• De flesta människor jag ser är barn mellan fem och tio år.

    Möte med verklighetens Afghanistan

    När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

    Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

    Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

  • Mannen på bilden har precis hälsat på mig när vi passerar med våra fordon.

    Ömsesidigt förtroende

    Klockan ringer 0455, vi går upp mot garaget och ställer upp vagnarna i rätt marschordning. Garaget består av ett stort hallbyggartält – ett vanligt sätt att bygga här på området. Vi har arbetat med utrustningen flera timmar under gårdagen och allt är redan klart när vagnarna ställs upp på Flaggplan innanför vakten redo för uppdrag. Vi går till matsalen och äter en snabb frukost, vissa gör i ordning smörgåsar till lunch då den frystorkade maten kan bli aningen tråkig i längden. Vi genomför sambandsprov, förövningar och en sista koll av utrustningen.

    Verkligheten kommer ikapp mig igen. Fattigdomen, barnen, det vackra landskapet – det skarpa uppdraget. Vi är här nu, nu rullar vi. Observation bakåt, åt sidorna, på misstänkta punkter, rapportering, alltid ett steg före – det finns ingen tid för utvärdering. Det som vi gjort så många gånger tidigare hemma i Sverige sker nu på riktigt. Det är en allvarlig känsla som infinner sig, jag har stor respekt för uppdraget och känner samtidigt att det är oerhört skönt att vara på plats. Vad som helst kan hända när som helst. Vår pluton förfogar över den tyngsta fordonsparken och beväpningen här nere och många ser oss som den yttersta livlinan om något skulle inträffa. Samtidigt kan det vara vi som behöver hjälp av andra och varje pluton är specialister på sina respektive system. Vi har varandras ömsesidiga förtroende.

  • Två gurkbitar och bilden skulle kunna vara tagen på vilket spa som helst.

    En övning i att överlera

    Afghanistan kan vara oerhört vackert med dramatiska vyer och starka kontraster. Det kan också vara ren och skär gegga. Att Afghanistan till stor del består av ökenlandskap har jag klart för mig och idag kommer påminnelsen om att leran aldrig är längre bort än vattnet. Vi tillbringar flera timmar på skjutbanan med färdighetsträning och inskjutning. Det är kallt. Stela händer utan känsel, middag ur grönpåse, riktigt blött regn som tränger in i den icke impregnerade uniformen och vapen som får eldavbrott mellan varje magasin. Det kan låta jobbigt, men ingen i min grupp visar upp några sura miner – det är mycket bra stämning trots dåliga yttre omständigheter.

    Vårt rum är fyllt med leriga kläder, stridsvästar, vapen och mörkerkikare som förhoppningsvis hinner torka inför morgondagens vård. Vi börjar tidigt på morgonen och kommer att hålla på fram till middagen med underhåll av utrustning och vagnar.

    Halsen och läpparna är torra av all lera men övningarna har ändå gett oss mycket nyttig erfarenhet – det kan inte bli mycket värre vädermässigt än så här vilket är skönt att ha med sig. Jag hinner ringa ett kort samtal till min flickvän på den gemensamma telefonen i korridoren innan jag somnar.

  • Vi spärrar av en av Afghanistans största vägar under sex timmar.

    Misstänkt bomb vid vägbanan

    Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.

    Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.

    Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.

    Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.

    Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.

  • Att spela fotboll med en sten är hur självklart som helst. Nästa gång skall vi ta med en riktig fotboll som vi kan ge bort.

    Fotbollsmatch med barnen

    Vi rullar ut med vagnarna för att undersöka möjliga landningsplatser för helikoptrar – ett arbete som också gjorts tidigare men då det byggs mycket nya hus i området ändrar sig miljön snabbt. I ett land med svag institutionell historia finns inget Lantmäteri att konsultera för kartor eller ägarförhållanden till mark – här ligger allt sådant arbete hos Försvarsmakten att lösa och vi ritar våra egna kartor. Det är soligt och varmt medan sex springande barn följer vår väg genom den hårda leran mellan pågående byggprojekt och djupa raviner. Stämningen är lugn, människor vinkar och är glada. Via radio får vi order att göra en observationshalt och jag och en av mina soldater passar på att bekanta oss lite med barnen. Vi gör avsittning och letar fram en någorlunda rund sten som vi pedagogiskt sparkar till för att övertyga dem att kanske vilja vara med på en spontan fotbollsmatch. Efter några sekunder har ungarna byggt två mål av lerhögar och delat upp oss i lag – det är bara att börja spela. Iförd stridsutrustning och med vapen hängande längs sidan blir matchen jobbigare än jag tänkt mig. En pojke utmärker sig och visar mer än gärna upp sina överstegsfinter som jag låtsas gå på tre gånger i rad. Vi skrattar tillsammans och jag försöker förgäves passa till den lilla flickan som står bredvid och passivt ser på. Det finns inget utrymme för henne, pojkarna har tagit över planen.

    Vi spelar i tio minuter och tackar varandra för en god match, solen hettar, svetten rinner och vi är törstiga. I det här läget är det svårt att hålla sig till regelboken – men att inte bjuda barnen på en varsin flaska vatten skulle kännas direkt fel. Vi har stora mängder vatten i vagnen och kan utan vidare ge bort en flaska till var och en – ett beteende som på plats verkar hur självklart som helst men som sett ur ett längre perspektiv kan få negativa konsekvenser. Om barnen tar för givet att vi delar ut vatten med jämna mellanrum finns risken att de kommer försöka stoppa oss och tigga av oss varje gång vi eller något annat ISAF-fordon passerar genom byarna. Rykten sprids fort även i Afghanistan och vi är ingen biståndsorganisation och skall heller inte utföra sådana uppgifter. Vad händer om vi kör över ett barn som klättrat upp på vagnen i tron om att denna skall få vatten och mat? Det är lätt att leva i stunden och ge efter för de omedelbara humanitära behoven som vi ställs inför men det är viktigt att ha den stora bilden klar för sig – vi står för säkerheten och andra aktörer administrerar biståndet. Ändå väljer vi att bryta mot rekommendationerna. Sju minuter efter att vi gett bort vattenflaskor till våra fotbollskollegor kommer det mycket riktigt springande 30 barn och ungdomar mot vår vagn – ryktet har gått. Den fridfulla stämningen med sex barn som dricker vatten i solen och fotograferas tillsammans med oss är som bortblåst. Mot 40 ungdomar har vi inte längre kontroll och vi gör snabbt uppsittning. Det sista jag gör innan bakdörren stängs på vagnen är att jag med stor kraft knuffar bort en kille i 15-årsåldern som försöker ta sig in i bakutrymmet på stridsfordonet.

Föregående 1 2 3 4 Nästa