• Vi spärrar av en av Afghanistans största vägar under sex timmar.

    Misstänkt bomb vid vägbanan

    Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.

    Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.

    Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.

    Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.

    Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.

  • "If the people are against us, we cannot be successful."

    Kriget handlar om hearts and minds

    En av uppgifterna vid bevakning av campen är att bemanna själva infarten och gaten. Här kommer man i direkt kontakt med alla som har ärenden hit – lokalanställda arbetare, utländska trupper, jobbsökare, nyfikna och människor som vill ha ersättning för skador de anser att ISAF har åsamkat dem. En äldre man kommer fram till mig och vill ha ersättning då ett av våra fordon har förstört delar av den bro som finns utanför hans hus. Det här är viktiga ärenden som vi ger hög prioritet – ingen skall känna att ISAF finns här nere och beter sig arrogant och inte bryr sig om skador de förorsakat. För skador blir det. Gator och gränder är smala och i dåligt skick. Ett stridsfordon som framrycker i stadsmiljö är inte direkt förlåtande om bandet skulle råka snudda till något oavsiktligt – och även fast vagnsbesättningen är oerhört skickliga på att framföra våra fordon händer det att vi river upp onödigt mycket jord och lera i marken.

    Den amerikanske generalen McChrystal som är chef över ISAF har nu proklamerat att det egentliga kriget handlar om hearts and minds – att vinna afghanernas förtroende. "If the people are against us, we cannot be successful." En självklarhet kan man tycka, men amerikanarna har diplomatiskt uttryckt visat prov på bristande omdöme förut. Talibanerna visar förvånansvärt god förmåga i informationskrigföring där de på vissa platser äger stort stöd från lokalbefolkningen. Stödet grundar sig förvisso inte enbart på fredliga metoder men effekten för ISAF blir densamma – personer som gör allt för att vi skall försvinna. Kriget om hearts and minds är därför direkt avgörande för framgång. Den stora frågan är varför det tagit nio år att komma fram till det.

    För att vinna förtroende och afghanernas hearts and minds måste ISAF visa att säkerheten kan garanteras samtidigt som meningsfulla projekt kring byar och städer ger invånarna hopp om en bättre framtid. Skolor, sjukhus, infrastruktur, vattenbrunnar, meningsfulla arbeten och en fungerande rättsapparat är oerhört viktiga – men svåra utmaningar att ta sig an. Den lokalbefolkning som skräms till lydnad av kriminella ledare eller religiösa fundamentalister måste känna att vi kan garantera deras säkerhet – att det arbete vi utför också får effekt i deras vardag. När bonden som plöjer åkern med sin åsna känner att vi gör skillnad eller när kvinnan som plockar bomull på fältet uppfattar vår närvaro som positiv, först då kan vi vinna afghanernas hearts and minds.

    Arbetet måste ske på fältet av varje enskild soldat – hela tiden och alltid när vi är i kontakt med de människor vars land vi tagit i anspråk för att lösa våra arbetsuppgifter. Den militära säkerheten är en förutsättning för att den civila återuppbyggnaden skall kunna verka parallellt eller ta över när vi drar oss ur – de som hävdar motsatsen är välkomna hit för ett besök i verklighetens Afghanistan.

  • Blackwaters arbetsmetoder är ingenting vi vill förknippas med.

    Blackwater

    Under ett rutinuppdrag där vi tvingas spärra av en väg under en tid stannar plötsligt två fordon framför mig och sex man hoppar ur bilarna med Kalashnikovs på magen. De har ett västerländskt utseende och hade det inte varit för den obefintliga skyddsutrustningen skulle de ha kunna varit brittiska, tyska eller amerikanska soldater.

    De bär alla olika kläder, är klädda i kortärmad tröja, solglasögon, mycket magasin, en Leatherman och radio. Inget mer. De jobbar för Blackwater och jag inleder en intressant diskussion om deras närvaro och hur de arbetar. De är trevliga, avspända och behjälpliga i arbetet med att försöka ordna kaoset med trafiken. Anledningen till att vi spärrat av vägen är att en misstänkt vägbomb (IED) har observerats och att vi nu förbereder att spränga laddningen på plats. Till skillnad från många afghaner inser de situationens allvar så fort jag nämner IED och de ställer sig lugnt kring sina bilar och väntar, skrattar och pratar. Jag tillåts använda deras fordon som främre avspärrning och får bra kontakt och en intressant pratstund med dem.

