• Solnedgång över Camp Northern Light.

    Första intrycket

    På väg till frukosten bjuder Afghanistan på en moln- och disfri dag. Bergen sträcker sig som vita beskyddare upp bredvid oss och när man låter blicken vandra över muren kan man lätt bli stående och bara njuta av utsikten. Det är otroligt vackert.

    Inskolningen fortsätter med en guidad vandring på campen. Här finns gym, biorum, bibliotek, kapell, matsal, mäss, bar och en hög mur som omgärdar hela området. Vi bor i små baracker och andra bor i tält. Infarten till campen - gaten - bemannas dygnet runt av skyttesoldater. Löpspåret längs insidan mäter 1011 meter och jag fick precis veta att rekordet är 43 varv - en dryg maraton. Ett givet mål att slå innan vi lämnar över till nästa gäng i juni. Att springa 50 varv är inga problem, och jag förbereder mig redan mentalt för att eventuellt försöka spräcka 100-varvsgränsen. Vore ett härligt rekord att lämna över till FS19. En stor del av dagarna ägnas åt föreläsningar kring aktuella ämnen. Trots att vi haft dessa genomgångar tidigare och redan är insatta i vad som tas upp känns det ändå mer verkligt och träffande att få ta del av föreläsningarna av personal ur den hemroterande styrkan som har egna upplevelser och exempel att bidra med.

    Till allas glädje slutar den schemalagda dagen redan kl 1600 och ger oss gott om tid att få all utrustning på plats i rummen. När jag skriver detta har jag precis invigt gymmet med ryggövningar och även sprungit ett varv på löpbanan - sneglandes på beachvolleyplanen som står och väntar på varmare årstider. Vi har bara varit här i drygt ett dygn, men man känner sig redan hemma och har börjat anpassa sig till det nya livet som ligger sex månader fram i tiden. Än finns det detaljer kvar att lösa innan vi kan börja verka med våra skarpa uppgifter, men vi har aldrig varit mer färdiga mentalt och det är en härlig stämning i gruppen och på plutonen.

    Jag sitter på min säng med det sedvanliga blåvita överkastet under mig och skriver med datorn i knäet. Jag tänker på min flickvän hemma i Sverige och att jag saknar henne. Vi har umgåtts intensivt det senaste året och att vara ifrån varandra under två månader kommer att bli ovant. Som tur är blev hon faster dagen innan jag åkte ner och tomrummet efter mig fylls delvis av 3,4 kg Agnes, världens sötaste plutt. Jag kommer givetvis också att ha nya intryck att bearbeta och tiden kommer att gå fort. Det gäller att ta till vara på dagarna här nere.

    Jag kollar nyheter och e-post på en av de sex datorer som finns uppställda i dagrummet. President Obama har beslutat att sända ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan - en ökning med över 40 procent från dagens 70 000. Det är oklart hur detta påverkar vår mission då de skall vara på plats först under våren/sommaren 2010, men klart är att om de södra delarna av landet blir under bättre kontroll av ISAF och OEF, kommer talibaner och kriminella grupperingar att söka andra områden att verka i och det är ingen vild gissning att en stor del av förflyttningen kommer att ske norrut, även fast en del också pressas ut mot Pakistan där landsgränserna i de bergiga områdena i stort har suddats ut. Det här är en förändring av säkerhetsläget som vi måste vara beredda att hantera.

    I närtid skall vi till tyskarnas camp och skjuta in våra vapensystem. Resan dit blir vår första skarpa insats med egen förmåga.

  • De flesta människor jag ser är barn mellan fem och tio år.

    Möte med verklighetens Afghanistan

    När vi gjort i ordning vagnarna, förövat tänkbara situationer, laddat våra vapen och rullat utanför grindarna blir kontrasten verklig. Jämfört med Sverige bjuder vår camp på en fager upplevelse av faciliteter. Man är van vid de bekvämligheter som vi tar för givet. Jämfört med den verklighet vi nu rullar in i, bara 100 meter utanför murarna, lever vi i överflöd och extrem lyx. Det är en oerhörd fattigdom och primitiva levnadsförhållanden som tonar upp runt omkring våra stridsfordon. Lera, damm, jord, smuts och fallfärdiga boenden tillverkade mestadels av lera och träbitar. Tygtrasor till kläder, lek på en åker, någon som eldar, två äldre herrar rider på en åsna medan andra springer barfota. En kvinna i burka bär på ved och på en liten väg till höger står två män böjda över motorhuven till en bil. Nyfikenhet, vänlighet, fattigdom. Min första tanke är att nu är det på riktigt. Nu rullar vi, nu börjar vår mission. Här. Nu. Mitt bland dessa människor. Det är det lilla barnet med röd sliten mössa och mörkt hår som vi är här för att hjälpa. Det är mannen som står utanför det lilla skjulet och säljer bilslangar som kanske hinner uppleva en bättre framtid. Det är kvinnan i burka och barnen med djupa mörka ögon som berör mig mest. Det är overkligt men ändå påtagligt. Medelåldern i Afghanistan är runt 40 år - en otänkbar kränkning av de mänskliga rättigheterna sett med våra ideal. Säkert 70 procent av alla jag ser är barn mellan fem och tio år. Vad gör de ute på gatorna, varför är de inte i skolan?

    Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.

    Vi rullar hemåt i skymningen med bedårande utsikt över bergen, en värmande sol och vackra intensiva färger. Allt detta vackra i en misär jag aldrig kunde föreställa mig. Undrar hur det ser ut väster om staden i de ännu fattigare områdena. På söndag skall vi dit, det första riktiga patrulluppdraget.

  • Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna.

    CNL Resort

    Att byta Sveriges gråa klimat mot Afghanistans soliga dagar var ingen svår uppgift. Vi kommer snabbt in i rutinerna igen och ledigheten känns redan avlägsen. Nu ligger allt fokus på att göra en bra överlämning, inventera personlig utrustning, spela volleyboll och sola.

    Avrustningsprogrammet med listor som skall prickas av och väskor som skall packas är daglig rutin som pågår parallellt med kärnverksamheten - en kärnverksamhet som dag för dag fasas ut och ersätts med uppgifter som har med hemrotationen att göra.

    Det känns att det är nära slutet nu och stämningen är god, även fast vi också pratar om hur tråkigt det kommer vara att skiljas från varandra och återgå till det civila livet. Gemenskapen som vuxit fram har lagt grunden för en livslång vänskap och de långa sex månader som för inte alls länge sedan låg framför oss är snart historia. Kvar finns oförglömliga minnen, skratt och glädje men också frustration över saker som fungerat mindre bra.

    Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna. Vädret bjuder på över 30 grader i skuggan och det känns som att vara på vilken söderhavsö som helst. Det är härliga dagar på CNL Resort i Afghanistan.

  • Vår sista patrull. Det var dammigt idag.

    HOTO och TOA

    Försvarsmakten är bra på förkortningar varav HOTO hör till en av de mest logiska. Hand Over and Take Over innebär att vi under ett par dagar introducerar våra efterträdare i arbetsrutinerna och att fanan lämnas över till, i detta fall, FS 19. Överlämningen av fanan sker under TOA-ceremonin - en inte helt associationsfri förkortning för Transfer Of Authority. Chefen FS 18, Överste Tistam lämnar symboliskt över fanan till chefen FS 19, Gustaf Fahl och våra sex månader av ledningsansvar är nu officiellt historia.

    Idag genomförde vår pluton den sista patrullen väster om Mazar-e-Sharif - ett område som det senaste halvåret har varit det mest prioriterade för våra insatser. Patrullen var en del i den HOTO som nu pågått ett par dagar och vi gav ledningspersoner ur FS 19 en inblick i hur deras kommande patrullområde ser ut, vilka byar som finns samt presenterade den nya plutonchefen för polisledningen i distriktet. Det har varit en bra dag där solens tryckande hetta gett de nyanlända cheferna en försmak av vad som komma skall - det kommer att bli varmare. Det kommer att damma ännu mer.

    Vid hemkomst till campen får jag order om att lämna in min ovårdade stridsutrustning i en lastpall på flygplatsen för vidare transport till Armémuseum. Utrustningen skall användas som en del i utställningen Fredssoldater och det skall bli intressant att se det färdiga resultatet som jag hoppas skall ge besökarna på Armémuseum en ännu bättre inblick i förhållanderna här nere.

    Dagarna går. På torsdag natt lämnar vi Camp Northern Lights för gott.

