• Spelet är en blandning av handboll, fotboll och bowling.

    Fotboll och fotpatrull

    Vi rullar ut med vagnarna efter frukost mot en by som ligger väster om Mazar-e-Sharif. Ambitionen är att göra ett oanmält stopp vid en polisstation och försöka få den afghanska polisen att gå i ledningen för patrullen – en samverkan vi värdesätter högt. Det bjuds på the och godis i den enkla lerbyggnaden medan jag, min vagnchef och tolken försöker inhämta så mycket information vi kan kring vilka som jobbar, deras rutiner, vapentillgång och arbetsuppgifter.

    Vi ser helst att vi gör sampatrulleringar så långt det är möjligt – dels för att ge legitimitet åt patrullen men också för att lära de lokala säkerhetsstyrkorna hur vi svenskar arbetar och förhoppningsvis bjuda på bra idéer och tillvägagångssätt. Tyvärr är polischefen på resande fot och kan inte ge det klartecken på en joint patrol som vi hoppats på.

    Vi beslutar oss för att genomföra patrullen ensamma och utgår mot byn som för bara fyra månader sedan utsattes för ett eldöverfall där tio insurgenter senare greps för dådet av den lokala polisen. Byn är ganska liten med utspridda hus, stora åkrar och torra betesmarker. En olustig känsla infinner sig omedelbart då invånarna inte hälsar på oss och drar sig undan när vi kommer. Tecken på insurgentaktiviteter och eldöverfall eller bara en gest för att de inte vet vilka vi är? Vi chansar inte på det senare utan håller som alltid god observation, taktisk framryckningsformering och är uppmärksamma på de signaler vi förmår ta in. Frånvaro av det normala och närvaro av det onormala. Det gäller att vara skärpt, hålla sitt observationsområde och utföra just sin uppgift på bästa sätt.

    Våra fordon står uppställda i ett bakre läge och vi framrycker till fots med upp till 50 kg utrustning per soldat att bära. Det är varmt och svettigt men axlarna har vant sig vid vikten och det är inget man längre reflekterar över. Möjliga framryckningsvägar för stridsfordon, våra positioner, vår verksamhet samt läget i byn skickas löpande till ledningsvagnen för att vi skall vara så mycket på förhand det bara går om det värsta skulle inträffa. Vi fotograferar byggnader, moskéer och skolor länkat till GPS-koordinater och så mycket information som möjligt samlas kring byn som vi besöker för första gången.

    Patrulleringen går bra och efter någon timme i området börjar barn och äldre att komma fram till oss och söka kontakt – några äldre herrar ger mig snabbt svar på ett antal spaningsfrågor som handlar om etnicitet och politiska uppfattningar.

    På den här patrullen har vi tagit med oss en fotboll som vi hoppas få användning av. Det är alltid svårt att veta vem av alla människor man skall ge bort saker till då det lätt kan uppstå irritation och konflikt, men då byäldstens son ger sig tillkänna är valet enkelt och fotbollen blir en uppskattad gåva. En åker bredvid en stor moské fungerar utmärkt som fotbollsplan och ögonen lyser stora på den flock av barn som har samlats kring oss. Succén är given och vi har en underbar stund i solen spelandes fotboll på en åker – mitt i byn kring åsnor, kor och getter.

    Under fotbollsmatchen slår vi en yttre ring runt vår gruppering – prickskyttar med kikarsikte samt andra understödsvapen grupperas diskret kring fotbollsspelande barn och soldater. Fotbollen har blivit en riktigt ice-breaker och vi förenar nytta med nöje – några samverkar med äldre bybor och deras barn spelar fotboll med de svenska ISAF-soldaterna. Eller ja, det är mer en blandning av handboll, fotboll och bowling – men skratten och den goda kontakten är ändå det viktigaste.

    Efter tre timmar till fots beger vi oss tillbaka mot vagnarnas gruppering knappt en km i nordlig riktning och vi gör en snabb återhämtning innan det är dags att åka vidare. Nu återstår det viktiga arbetet med att skriva patrullrapport av våra iakttagelser.

  • Johans minnessten - en i raden av stupade kollegor.

    Vila i frid Johan

    Flaggorna vilar på halv stång och vid minnesstenarna utanför kapellet tornar tre nya vita stenar upp sig som en påminnelse för de vänner och kollegor som rycktes ifrån oss mitt i livet.