    Jag funderar på om min säkerhet förbättrats eller försämrats i deras närvaro men kommer inte fram till något. Rutin och eldkraft är givetvis tillfört men samtidigt kan de utgöra ett attraktivt mål för personer som inte gillar deras arbetsmetoder – att skjuta först och fråga sen. Jag gör nog bäst i att tydligt markera våra organisationers avskildhet.

  • Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta.

    Patrull i natten

    Det känns som att befinna sig i ett dataspel där vi framrycker i natten. Det gröna ljuset från bildförstärkaren är det enda man ser och alla detaljer får nyanser av svart avtecknade på en grön pixlig yta. Det går långsamt och vi stannar med jämna mellanrum för att hörselobservera och navigera. Vi har varit i byn tidigare en gång – då i dagsljus. Synfältet i bildförstärkaren reducerar kraftigt observationsområdet och man måste hela tiden vrida på huvudet för att behålla god uppsikt över gruppen, vägen och observationsområdet.

    Vi ser det inte så tydligt, men bara någon meter från våra fötter löper djupa diken och raviner som används som bevattningskanaler. Att falla ner i diket skulle göra ont och vi är noga med var vi sätter fötterna. Den svala vinden håller imman borta från våra skyddsglasögon, vapenremmen tynger axlarna och på ryggen rinner svetten. Vi har varit ute i en timme nu och har nått byns norra vändpunkt. Efter en kort rast gör vi helt om och följer i stort sett samma väg tillbaka – känd mark är en stor fördel vid mörkerpatrullering.

    Vår närvaro är inte ouppmärksammad. Bakom de rostiga plåtdörrana till lerhusen skäller hundar oavbrutet bara decimeter från oss. Hundarna här i Afghanistan kan nå onormalt stora proportioner och se ut som mindre hästar – vi hoppas innerligt att ingen av dessa skall springa lös och attackera oss. Att verka med sitt vapen mot en aggressiv hund är den sista utvägen men medför samtidigt en hög risk för rikoschetter och vådaskott. Vi gör bäst i att ta oss från byn snarast möjligt – målet med patrullen är nu uppfyllt.

    Vi signalerar till våra vagnar om en framflyttad pick-up-point för att snabbare kunna göra uppsittning och komma från platsen. Det första sambandsalternativet har slut på batteri och vi går över till reservalternativet som fungerar utmärkt. Några kilometer bortanför de öppna fälten hör vi hur vagnarna startar och framrycker i nordöstlig riktning mot en känd punkt på kartan. Ljudet av motorerna framträder tydligt i natten och efter någon minut får vi reda på att vår framryckning kan observeras av vagnarna – drygt en kilometer bort. Efter en snabb uppsittning anmäler jag klart till vagnchefen och vi rullar tillbaka mot campen för daglig vård och gemensam genomgång av utförd verksamhet.

    Det har varit en bra och givande natt. Klockan är 0300 innan jag kommer i säng.

  • Handskrivna brev är väldigt uppskattade.

    Brev från Sverige

    På befälsrummet ligger ett brev från min pappa och väntar. Han skriver om renoveringen av huset och att det nya badrummet snart är klart. Jag längtar dit. Till min kajak, den vedeldade bastun och till lugnet man känner när man är där. Det är alltid roligt att få handskrivna brev – extra roligt är det när man är så långt borta från vännerna och familjen hemma i Sverige. Ju närmare slutet på missionen vi kommer desto mer börjar man fundera på livet efter insatsen. Det är inte förrän nu som dessa tankar har tagit fart på allvar och även fast jag inte har någon överhängande hemlängtan kan tankarna finnas på livet efter hemkomst. Det är bara två veckor kvar till min andra och sista ledighet och tiden har gått fort – snart är det dags för FS18 att lämna över stafettpinnen till FS19.

    En viktig och svår uppgift blir att motivera gruppen att behålla fokus ända fram till sista uppdraget. Vi går nu in i en av de mest intensiva perioderna under året vad gäller insurgentaktiviteter och då gäller det att vara närvarande både fysiskt och mentalt.

    Vi är motiverade. Jag är inte orolig.

Föregående 1 2 3 Nästa