Jag pratar med en av polischeferna i Mazar-e Sharif och samarbetet med tolken fungerar bra.

Patrull till fots

De lokalanställda tolkarna är välbetalda då utbudet av människor som kan både engelska och dari är begränsat. Tolkarna tenderar tyvärr att vara ganska ovilliga att arbeta och kommer sällan eller aldrig i tid till bokade möten. Efter 15 minuter har jag fått tag på tolken som skall följa med oss på patrull i närområdet, en mycket trevlig man som bara arbetat här i tre månader – tidigare arbetsgivare var den amerikanska armén i Kabul. Vi lämnar Camp Northern Light och befinner oss inom några minuter mitt i det fattiga afghanska livet – som åskådare men samtidigt aktörer med en egen agenda att lösa ut. Syftet med patrullen är att få grepp om närområdet, komma in i rutinerna för hur vi framrycker samt att etablera kontakt med lokala poliser, militärer och andra viktiga nyckelpersoner. Tolken har fått tydliga instruktioner om hur han skall agera; gå på rätt placering i gruppen, ta anteckningar på namn, platser, orientera mig som gruppchef om händelser och vägval samt vara beredd att agera på rätt sätt om vi skulle behöva ta skydd eller i värsta fall tvingas öppna eld.

Jag pratar med en lokalanställd polis i närområdet och samarbetet med tolken fungerar bra. De flesta högre befattningshavarna klarar av att göra sig lindrigt förstådda på engelska men tolken är ett krav för att få koll på detaljer, stava namn och fungera som känselspröt mellan oss och den afghanska kulturen.

Det säger sig självt att det är stor skillnad att patrullera med vagnar och att patrullera till fots. Kontakten med lokalbefolkningen är omedelbar och fysisk, barn flockas omkring oss, är nyfikna och vill prova att hålla i våra vapen vilket givetvis inte tillåts. Alla får vi en lektion i att vara ödmjuka och bestämda samtidigt som vi hela tiden har patrullens huvuduppgifter att lösa. Det är roligt, jobbigt och givande. Det här kommer vi att göra fler gånger.