    Idag begravs Johan hemma i Sverige och att stå utanför kapellet och delta i ännu en ceremoni är påfrestande men också väldigt skönt. Det var en jobbig tid att vara hemma på ledighet när allt inträffade men väl här nere finns det så många som man kan dela sorgearbetet med. Våra tankar finns hos Johans anhöriga och vi kommer för alltid att minnas Johan som en glad, ambitiös och duktig kollega och vän. Det är en jobbig dag och en påminnelse om den verklighet som är nere – svår att förstå och sätta sig in i om man aldrig varit här. Vi fortsätter arbetet i oförminskad styrka. Det är det minsta vi kan göra för att hedra våra stupade kollegor.

    Vila i frid Johan, du är saknad.

  • Vila i frid Gunnar, du är saknad.

    Vila i frid Gunnar

    Det har snart gått en månad sedan det ofattbara – två svenska kollegor och en afghansk tolk dödas under ett rutinuppdrag väster om Mazar-e-Sharif. En feg och överlagd avrättning att likställa med en självmordsbombare – insurgenten måste ha varit medveten om att han själv aldrig skulle klara sig levande från platsen. För Gunnar, Johan och Shahab fanns inget utrymme att försvara sig, med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända – de befann sig vid en polisstation i tron om att de pratade med en av de våra, och tillit till de afghanska säkerhetsstyrkorna är en förutsättning för att vi skall kunna utföra vårt jobb. Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.

    Idag begravs Gunnar hemma i Sverige och allas våra tankar finns hos anhöriga och hos de kollegor som rest härifrån för att närvara. All personal som inte krävs i tjänsten samlas utanför kapellet framför minnesstenarna vid precis samma tidpunkt som begravningen äger rum i Sverige. Den svenska och den finska prästen håller tal och vi ber tillsammans - på den vänstra armen bär vi svarta sorgeband. Trots att arbetet fortsätter med dagliga rutiner och trots att vi ofta skrattar och har roligt, kommer för alltid stämningen att vara smittad av den verklighet som så snabbt bytte skepnad den sjunde februari.

    Vila i frid Gunnar, du är saknad.

  • "The Shariff´s" bjuder på en två timmar rockande show.

    Fältartisterna rockar loss!

    Fältartisterna gästar oss och har slagit upp sin scen i det gamla huvudförrådet bakom matsalen. Två timmars underhållning och fullt ös – härligt att släppa tankarna och låta sig underhållas. Publiken dansar och sjunger hellre än bra och stämningen är mycket god. I baren bjuds det på Coca-Cola, alkoholfri öl och popcorn – allt som behövs för en helkväll med grabbarna. Tack för en härlig kväll och ett oförglömligt minne.

  • Golf Delta FS18. Henrik, Philip, Jonas, Max, Daniel, Emil, Joel och Mattias.

    Halva tiden i insatsområdet

    Den första veckan efter ledigheten går fort. Dagliga rutiner, löpande kontroll av utrustningen och regelbundna ordermöten är reflexmässiga beteenden som man inte längre reflekterar över – det bara fungerar. Den lilla vinter som trots allt blev i norra Afghanistan tog slut ganska precis när vi kom tillbaka från ledigheten – nu blir det snabbt varmare. Vädret skiftar stort mellan dagarna och ena dagen kan det vara 5 plusgrader och dimma för att nästa dag bli 25 grader varmt i skuggan – om tid finns tar man tillfället i akt och lägger sig på soldäck med en god bok och njuter av någon timmes ledighet.

    Idag har vi tillbringat precis halva tiden i insatsområdet, ledigheter borträknande. Det känns overkligt att tiden går så fort och sommaren närmar sig snabbt. Det gäller att ta tillvara på tiden här nere, alla kollegor som man kommit nära, njuta av den vackra naturen och försöka känna stolthet i de små framgångar som vi faktiskt uträttar när vi är ute på uppdrag. Ett tidskrävande och viktigt jobb som lätt glöms bort är alla de patrullrapporter som skrivs efter varje uppdrag. Här redogörs för vilka kontakter som tagits, vad som sagts, gjorda vägval och svar ges på de spaningsfrågor som vi hela tiden bär med oss i bakhuvudet. En omfattande patrullrapport med bilder och text kan bli upp mot tio sidor lång och ta tolv timmar att producera – ett viktigt verktyg att luta sig mot nästa gång vi besöker området.

    Jag är otroligt nöjd med min grupp – visst har vi alla våra negativa sidor, men det finns en strävan och en drivkraft som skapar en hög positiv effekt. Vi får mycket gjort på kort tid och resultatet är högt. Uppgifter som kanske inte är de roligaste på obekväma tider genomförs utan gnäll och sura miner – stridsvärdet och moralen är hög. Det är tacksamt att vara chef över en sådan grupp.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa