• Framrycker till undsättning

    Incidentfylld dag.

    Efter att vi fått sova cirka två timmar på samma FOB vi tidigare befann oss på, så fick vi ett meddelande från en grupp ur Alpha plutonen som befann sig ett x antal kilometer från våran plats. De hade kört fast sin galt (pansarterrängbil) utanför en mindre by och behövde hjälp av oss att få loss den. Så vi gjorde oss redo att rycka ut till undsättning med våra stridsfordon. Strax efter att vi börjar framrycka mot deras position så får ett nytt meddelande att dom inte längre behöver vår hjälp. Så vi vänder med våra vagnar och skall ta oss an en annan ursprunlig uppgift för dagen. Vi hinner inte åka långt innan vi får ännu ett meddelande från samma grupp. Då blir dom beskjuten med RPG (rocket propelled grenade) och small arms fire. Mest troligt AK47 Kalashnikovs. Vi tar då beslutet att chansa och ta den snabbast möjliga väg till dem över/igenom Balkhfloden som rinner strax söder om våran dåvarande position. Stället vi väljer att försöka ta oss över vid har vi, vid ett tidigare tillfälle bedömt som ej till knappt möjligt att ta sig över. Men nu var det bråttom och vi hade inte tid att åka omvägar för att komma fram. Vi tog oss faktiskt över relativt lätt med våra stridsfordon. Problem uppstod dock med den sjukvårdspatria (pansarterrängbil, tänk er en bepansrad buss ungefär) vi hade med oss. Den körde fast ett par gånger innan den ens tagit sig ner till flodbädden. Min grupp och foxtrotgruppen tog oss över först, så vi rekade fortsatta framryckningsvägar medans bärgarvagnen och Hotelgruppen gjorde sitt bästa för att bogsera loss sjukvårdarna och sedan få även dem över floden. Det tog sin lilla stund, men vi fick över dem till slut. Dock med en lätt skadad pansarbuss som resultat.

    Väl över stötte vi på nästa hinder. Vi stod då med vagnarna nedanför någon form av bergsvägg med endast en mycket trång passage upp igenom, och en backe brantare än passagen var tight. Foxtrot tog sig an passagen, vi tog oss an backen. Vår väg funkade problemfritt och vi var uppe på bergsplatån snabbt. Foxtrot stötte däremot på hinder. I slutet av passagen så fanns det inte längre någon passage, det var bara sandhögar och mindre klippor framför dom nu. Efter ihärdigt knycklande, backande och slirande av förare Snävström så kom dem till slut upp från bergskammen utan att behöva backa tillbaka ut genom passagen. Vagnchefen och tillika plutonchef för Foxtrot blev under tiden också tvungen att själv göra avsittning och hugga sönder vissa delar av den sandsten som låg ivägen med sitt ökenkamoulferade spett, för att kunna ta sig upp.

    Väl uppe så påbörjade vi nästa del i framryckning. Vi försökte hitta vägar fram till byn men det var inte det lättaste. Ett alternativ såg helt ok ut, men efter att Foxtrot ännu en gång stött på problem och själva nästan kört fast så fick vi söka nya framryckningsvägar.

    Vi hittade ett nytt alternativ, dock var vi då tvungna att korsa ett afghansk bevattningssystem. Vi räknade med att det skulle bli tilltygat av att fyra stridsfordon och en patria kör över det. Men det fick bära eller brista vi var tvungna att ta oss fram snabbt nu. Vi körde först den här gången. Samtidigt som vi påbörjade framryckningen så fick vi nästa meddelande från Alpha gruppen. Striden var nu över, och de behövde inte längre vår hjälp. Dock kvarstod vår uppgift att sammanstråla med dem vid en annan punkt framme i terrägen.

    Vi kör över bevattningssystemet och jag tittar bakåt samtidigt för att se om det håller. Det gjorde det inte...det kollapsade totalt, över en yta lika bred som vagnen. Vatten började forsa ut över det snustorra fältet. Vi körde över alla vagnar för att få det gjort, Sedan gjorde vi halt och avsittning. Grabbade varsinn spade och skyndade dit för att försöka laga skadorna vi åsamkat de stackars bönderna. En afghansk bonde kom dit och hjälpte till att fixa det vi förstört. Det var inte det lättaste, vi stod där över en timme i forsande vatten och gjorde vårt bästa för att täppa igen dem stora läckorna. Vi lyckades väl hyfsat. Så bra att vi kunde lämna det åt den stackars afghanen utan allt för dåligt samvete. Blöta av lera och skitigt afghanskt vatten satte vi oss svettiga och trötta i vagnarna och fortsatte våran till synes oändligt långa framryckning.

    Så äntligen anslöt vi till platsen vi fått order om att ansluta till. Där fanns nu ett gäng enheter. En annan svensk enhet passade på att utnyttja oss som QRU (Quick Reaction Unit) styrka på den platsen. Vi fick beredduppgift att understödja dem under kvällen och kommande natt. Men innan dem påbörjade sin operation så fick vi chansen att äta och vila oss lite. Mörket skulle infalla innan det hela skulle sätta igång. Jag tog av mig all min utrustning, inklusive mina blöta kängor och strumpor. Ställde och hängde allt på vagnen så att solen kunde jobba det torrt medans vi vilade. Jag var nu mycket trött, det blev som sagt inte speciellt mycket sömn natten innan. Jag kröp in längst in i stridsutrymmet och lade mig i fosterställning med huvudet på en massa icke mjuk utrustning. Att jag inte låg jättebekvämt spelade ingen roll. Jag slocknade som en klubbad säl. Vaknade knappt tre timmar senare av att min gruppchef ger oss order om att höja beredskapen då enheten som skulle använda oss som QRU skulle börja jobba.

    "Utvilad" kränger jag på mig min utrustning och gör iordning lite nudlar. Jag hann inte äta innan jag somnade tidigare. Precis innan operationen skall sätta igång så kommer kontraorder. Det blir bakåt på det hela och alla beordras tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Jag ser då att många i plutonen drar på smilbanden lite smått. Det var välkommet. efter ca 30 timmars jobb och 2 timmars sömn var många av oss inte så jättesugna att observera i nattkikare ännu en natt.

    Det var en väldigt glad stämning i vagnen då vi åkte tillbaka till CNL (Camp Norhtern Lights). Jag hade också under dessa två dygn privilegiet att få delta i det interna kommunikationssystemet då vår Stf.Grpc var utlånad som förare till bärgarvagnen. Då fanns det plötsligt plats för mig där. Det var sång och glatt humör hela vägen hem. Längs den vägen hem så är det ca 8-10 mindre viadukter. Varje gång vi åkte ner i en sådan så gasade våran förare lite extra så det kittlade lite i magen. Vi låtsades alla att vi åkte berg och dalbana. Att detta också var vår sista patrull innan kommande leave nästa vecka bidrog sannolik också till den glada stämningen.

    Kommande dagar kommer spenderas på campen med uppgifter som att vakta campen, vårda utrustning och vagnar innan leave. Dessutom verkar det som att vi har fått en ledig dag. Lördag är ledig dag för hela kompaniet tydligen. Fy så skönt det ska bli. Då ska jag förbereda mig inför leaven (ledighet i sverige) med att sola mig brun och fin, raka mig och kanske ta en dusch. hahah jag skojar bara. Duschar gör vi nästan varje dag.