• Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén i Abu Dabhi.

    Resan tillbaka

    Aldrig förr har tio dagar gått så fort men samtidigt inte. Att kastas mellan glädjen av att kunna slappna av hemma i Sverige med anhöriga och längtan efter att få komma tillbaka till campen och delta i sorgearbetet har varit påfrestande. Det är ändå med en positiv känsla i magen som jag sätter mig på planet tillbaka mot Frankfurt, Abu Dabhi och Mazar-e-Sharif.

    Den svenska Försvarsmakten hyr en villa i Abu Dabhi där resedetaljen arbetar med bland annat leaveresor och dess logistik. Kontrasten i det oljerika Förenade Arabemiraten mot det fattiga Afghanistan är slående och vi påminns ännu en gång om det överflöd av lyx vi tar för givet.

    Den svenska villan, Villa Nobel, där vi skall tillbringa natten imponerar. Ett palats med belyst fasad i utkanten av staden bevakas av lokala vakter och vi inkvarteras i små mysiga rum med stor dusch och toalett. Inne i den storslagna entrén hänger en svensk flagga och atmosfären andas lyx. När vi lämnat packningen på rummen beger vi oss till ett närliggande hotell för en superb middagsbuffé. Vi frossar i kött, fisk och wookade grönsaker, magen är fortfarande spänd av all flygplansmat och det skall bli skönt att komma igång med träningen igen. Den ljumma luften svalkar civilklädda och proppmätta soldater på vägen tillbaka till Villa Nobel – den största delen av resan är avklarad och snart är det dags att börja jobba igen, fortsätta det viktiga arbetet för ett säkert och demokratiskt Afghanistan.

    Innan planet lyfter mot den tyska basen i Marmal använder vi morgonen till att besöka Sheikh Zayed Bin Sultan Al Nahyan Moskén. Jag vet, det är ett långt och krångligt namn men samtidigt en imponerande byggnad som kastar ett ljus av upplysning på vad religionen kan göra med människor och vad obegränsat med pengar kan åstadkomma i ingenjörskonst. Vi promenerar runt i strumplästen inne i bönesalen och fascineras av den påkostade arkitekturen. De kvinnliga deltagarna tvingas klä sig i täckande klädsel och det är påtagligt att nutida modern ingenjörskonst krockar med ideal hämtade från en svunnen tid – ideal som vi är än mer bekanta med i insatsområdet.

    Vi landar på Camp Marmal och möts upp av våra kollegor som ansvarar för eskorten tillbaka till Camp Northern Lights. De civila kläderna packas i bärsäckar, vapen laddas och stridsutrustningar tas på. Det är som att ledigheten aldrig funnits – allt faller snabbt på plats och en timme senare anländer vi till campen där vi möts av ett snöfattigt blidväder och en behaglig temperatur.

    På väg till middagen passerar vi kapellet och de minnesstenar som rests för stupade kolleger. Tidigare stod här fem stenar, nu har ytterligare tre stenar förberetts, just nu skyddade av svart plast. En olustig känsla infinner sig och tankarna skenar iväg. Johan, Gunnar och Shahab – det gör ont i bröstet. Låt arbetet vi bedriver här nere inte vara förgäves.

  • Mina tankar går till anhöriga och kollegor. Det känns otroligt jobbigt att följa allt som händer där nere genom medierna i Sverige. Jag vill tillbaka.

    Det ofattbara

    Söndagen den 7 februari händer det som inte får hända. Under min ledighet i Sverige får jag beskedet att två svenska officerare och en afghansk tolk har blivit dödade av finkalibrig eld i Afghanistan. Ytterligare en svensk soldat är skadad. Jag sitter i bilen tillsammans med min familj när den första nyhetsflashen når oss. Magen knyts ihop och ovissheten maler i kroppen. Helvete också.

