatiskt uttryckt visat prov på bristande omdöme förut. Talibanerna visar förvånansvärt god förmåga i informationskrigföring där de på vissa platser äger stort stöd från lokalbefolkningen. Stödet grundar sig förvisso inte enbart på fredliga metoder men effekten för ISAF blir densamma – personer som gör allt för att vi skall försvinna. Kriget om hearts and minds är därför direkt avgörande för framgång. Den stora frågan är varför det tagit nio år att komma fram till det.

    För att vinna förtroende och afghanernas hearts and minds måste ISAF visa att säkerheten kan garanteras samtidigt som meningsfulla projekt kring byar och städer ger invånarna hopp om en bättre framtid. Skolor, sjukhus, infrastruktur, vattenbrunnar, meningsfulla arbeten och en fungerande rättsapparat är oerhört viktiga – men svåra utmaningar att ta sig an. Den lokalbefolkning som skräms till lydnad av kriminella ledare eller religiösa fundamentalister måste känna att vi kan garantera deras säkerhet – att det arbete vi utför också får effekt i deras vardag. När bonden som plöjer åkern med sin åsna känner att vi gör skillnad eller när kvinnan som plockar bomull på fältet uppfattar vår närvaro som positiv, först då kan vi vinna afghanernas hearts and minds.

    Arbetet måste ske på fältet av varje enskild soldat – hela tiden och alltid när vi är i kontakt med de människor vars land vi tagit i anspråk för att lösa våra arbetsuppgifter. Den militära säkerheten är en förutsättning för att den civila återuppbyggnaden skall kunna verka parallellt eller ta över när vi drar oss ur – de som hävdar motsatsen är välkomna hit för ett besök i verklighetens Afghanistan.

  • Patron ur på Glock 17.

    Vådaskott

    Varje gång vi kommer tillbaka till campen efter en patrull eller en escort gör vi patron ur på våra vapen. Magasinet tas ur, mekanismen spänns upp och man kontrollerar att ingen patron finns kvar i loppet. Slutligen blindavfyrar man vapnet i en uppsamlingslåda – i ofarlig riktning. Jag hölstrar min Glock och låter automatkarbinen hänga i slinga vid höften då ett skott går av precis bredvid mig. En soldat i min grupp skriker till och håller sig för ansiktet och benet. Det tar någon sekund innan jag får grepp om läget. Jag frågar med hög röst om någon är skadad samtidigt som jag griper tag i soldaten som skriker. Jag gör en första medicinsk bedömning – alla står upp, ingen verkar blöda, ”var tog skottet?” frågar jag. ”I lådan, i lådan.” Bra, ingen har blivit träffad, då är det att hantera eventuella hörselproblem, rapportskrivning och kamratstöd. Det tar fem sekunder att försäkra mig om att ingen är fysiskt skadad av splitter eller direktträff – pipan har enligt rutin varit riktad i ofarlig riktning vid blindavfyrningen, en mycket viktig åtgärd att följa. Skriket från soldaten är ett uttryck av chock och irritation. Hela dagen har gått hur bra som helst och personen som avfyrar vådaskottet är en mycket bra soldat. Tråkigt att något sådant här skall behöva hända, men det visar samtidigt på det allvarliga i att aldrig slappna av förrän patrullen, eskorten eller uppdraget är slutfört till 100 procent. Tyvärr kan vi nog räkna med att det här inte är det sista vådaskottet under missionen, men jag och soldaterna med mig under den här eskorten har i alla fall fått en påminnelse om vikten av noggrannhet och skärpa samt bärande av korrekt utrustning – inte minst hörselskydd. Även fast varje individ är ansvarig för sina respektive vapensystem ligger det också på mig som gruppchef att kontrollera att allt går rätt till. Jag funderar på vad jag skulle kunna gjort annorlunda men har inget bra svar. Klart är i alla fall att det inte skall hända min grupp igen.

