• Till middag serveras ett magnifikt julbord med kalla och varma rätter, julmust och tal av översten.

    Härlig är jorden

    Trots att känslan av jul är frånvarande gör vi vårt bästa för att komma i julstämning. Grötlunch i mässen, Peter Jöbacks julskiva på rummet, Kalle Anka kl. 1500, Tomten är far till alla barnen på den gemensamma TV:n och faktiskt en del paket från Sverige att öppna. Jag laddar över den smått kultförklarade julkalendern Sunes jul till datorn och har som ambition att se ett avsnitt varje kväll de närmaste 24 dagarna – en julkalender i efterskott och en del av nedräkningen tills jag kommer hem till Sverige på första ledigheten.

    Det är ovanligt varmt för årstiden och dagen bjuder på klarblå himmel med 12 plusgrader och några passar på att sola i bara T-shirt. Till middag serveras ett magnifikt julbord med kalla och varma rätter, julmust och tal av översten. Trots frånvaro av snö och tomtar känns det ändå som att lite av den svenska julen har kommit till Afghanistan – ändå är dagen precis som vilken torsdag som helst.

    Jag pratar med min flickvän som firar jul i Gävle och med min familj som firar med släkten i Ludvika. Innan jag åkte ner hit fick jag veta att min syster är gravid och idag har även den övriga släkten fått beskedet som en oväntad julklapp – levererad av storken om sex månader. Känns overkligt men fantastiskt roligt att bli morbror vid hemkomsten i sommar.

    Dagen avslutas med korum i kapellet. Det är skönt att koppla bort alla andra uppgifter här nere och tillåta sig att falla in i en stund av stillhet och eftertänksamhet. Psalm 297 blir en ironisk påminnelse om att jorden kanske inte är så härlig hela tiden och överallt. Klart är i alla fall att mina perspektiv på vad som är bra och dåligt så sakteligen börjar förändras.

    En riktigt god jul och en trevlig ledighet önskas ni alla.

  • Översten håller ett kort tal innan vi skålar in det nya året.

    Det är tydligen nyårsafton

    Det är en av de varmaste dagarna sedan vi kom ner hit för drygt en månad sedan. Jag sitter i T-shirt och solar samtidigt som jag reviderar postinstruktionen och förbättrar rutinerna inför nästa gång vi skall bemanna vakten. I solen är det säkert 20 grader varmt men känner man efter riktigt noga finns det en liten antydan till kyla i den svala brisen som fläktar mellan barackerna. Det är en märklig känsla att sitta i Afghanistan under nyårsafton, en dag som annars brukar förknippas med långa middagar, familj, champagne och minusgrader.

    Köket bjuder oss på en trevligt komponerad nyårssupé med hummer, vällagad anka samt glass. De personer som anser sig kunna dricka ett glas vin eller en öl i tjänsten gör det – men det gäller givetvis inte oss som har ansvar över vakten och dessutom har beredskap om våra kollegor behöver undsättning där ute. Middagen är stressig då posttjänsten måste lösas parallellt och ankan hinner tyvärr inte avnjutas i den takt den borde.

    På väggen i matsalen sitter nyårshälsningar uppsatta från anhörigbloggen och på den första lappen som jag läser finns en hälsning till mig från min fina flickvän hemma i Sverige. Det värmer i hjärtat att hon tänker på mig och jag har dåligt samvete att jag ännu inte skickat någon julklapp till henne. Tiden har bara försvunnit och det finns alltid någon ny uppgift att lägga sin tid på. Jag skall försöka få iväg paketet med posten under nästa vecka.

    Strax före midnatt samlas vi på Flaggplan och översten håller ett kort tal, det skålas och långt bort i fjärran tänds himlen upp av signalraketer och närlys – det är förmodligen tyskarna som skjuter upp lite gammal ammunition. Det känns ändå inte som att det är fyrverkerierna jag saknar mest – vi får vår beskärda del av krut och smällar ändå, det man saknar är familj, vänner och kanske lite snö och minusgrader.

    2009 blir 2010 och ännu en vanlig dag passerar i landet långt borta.
    Det är nyårsafton i Afghanistan.

  • Beachparty och gästspel

    Natten mot onsdagen förvandlades volleybollplanen till ett inferno av dansande hemåtfirare som med musik, light sticks, shorts, brinnande eldar och glada tillrop satte en avgjort trevlig prick över missionens sista natt. Soldäck fick agera DJ-bås och på två upphängda lakan projicerades musikvideor bakom baren. Tack CQ och TACP för ett mycket trevligt initiativ!

    För ungefär 15 år sedan arbetade jag sporadiskt som DJ på olika fester - en omständighet som jag blivit påmind om under ungefär varje dag under missionstiden. Det var därför inte mer än rätt att jag tog tillfället i akt och gästspelade några minuter när ordinarie DJ Gurka tog en liten paus. DJ Ablaze tackar för allt stöd från den underbara publiken. Ett särskilt tack också till E-type, Corona, Culture Beat, Snap, Basic Element och Magic Affair. Utan er hade det inte varit möjligt.

    You have been ablazed, the party is over.
    FS 18 kommer hem.

     

  • Nationaldagen

    Vi ställde upp på flaggplanen, CO höll ett välhållet och som vanligt smått fyndigt tal. Sedan så spelades en pampig version av nationalsången upp ur högtalarna, och med CO:s tal som grund så kände jag hur gåshuden kröp fram under framförande av nationalsången. Sedan gick fanvakten sin ståtliga marsch med skyldrade gevär. Dagen gick i förströelsens tecken. Vi tog det lugnt och åt god mat. Vi hade några politiker på besök som fick åka ett varv i ett av våra stridsfordon. De fick klämma och känna på vår utrustning, ställa frågor etc. Dem var antagligen här för att kolla vad dem egentligen lägger skattepengarna på.

    Jag har blivit någon form av plutonsfotograf. Vilket är jättekul då jag fotar mycket och efterarbetar dem för att förbättra dem lite. Jag blev också utsedd av min grupp att vara media ansvarig. (vad det nu innebär). Och vår press och informationsofficer har pratat med mig om att börja blogga för Armémuseum som har något "levande projekt" om pågående utlandstjänst. Där tidigare utlandssoldater redan har bloggat. Jag tackade ja och har nu börjat byta lite information med någon ansvarig för det hela på armémuseum i Stockholm. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet kanske? Jag är ju inte ens bra på att skriva. Det som gjorde att jag ändå tackade ja är att jag uppskattar de människor där hemma som är så pass intresserade av vad som händer här nere att de följer en blogg om det. Det kan jag gärna bidra med min vardag till. Men den blir som den blir, jag har ju inte någon som helst skrivarvana.