Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta.

Patrull i natten

Det känns som att befinna sig i ett dataspel där vi framrycker i natten. Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta. Det går långsamt och vi stannar med jämna mellanrum för att hörselobservera och navigera. Vi har varit i byn tidigare en gång – då i dagsljus. Synfältet i bildförstärkaren reducerar kraftigt observationsområdet och man måste hela tiden vrida på huvudet för att behålla god uppsikt över gruppen, vägen och observationsområdet.

Vi ser det inte så tydligt, men bara någon meter från våra fötter löper djupa diken och raviner som används som bevattningskanaler. Att falla ner i diket skulle göra ont och vi är noga med var vi sätter fötterna. Den svala vinden håller imman borta från våra skyddsglasögon, vapenremmen tynger axlarna och på ryggen rinner svetten. Vi har varit ute i en timme nu och har nått byns norra vändpunkt. Efter en kort rast gör vi helt om och följer i stort sett samma väg tillbaka – känd mark är en stor fördel vid mörkerpatrullering.

Vår närvaro är inte ouppmärksammad. Bakom de rostiga plåtdörrana till lerhusen skäller hundar oavbrutet bara decimeter från oss. Hundarna här i Afghanistan kan nå onormalt stora proportioner och se ut som mindre hästar – vi hoppas innerligt att ingen av dessa skall springa lös och attackera oss. Att verka med sitt vapen mot en aggressiv hund är den sista utvägen men medför samtidigt en hög risk för rikoschetter och vådaskott. Vi gör bäst i att ta oss från byn snarast möjligt – målet med patrullen är nu uppfyllt.

Vi signalerar till våra vagnar om en framflyttad pick-up-point för att snabbare kunna göra uppsittning och komma från platsen. Det första sambandsalternativet har slut på batteri och vi går över till reservalternativet som fungerar utmärkt. Några kilometer bortanför de öppna fälten hör vi hur vagnarna startar och framrycker i nordöstlig riktning mot en känd punkt på kartan. Ljudet av motorerna framträder tydligt i natten och efter någon minut får vi reda på att vår framryckning kan observeras av vagnarna – drygt en kilometer bort. Efter en snabb uppsittning anmäler jag klart till vagnchefen och vi rullar tillbaka mot campen för daglig vård och gemensam genomgång av utförd verksamhet.

Det har varit en bra och givande natt. Klockan är 0300 innan jag kommer i säng.