  • Damm, QRU och vila

    Gillar ni damm? Gillar ni att titta på damm som yr, landskap täckta av damm. Vill ni andas damm, leva och jobba i ett konstant lager av damm? Sök jobb på ett stridsfordon 90 här nere isådana fall. Att jobba i ett stridsfordon 90 i Afghanistan på en sommarmission är inte speciellt nyttigt för din kropp. Självklart visste jag att det skulle bli dammigt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär illa. För besättningen är det ju ingen fara dem sitter ju instängda. Men vi skyttesoldater där bak måste ju ständigt stå uppluckade och observera terrängen. Eller sitta ner och vila, men då är ju ändå alltid luckorna öppna eftersom någon alltid observerar. Vi har "air condition" där inne, men den gör inte mycket nytta när luckorna är öppna. Solen står nästan i zenit på dagarna och dammet bara spyr in i vagnen. Jag får faktiskt lite panikkänningar ibland. Får svårt att andas och vill bara kasta av mig utrustningen på grund av den oerhörda hettan. Idag hade vi 43 grader i skuggan. Ni kan ju tänka er hur varmt det blir inne i ett stridsfordon då... nä det kan ni faktiskt inte. Det blir jävligt mycket varmare än man kan tro. Gud vad han klagar tänker ni kanske nu? Ja kanske det, men det är sådär det är. Om jag vill uppnå en någorlunda hög ålder så ska jag nog undvika fler somrar i den här maskinen här nere. Jag har gjort en vintermission här tidigare och måste faktiskt säga att det nog är att föredra. Jag har sagt tidigare "hellre värme än vinter" ja det står jag fast vid, men "hellre lervälling än värme" säger jag nu. För det är vad vintermission består mest utav... lera.

    De senaste tre dagarna har vi haft fullt upp. Den första dagen klev vi upp med tuppen och åkte ut för att reka ökenvägar väster om MeS. Med oss hade vi lite annat löst folk så det blev en ganska lång konvoj som åkte ut. Det första som händer när vi åker utanför gaten är att vi får in ett larm om att det är upplopp inne i Mazar. Så vi slår upp vagnsborg strax utanför CNL och låter UAV killarna åka in med sitt plan och kolla läget. Nu var det hela ganska överdrivet har jag fått veta i efterhand och det var inte upplopp utan endast lite demonstrationer som inte ens gick särskilt vilt till. Men men, grabbarna fick ju öva på att flyga sitt plan och vi fick öva på att stå postvakt i stekande sol i några timmar.

    Efter detta kom vi iväg för att påbörja vår ökenvägsrek. Det kändes som en evighetsmarsch i öknen. Det var självklart viktigt för chefer och ja i långa loppet även för oss vanliga soldater att få dessa vägar rekade. Så vi vet vart det går att komma fram, vilka fordon som kommer fram osv. Men det kändes som att det enda jag gjorde den dagen var att befinna mig i ett ständigt sandmoln. Det hela tog ungefär ett dygn. Efter vägreken så samverkade våra chefer med personal på polisstationer som låg längs framryckningsvägarna där i öknen. Vi fick veta att dem befanns sig i en högst otrevlig situation. Dom blev tydligen beskjutna nästan varje natt. Så vi stannade över natten vid en polispostering och bevakade området utifall några insurgenter skulle komma och ställa till med oreda. Men något som är både bra och dåligt med att åka strf90 är ju att det skrämmer iväg insurgenterna. Dom är inte helt dumma. Men tyvärr leder ju det till at vi istället inte får tag på dem och dem kan komma tillbaka och ställa till med oreda när vi lämnat platsen. Sedan kan man ju tycka att det är idiotiskt av poliserna att ställa ut en våningssäng att sova i mitt på "gården" utanför polishuset om de blir beskjutna varje natt.

    Vi kom tillbaka till campen på morgonen och var färdiga med allt stök man har att göra med vagnarna och vapnen runt nio tiden. Lyckades somna kanske 09.30, 13.20 blir vi väckt av att det går QRU(Quick reaction unit) larm. Vi gick på vårat första QRU pass för missionen samtidigt som vi gick och la oss samma morgon. Så man trodde först att det var ett skämt att det blev larm direkt. Men det var inte falskt. Det var i allra högsta grad på riktigt. Trött och lätt förvirrade samlade vi ihop vår utrustning och gjorde oss redo att rycka ut på ca 40 minuter. Vilket var ganska bra tid för att vara första gången och egentligen var vi inte speciellt förberedda på det. Vi skulle ha QRU utbildning 16.00 den dagen. Men den utgick då när vi fick QRU larm.

    En svensk/finsk MOT (Military Observation Team) patrull hade kört fast med en GALT inne i en liten by, långt åt helvete bort från CNL (Camp Northern Lights), ute i öknen såklart. Medans de försökte få lös Galten så blev dem attackerade och beskjutna av insurgenter. Dom sköt med finkalibrigt och RPG (Rocket Propelled Grenade). Dom lyckades slå ut galten som satt fast med en RPG träff. Svenskarna och finnarna omgrupperade och lämnade galten med viss utrustning kvar. Vi kom dit ca fyra timmar efter själva händelsen. Man såg bilen brinna i horisonten. Vi samverkade med svenskarna och finnarna som blivit attackerade och våra chefer beslutade efter en stund att anfalla byn och ta tillbaka galten från fienden. En mindre QRU-enhet från vårat kompani befann sig en bit längre fram och observerade in mot byn. Vi tog mark med vagnarna fram till dom. Där vi slog upp vagnsborg och planerade vad som skulle komma härnäst.

    Det började bli mörkt och vi ville inte riskera att kliva på några IED eller på annat sätt bli lidande av att jobba i mörkret. Så det beslutades att vi skulle bevaka galten och byn med våra vagnar under natten för att sedan fortsätta anfallet in i byn på morgonen. Våran vagn hade första observationspasset. Byn var tömd på människor. Eller dom hade antagligen själva valt att lämna byn då dom anade vad som komma skulle. Dock befann sig den förmodade fienden kvar i området runt den utslagna galten hela natten, vaktandes. Våra skyttar och vagnchefer kunde observera dom hela natten. Och dom gjorde antagligen precis som oss. Väntade till morgonen innan dom gav sig på den utslagna galten. Dom gjorde sig säkerligen också redo för strid, precis som vi. Jag blev beordrad att göra mitt GRG (granatgevär) klart för att skjuta lys över galten och fienden. För att göra dom medvetna om att vi är där och vi ser dom. Allt var klart med GRG(granatgevär) och mitt adrenalin började pumpa då det bara var minuter kvar tills jag skulle skjuta mot dom. Bara själva smällen från GRG skulle få dom att tänka om tror jag. Tyvärr blev det bakåt på det i sista stund. Vi lämnade över postverksamheten till nästa vagn runt 02.00. Jag kände tröttheten krypa på rätt snabbt i takt med att adrenalinet försvann ur kroppen. Jag blev sjukt trött, jag funderade inte ens över att hitta en lämplig sovplats i eller på våran vagn. Jag lade mig helt enkelt bara rätt och slätt på backen i all utrustning. Somnade direkt... vaknade väl ganska 2-3 timmar senare då det var dags att på börja anfallet mot byn.

    Det blev ett långdraget men som jag uppfattar det ett kontrollerat anfall mot den lilla byn. Charlie Quebec började med att söka igenom byn till fots medans vi observerade på avstånd och var beredd att understödja. Sedan så framryckte vi med vagnarna slog upp cordon runt den utslagna galten. Skyttet gjorde avsittning och placerades ut på lämpliga ställen i terrängen för att observera och utgöra skydd åt soldaterna som skulle bärga galten.

    Det hela tog som sagt lång tid, och jag fick panik där ute i den stekande solen. Ingenstans gick det att söka skydd mot solen. Som var den största fienden den dagen. Jag fick efter en tids panik tillbakarycka till våran vagn och kasta av mig min utrustning och placera min kropp så nära AC aggregatet som möjligt för att kyla ner mig. Fler fick göra samma sak på grund av den outhärdliga hettan.

    Det blev inte mer action än så under det anfallet. Galten bärgades, vi tillbaka ryckte till CNL. Dock tog även det sjukt lång tid. Man fick från CNL skicka ut en TOLO grupp så vi kunde tanka våra vagnar. Annars hade vi inte haft tillräckligt med bränsle för att ta oss tillbaka. Då passade även våran CO på att följa med ut och tacka oss för ett väl genomfört anfall. Och gratulera oss för att det gick så bra. Vår inbäddade journalist/författare Johanne Hildebrandt kom också ut som en liten frälsare, med stora färska och kalla chokladmuffins till alla soldater. Det höjde stridsvärdet enormt. Det var det godaste muffins jag någonsin ätit. 

    Väl tillbaka på campen så genomfördes det rutinmässigt After Action Review och återfyllnad och städning av vagnarna. Sedan fick vi våran efterlängtade och välbehövliga vila, och vi såg fram emot nästa dag som skulle bestå av återhämtning. Sedan blev du ju självfallet inte så i slutändan. Men men... war is hell ;)

Föregående 1 2 Nästa