    Alla tillgängliga mediekanaler finkammas efter uppgifter, men när inte presskonferensen ger några detaljer är det tydligt att uppgifterna måste komma från andra källor. Min ställföreträdande plutonchef tillika min vagnchef som också är på leave ringer mig några minuter efter Försvarsmaktens presskonferens. Det blir ett lågmält samtal – sakligt, analytiskt och nedstämt. Han har samverkat med personal direkt från Afghanistan och har preliminära namn på de omkomna samt kan redogöra för händelseförloppet. Alla uppgifter har i detta läge ännu inte kommit ut till allmänheten och vi väljer att avvakta ytterligare några timmar innan vi ringer runt till våra soldater.

    Johan var bosatt bara några hundra meter från min bostad i Sundbyberg. Jag har flera gånger samåkt med honom till Livgardet under utbildningstiden och vi har pratat mycket i insatsområdet och tränat på gymmet tillsammans. Johan var en otroligt omtyckt kollega och vän och en mycket duktig officer. Mina tankar går till Johans flickvän, till anhöriga i Sverige och till alla kollegor och vänner i Afghanistan som nu har att hantera det jobbiga och overkliga efterspelet. Också Gunnar var en mycket omtyckt vän och kollega även fast jag personligen inte kände honom så väl. Det känns overkligt att jag för några dagar sedan gick sida vid sida på fotpatrull med den afghanske tolken Shahab och pratade om vardagliga saker – om kultur, mode och den varma vintern. Nu är han död. Just nu känns närvaron av familj och flickvän i Sverige inte viktigast – jag vill tillbaka. Tillbaka till Afghanistan och delta i sorgearbetet och stötta mina kollegor. Det känns otroligt jobbigt, mina ögon är tunga och jag är trött.

    Jag sätter mig med telefonlistan och ringer runt till mina soldater som också befinner sig hemma i trygga Sverige. Jag vill försäkra mig om att de mår bra och delge all den information jag har. Det är många tankar att hantera och maktlösheten att sitta hemma i Sverige och få allt detta uppspelat framför sig i media är ett helvete. Jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra och håller kontakten – våra anhöriga försöker givetvis bidra med vad de kan, men det blir aldrig samma djup och förståelse som att prata med sin egen grupp.

    Det kan låta märkligt, men trots att jag är hemma i Sverige omgiven av min familj och de jag älskar mest av allt, skriker kroppen efter samhörigheten på campen. Anhöriga i Sverige kan inte hjälpa mig nu, jag vill tillbaka och finnas till i det svåra efterspelet som nu tagit sin början.

  • Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade.

    Leave - min första ledighet

    Vi har varit på resande fot i över 26 timmar när vi äntligen landar i Stockholm. En efter en droppar vi av mot våra destinationer. Hela gruppen är förpassad till sina respektive tåg, flyg, bussar eller taxibilar och kvar vid bagagebandet på Arlanda står jag tillsammans med Henrik. Vi går mot utgången och allt resande är nu äntligen över. Jag skall få träffa min kärlek. När vi får syn på varandra försvinner allt runt omkring oss och vi kramas länge med tårande ögon i ankomstterminalen. Det känns overkligt att stå framför henne, röra vid henne och kunna se på henne medan vi pratar. Telefonsamtalen från Afghanistan känns avlägsna och inte särskilt saknade. Vi håller om varandra länge innan vi sätter oss i taxin mot Sundbyberg. Känslan i kroppen är overklig men underbar. Nu börjar leaven, min första ledighet, på riktigt.

    Dagarna spenderas ute i naturen, på långfärdsskridskor med kaffe och ostsmörgåsar. Den vedeldade bastun i Rämshyttan eldas varm flera gånger och det känns skönt att vara hemma och träffa familj och vänner. Jag skall verkligen njuta av dagarna här hemma och försöka flytta mig mentalt från insatsområdet även fast en ledighet på bara 10 dagar gör att man har svårt att helt koppla bort arbetsuppgifterna och kollegorna. Nu skall jag ta igen lite förlorad sömn.

  • När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor.

