Kapten håller sambandet under framryckningen.

Fotpatrull West of Mes

Igår, tisdag eftermiddag begav vi oss ut på patrull till området "west of mes" i vanlig ordning. Syftet med patrullen denna gång var att som vanligt visa närvaro, gå en fotpatrull i en by som inte ofta får besök av ISAF personal och där samverka med byäldste angående striderna som ägde rum med svenska enheter några dagar tidigare.

Vi rullade ut och påbörjade fotpatrullen runt 16 tiden på eftermiddagen. Solen lyste med sin närvaro där vi trampade oss fram på ett skördat och väldigt torrt fält för att hitta en lämplig ingång till byn. Det kändes som att man han inte mer än svälja vattnet man drack innan det svettades ut igen.

Jag och två andra ur min grupp agerade förpatrull. Vi hade uppgiften att söka oss fram på lämplig väg in i byn. Bakom oss följde ett mindre tåg av soldater ur plutonen. Dvs. skyttesoldaterna ur grupperna Foxtrox och Hotel plus vår plutonchef. Sammanlagt ett tiotal soldater.

Vi tog oss in till byn via något som liknade en bakgård hos en arbetande afghan. Han hade en hund på sin bakgård som skällde oavbrutet på oss men stod ändå stilla och avvaktade. När vi så började patrullera inne i byn så infann sig för en kort stund en sådan där olustig känsla att någonting var på gång. Det fanns inte en människa synlig i byn. Jag skymtade några barn på avstånd men samtidigt som dom såg oss så sprang dom in och gömde sig i intilliggande byggnader. Det är inte ett bra tecken när man går in i en by. Så visst blev man lite extra observant alltid. Efter en kort stunds patrullerande kom vi fram till en mindre grupp afghanska män som satt vid en liten bäck och stirrade på oss. Troppchefen anslöt med våran tolk och började samverka med männen medans vi andra observerade närliggande terräng.

Efter stunds samverkan så började det ändå smyga fram några barn här och där. Dock endast pojkar. Det är oerhört sällan flickor vågar komma fram. Jag hade förberett mig på att det skulle komma fram barn och därför plockat på mig lite ritblock, pennor och tidningar att ge till barnen. Tidningarna är väl dock mer lämpad för vuxna, om dom kan läsa. Men barnen brukar ju tycka om att titta på bilderna. Det var som helst uppskattat, det jag tog med ut var snabbt utskickad bland ett gäng barn. Jag undrar vad dem tycker är roligast, att få saker av oss soldater eller att faktiskt ha en penna och ett block att kludda i. Ibland verkar det som att dom blir glad oavsett vad det är, bara dem får något av soldaterna.

Troppchefen samverkade ett tag med byäldsten, som var märkbart upprörd. Han gestikulerade och talade snabbt med en bestämt tonläge. Han talade om striderna som vi svenskar var med i några dagar tidigare. Han trodde att vi svenskar medvetet försökte skjuta på hans bybor. Dom hade gömt sig under striden och var däför väldigt tillbakadragna och vaksamma när vi denna dag tågade in i byn deras till fots.

Dem kom väl egentligen inte fram till någonting vettigt som jag förstod det. Inte mer än att vi försökte tala om för dem att det var vi som blev anfallna och att vi inte hade för avsikt att skjuta på hans bybor. Han hade heller ingen information av värde att ge oss angående dem som anföll oss.

Vi tog oss ut ur byn samma väg vi gick in, tillbaka till våra stridsfordon som stod och väntade i en vagnsborg en kilometer eller två från själva byn.

Där stannade vi för att utspisa mat och invänta mörker. Till mat blev det dubbla nudlar med kycklingsmak, ett äpple och massvis med vatten. Det var inte någon jättelång patrull vi genomförde men det mesta man hade på sig hade ändå hunnit bli dyblött utav svett. Så vi passade på att hänga upp det vi kunde på tork i väntan på mörkrets inbrott.

När kvällen så anlände så gjorde vi oss redo att lämna platsen.  Vi tillbakaryckte sedan några kilometer för att lura motståndaren att vi försvunnit helt och hållet. Vi ställde oss i en ny vagnsborg och var redo att understödja den kvarlämnade enheten om så skulle behövas. Vi observerade också under nattens gång med våra mörkermedel.

Natten rullade på utan att någonting hände eller att någon fiende visade sig. Skurkarna verkade välja att ta det "chilax" (chill and relax) denna afton. Så vi tillbakaryckte vid tvåtiden till en närliggande FOB (Forward Operation Base) för att vila upp oss till nästa dags uppgift. Som bestod i att samverka med poliserna i området och att patrullera med vagnarna i området innan tillbakafärd till CNL (Camp Northern Lights)

Men riktigt så blev det inte...