När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

Klockan ringer 0455, vi går upp mot garaget och ställer upp vagnarna i rätt marschordning. Garaget består av ett stort hallbyggartält – ett vanligt sätt att bygga här på området. Vi har arbetat med utrustningen flera timmar under gårdagen och allt är redan klart när vagnarna ställs upp på Flaggplan innanför vakten redo för uppdrag. Vi går till matsalen och äter en snabb frukost, vissa gör i ordning smörgåsar till lunch då den frystorkade maten kan bli aningen tråkig i längden. Vi genomför sambandsprov, förövningar och en sista koll av utrustningen.

Verkligheten kommer ikapp mig igen. Fattigdomen, barnen, det vackra landskapet – det skarpa uppdraget. Vi är här nu, nu rullar vi. Observation bakåt, åt sidorna, på misstänkta punkter, rapportering, alltid ett steg före – det finns ingen tid för utvärdering. Det som vi gjort så många gånger tidigare hemma i Sverige sker nu på riktigt. Det är en allvarlig känsla som infinner sig, jag har stor respekt för uppdraget och känner samtidigt att det är oerhört skönt att vara på plats. Vad som helst kan hända när som helst. Vår pluton förfogar över den tyngsta fordonsparken och beväpningen här nere och många ser oss som den yttersta livlinan om något skulle inträffa. Samtidigt kan det vara vi som behöver hjälp av andra och varje pluton är specialister på sina respektive system. Vi har varandras ömsesidiga förtroende.

Afghanistan kan vara oerhört vackert med dramatiska vyer och starka kontraster. Det kan också vara ren och skär gegga. Att Afghanistan till stor del består av ökenlandskap har jag klart för mig och idag kommer påminnelsen om att leran aldrig är längre bort än vattnet. Vi tillbringar flera timmar på skjutbanan med färdighetsträning och inskjutning. Det är kallt. Stela händer utan känsel, middag ur grönpåse, riktigt blött regn som tränger in i den icke impregnerade uniformen och vapen som får eldavbrott mellan varje magasin. Det kan låta jobbigt, men ingen i min grupp visar upp några sura miner – det är mycket bra stämning trots dåliga yttre omständigheter.

Vårt rum är fyllt med leriga kläder, stridsvästar, vapen och mörkerkikare som förhoppningsvis hinner torka inför morgondagens vård. Vi börjar tidigt på morgonen och kommer att hålla på fram till middagen med underhåll av utrustning och vagnar.

Halsen och läpparna är torra av all lera men övningarna har ändå gett oss mycket nyttig erfarenhet – det kan inte bli mycket värre vädermässigt än så här vilket är skönt att ha med sig. Jag hinner ringa ett kort samtal till min flickvän på den gemensamma telefonen i korridoren innan jag somnar.

En av våra sjukvårdare passar på att hålla en förevisning i användandet av tourniquet – en personlig livsavgörande skyddsutrusning som snabbt och effektivt stryper blodflödet vid arteriella blödningar i extremiteter. Vid allvarliga skador kan man förblöda på bara några minuter och det är av yttersta vikt att kunna få stopp på blodflödet snabbt och gärna med endast en hand då den andra kan vara skadad. Vi har tränat på detta förut men får nyttiga tips om hur man kan snabba på avsnörningen. Och precis som vilken personlig utrustning eller vilket vapensystem som helst är det övning som gäller – man kan alltid bli bättre.