När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?
Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.
Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.