Johans minnessten - en i raden av stupade kollegor.

Vila i frid Johan

Flaggorna vilar på halv stång och vid minnesstenarna utanför kapellet tornar tre nya vita stenar upp sig som en påminnelse för de vänner och kollegor som rycktes ifrån oss mitt i livet.

Idag begravs Johan hemma i Sverige och att stå utanför kapellet och delta i ännu en ceremoni är påfrestande men också väldigt skönt. Det var en jobbig tid att vara hemma på ledighet när allt inträffade men väl här nere finns det så många som man kan dela sorgearbetet med. Våra tankar finns hos Johans anhöriga och vi kommer för alltid att minnas Johan som en glad, ambitiös och duktig kollega och vän. Det är en jobbig dag och en påminnelse om den verklighet som är nere – svår att förstå och sätta sig in i om man aldrig varit här. Vi fortsätter arbetet i oförminskad styrka. Det är det minsta vi kan göra för att hedra våra stupade kollegor.

Vila i frid Johan, du är saknad.

 

Kommentarer

  • 2010-03-08 skrev Roger Klang

    Jag vill även till Johans anhöriga uttrycka mina kondoleanser! Jag kände honom inte, men jag måste säga att jag hoppas att han inte dog förgäves, att Afghanistan blommar upp i ett hav av mänskliga rättigheter i ett land där man kan känna sig trygg som man, kvinna eller barn. Då skulle Johans och Gunnars livs förtidigade ändanden få sin största mening. Men under alla omständigheter så är de hjältar som gjorde sitt bästa för att den bild som jag här beskrivit ska bli verklighet.

    En honnör till Johan!

    Mvh Roger Klang, Lund Scaniae

  • 2010-03-09 skrev John

    Kommer att tänka på när Vietnammonumentet invigdes i New York. Mitt under högtiden ropade någon sanningen som inte fick sägas: "They all died for nothing."

  • 2010-05-06 skrev Catherine

    Jag beklagar att Johan dog. Det måste kännas väldigt hemskt.

    Du har antagligen sett många dö och jag undrar om det är någon speciell död som har berört dig extra mycket och i så fall vilken?

    Jag har en till fråga, vad anser du om krig?

  • 2010-05-06 skrev Daniel Jansson

    Hej Catherine,
    vad kul att du har hittat till Armémuseums blogg.

    Det tog oss alla väldigt hårt att förlora två vänner och kollegor här nere, det är det värsta som kan hända och just den händelsen är det värsta jag varit med om.

    Jag har inte sett någon dö här nere och jag hoppas verkligen att jag slipper göra det också. De flesta dagar är väldigt lugna och lokalbefolkningen är vänliga mot oss och kommer fram och pratar. Tyvärr finns det en liten klick, som i vilket annat land som helst, som motarbetar de lagar och regler som finns. Därför är det viktigt att man aldrig slappnar av och hela tiden är uppmärksam på detaljer som avviker från det normala. Just denna anspänning, att aldrig veta var och när något hemskt händer, är det jobbigaste med att vara här nere och arbeta.

    Jag tycker illa om krig, det är hemskt att människor tar till vapen för att ta eller försvara sin makt. Jag vill också poängtera att ISAF inte befinner sig i ett regelrätt krig, läs min kommentar under inlägget "Dags att börja jobba" där jag förklarar lite mer.

    Tack för dina frågor.

blog comments powered by Disqus