    Jag har fått brev och paket från Sverige. Tre försändelser ligger och väntar på mig på befälsrummet när jag kommer in för ordergivning. Ett från mamma, ett från pappa och ett från min flickvän. Skall bli mysigt att läsa innan jag lägger mig.

  • Att spela fotboll med en sten är hur självklart som helst. Nästa gång skall vi ta med en riktig fotboll som vi kan ge bort.

    Fotbollsmatch med barnen

    Vi rullar ut med vagnarna för att undersöka möjliga landningsplatser för helikoptrar – ett arbete som också gjorts tidigare men då det byggs mycket nya hus i området ändrar sig miljön snabbt. I ett land med svag institutionell historia finns inget Lantmäteri att konsultera för kartor eller ägarförhållanden till mark – här ligger allt sådant arbete hos Försvarsmakten att lösa och vi ritar våra egna kartor. Det är soligt och varmt medan sex springande barn följer vår väg genom den hårda leran mellan pågående byggprojekt och djupa raviner. Stämningen är lugn, människor vinkar och är glada. Via radio får vi order att göra en observationshalt och jag och en av mina soldater passar på att bekanta oss lite med barnen. Vi gör avsittning och letar fram en någorlunda rund sten som vi pedagogiskt sparkar till för att övertyga dem att kanske vilja vara med på en spontan fotbollsmatch. Efter några sekunder har ungarna byggt två mål av lerhögar och delat upp oss i lag – det är bara att börja spela. Iförd stridsutrustning och med vapen hängande längs sidan blir matchen jobbigare än jag tänkt mig. En pojke utmärker sig och visar mer än gärna upp sina överstegsfinter som jag låtsas gå på tre gånger i rad. Vi skrattar tillsammans och jag försöker förgäves passa till den lilla flickan som står bredvid och passivt ser på. Det finns inget utrymme för henne, pojkarna har tagit över planen.

    Vi spelar i tio minuter och tackar varandra för en god match, solen hettar, svetten rinner och vi är törstiga. I det här läget är det svårt att hålla sig till regelboken – men att inte bjuda barnen på en varsin flaska vatten skulle kännas direkt fel. Vi har stora mängder vatten i vagnen och kan utan vidare ge bort en flaska till var och en – ett beteende som på plats verkar hur självklart som helst men som sett ur ett längre perspektiv kan få negativa konsekvenser. Om barnen tar för givet att vi delar ut vatten med jämna mellanrum finns risken att de kommer försöka stoppa oss och tigga av oss varje gång vi eller något annat ISAF-fordon passerar genom byarna. Rykten sprids fort även i Afghanistan och vi är ingen biståndsorganisation och skall heller inte utföra sådana uppgifter. Vad händer om vi kör över ett barn som klättrat upp på vagnen i tron om att denna skall få vatten och mat? Det är lätt att leva i stunden och ge efter för de omedelbara humanitära behoven som vi ställs inför men det är viktigt att ha den stora bilden klar för sig – vi står för säkerheten och andra aktörer administrerar biståndet. Ändå väljer vi att bryta mot rekommendationerna. Sju minuter efter att vi gett bort vattenflaskor till våra fotbollskollegor kommer det mycket riktigt springande 30 barn och ungdomar mot vår vagn – ryktet har gått. Den fridfulla stämningen med sex barn som dricker vatten i solen och fotograferas tillsammans med oss är som bortblåst. Mot 40 ungdomar har vi inte längre kontroll och vi gör snabbt uppsittning. Det sista jag gör innan bakdörren stängs på vagnen är att jag med stor kraft knuffar bort en kille i 15-årsåldern som försöker ta sig in i bakutrymmet på stridsfordonet.

  • Vi spärrar av en av Afghanistans största vägar under sex timmar.

    Misstänkt bomb vid vägbanan

    Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.

    Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.

    Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.

    Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.

    Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nästa