Pojken på bilden har inget med inlägget att göra.

Pojken och diket

Jag patrullerar ytterområdet av campen – en smal gränd mellan den höga muren och det yttersta skyddet som utgörs av ett taggtrådsbeklätt stängsel. Här sker en del markarbete av lokalanställd personal och jag passar på att bekanta mig med arbetsledaren som står och gör det han är absolut bäst på – arbetsleda. Tre personer arbetar med spadar, skyfflar och hinkar från tidig morgon till solens nedgång medan arbetsledaren står bredvid och övervakar arbetet. Arbetsmoralen är hög och saker och ting blir verkligen gjorda även fast mycket av jobbet hade kunnat utföras av oss själva på mycket kortare tid. Det finns ändå en viktig poäng i att anställa lokala arbetare i så hög utsträckning som det går – ett arbete på den svenska campen är ett eftertraktat och bra avlönat jobb och samtidigt som vi får jobb utfört bidrar vi med arbetstillfällen. Det uppskattas.

Precis utanför stängslet går en hårt packad lerväg som löper parallellt med campens ena långsida. En bonde passerar med sin häst. På träkärran ligger en enorm hög av morätter och han hälsar på mig i det solbelysta dammet som yr upp bakom honom. I dammet skymtar jag en liten pojke på kanske tre år som står och tittar förundrat på mig. Han är inte mer än en halvmeter hög, är klädd i en svart kofta och bruna slitna sandaler. I handen håller han en pinne som han pekar mot mig som om det vore ett vapen. Jag vinkar till honom och han vinkar tillbaka med sin lilla pinne. Jag ser att han ler.

Bredvid vägen löper ett långt dike – ett vanligt sätt att bygga avloppsrännor och enkla brunnar på. Här samlas regnvatten, avföring och skräp och med jämna mellanrum rengörs fåran av de boende. Pojken har fullt upp att vinka till mig med sin pinne och har helt glömt bort att det bakom honom finns en grop lika djup som han är lång. Jag har ingen möjlighet att kommunicera med honom men säger ändå till honom på svenska att han kanske borde akta sig för diket. Sekunden senare är han borta och det blir tyst. Han ramlar baklänges neråt och min första tanke är att nu slår han ihjäl sig. Efter ett par sekunder hörs gråt och skrik från diket och efter ytterligare en tid kommer två små händer upp i solljuset. Han bottnar knappt och jag tycker otroligt synd om honom. Ingen finns i närheten att hjälpa honom och mellan mig och pojken finns ett stängsel – även fast avståndet inte är mer än tio meter. Pojken kravlar sig på något märkligt sätt upp ur gropen och står chockad vid dikeskanten och gråter. Tänk om jag kunde ge honom en kram. Det kan jag inte, och via radio får jag reda på att en ny uppgift finns att lösa innanför murarna.

 

Kommentarer

  • 2010-01-24 skrev Mereoni

    Det måste kännas smärtsamt att vara så nära och ändå så långt borta!

  • 2010-01-25 skrev Paps

    Vilka fantastiska bilder du tar. Fem kronor för pojkens tankar. :)

  • 2010-01-26 skrev Sis

    Jag vill också krama honom!

blog comments powered by Disqus