    Att ha beredskap

    Jag har precis tagit av mig uniformen och satt på mig träningskläderna när plutonchefen kommer springande i regnet. ”Gruppcheferna till mig”. Mobiltelefonnätet ligger nere ibland och då blir det till att använda benen när man vill ha tag på varandra. ”En amerikansk patrull har gått på en IED på samma plats där vi åkte med vagnarna häromdagen. En amerikan är skadad i benet.” Jag ryser till. På samma plats som vi framryckte för ett par dagar sedan har nu amerikanarna blivit påverkade av en sprängladdning. ”En första enhet har redan åkt, inta förhöjd marschberedskap och anmäl klart via plutonsradion”. Uppfattat. Jag väcker upp de av mina soldater som fortfarande sover. Klockan är visserligen 1000 på morgonen, men eftersom vi skall bemanna camp-vakten hela natten har jag beordrat sovmorgon. När jag ger orienteringen och order om förhöjd marschberedskap inser de genast allvaret. Tempoväxling är en av gruppens stora styrkor. När man har möjlighet att ta det lugnt och vila skall man också göra det – ingen mår bra av och orkar vara på helspänn hela tiden. När det blir allvar är den avslappnade stämningen som bortblåst. Det tar tio sekunder att ge ordern och tolv minuter senare ger jag klartecken till plutonchefen att Golf Delta är redo.

    Pulsen är fortfarande högre än normalt och det är en märklig känsla att kastas mellan avslappning och allvar. Ena stunden skrattar jag och spelar pingis i korridoren för att nästa stund informera gruppen om att kollegor i ISAF har gått på en IED och att vi står på tur att åka till undsättning. Sedan lugnt igen.

    Jag borde förbereda en genomgång som jag skall hålla i eftermiddag men orkar inte. Jag ser klart på filmen som jag började titta på igår kväll och rycks ständigt ur filmatmosfären av sambandsproven på radion. Varje gång tror jag att det är dags. Att vi skall åka. Men ju längre tiden går från det att incidenten inträffade desto mindre sannolikt är det att vi åker. Det är lunchdags.

    Strax efter lunch kommer beskedet på radion att vi skall återgå till normal beredskap, den ordinarie styrkan har löst ut situationen och preliminära uppgifter säger att samtliga soldater som var med om incidenten är kvar i tjänst. Förmodligen har sprängladdningen utlösts av en radiosändare men alltså inte fått den effekt som insurgenterna hoppats på. Händelsen visar på allvaret i situationen här nere, vi vet aldrig när och var det händer nästa gång. Det enda vi kan göra är precis som överbefälhavaren Sverker Göranson sa i sitt tal till oss i december – never lean back – håll fokus, träna mentalt och fysiskt och ta alla tillfällen som finns till återhämtning.

    Nu måste jag vila, det har varit en lugn men ändå intensiv dag som snart går över i natt.

  • Blackwaters arbetsmetoder är ingenting vi vill förknippas med.

    Blackwater

    Under ett rutinuppdrag där vi tvingas spärra av en väg under en tid stannar plötsligt två fordon framför mig och sex man hoppar ur bilarna med Kalashnikovs på magen. De har ett västerländskt utseende och hade det inte varit för den obefintliga skyddsutrustningen skulle de ha kunna varit brittiska, tyska eller amerikanska soldater.

    De bär alla olika kläder, är klädda i kortärmad tröja, solglasögon, mycket magasin, en Leatherman och radio. Inget mer. De jobbar för Blackwater och jag inleder en intressant diskussion om deras närvaro och hur de arbetar. De är trevliga, avspända och behjälpliga i arbetet med att försöka ordna kaoset med trafiken. Anledningen till att vi spärrat av vägen är att en misstänkt vägbomb (IED) har observerats och att vi nu förbereder att spränga laddningen på plats. Till skillnad från många afghaner inser de situationens allvar så fort jag nämner IED och de ställer sig lugnt kring sina bilar och väntar, skrattar och pratar. Jag tillåts använda deras fordon som främre avspärrning och får bra kontakt och en intressant pratstund med dem.

    Jag funderar på om min säkerhet förbättrats eller försämrats i deras närvaro men kommer inte fram till något. Rutin och eldkraft är givetvis tillfört men samtidigt kan de utgöra ett attraktivt mål för personer som inte gillar deras arbetsmetoder – att skjuta först och fråga sen. Jag gör nog bäst i att tydligt markera våra organisationers avskildhet.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa