• Vi spärrar av en av Afghanistans största vägar under sex timmar.

    Misstänkt bomb vid vägbanan

    Efter fyra mil stannar vi för att undersöka vägens framkomlighet. Det dröjer inte mer än fyra minuter förrän vi finner en misstänkt bomb vid vägkanten kring en väg som motsvarar E4 hemma i Sverige. Vi avbryter patrulleringen för att ta hand om den uppkomna situationen. Sjukvårdsvagnen som vi eskorterar visas in på säker plats och vi gör avsittning på skyttesoldaterna. Allt går smidigt. Jag får veta att det ligger en polisstation uppe vid vägen och tar med mig tolken för att samverka kring polisens eventuella behjälplighet i att stänga av vägen om ordern skulle komma. Steget före. Mötet går bra, mitt första skarpa samverkansmöte mitt i Afghanistan bredvid landets mest trafikerade väg är ett faktum. Det händer nu, här står jag, närskyddad av en av mina soldater och pratar med en afghansk polis om han kan hjälpa oss att stänga av en av Afghanistans största vägar. Tanken slår mig, det känns overkligt men otroligt stimulerande. Ordern kommer via plutonsradion: ”Stäng av vägen i västlig riktning och led trafiken runt vår gruppering. Ingen får passera. Delta Qubeck out”.

    Sedan börjar kaoset. Bilar, mopeder, vagnar, åsnor, cyklar, kor, får, herdar och kvinnor i burkor. Alla blir stoppade och hänvisas till en alternativ väg som visar sig vara så pass dålig att samtliga väljer att kvarstanna på den stora vägen där kön snabbt växer. Jag står mitt på vägen med över 150 fordon framför mig, många tutar, ett hundratal personer och allehanda djur finns på vägbanan och några hävdar att de minsann kan ta risken att åka fram ändå. De inser inte allvaret – eller väljer att ignorera det. Om den eventuella sprängladdningen skulle detonera äventyrar det även vår personals säkerhet samt infrastruktur i området. Insha'Allah – Ske Guds vilja är inte tillämpbart när det handlar om säkerhet och vår uppgift är tydlig – håll vägen avstängd med vapenmakt om så krävs.

    Båda filerna är igenkorkade och längs en gammal rostig pipeline söder om vägen balanserar några barn i slitna skor. Bilar stöter i varandra i den anarki som uppstår längs vägen och folk skriker och tutar. En polisman kommer fram till mig och visar sin legitimation – han vill passera. Alla vill passera. Ingenting är dock viktigare än den egna säkerheten och vid misstänkta bomber finns inget utrymme för chanstagningar. Kollegorna på FS17 hade stora problem med hemmagjorda sprängladdningar vilket givetvis ger oerhörda konsekvenser långt värre än att spärra av en väg under en tid.

    Innan jag hinner fatta vad som är på gång har jag redan greppat mitt vapen med högra handen redo att osäkra. 50 meter framför mig ser jag två pickuper komma mot mig i hög fart. På flaket står en maskerad man med en lavettmonterad kulspruta som riktas mot mig. Jag fryser till för en sekund och meddelar diskret över radion att jag kan komma att behöva understöd. Bilarna stannar framför mig och ut hoppar en skäggig man som skriker något på ett språk som förmodligen är dari. Han viftar med armarna och är upprörd över avspärrningen. Det tidigare beslutet att låta vår understödsvagn stå en bit ifrån vägen med observation i nordlig riktning känns just nu som en dålig idé men jag finner mig snabbt i situationen och kan bara konstatera att jag är i underläge. Jag låter mitt vapen fortsätta hänga längs sidan och sträcker fram handen för att hälsa på den, visar det sig, höga general som kommer mot mig med sina livvakter. Han pratar behjälplig engelska och förstår situationen men vill ändå veta vilken tid som vägen öppnar. Det är ingen idé att chansa – jag vet inte och på den enklaste engelskan förklarar jag att ISAF-soldater längre fram på vägen arbetar med problemet just nu, ni kan vänta här eller välja en annan väg – men ni kommer inte att passera. Man måste vara tydlig och bestämd men samtidigt visa respekt. Vi är gäster i deras land och att försöka spela häftig eller arrogant vinner ingen på. Under två timmar pratar vi om situationen på vägen, om våra familjer och om landet Afghanistan. Jag vinner hans förtroende och situationen, som egentligen aldrig varit direkt hotfull med deras mått mätt, känns nu kontrollerbar och behaglig.

    Drygt sex timmar har gått när meddelandet kommer att hotet längs vägen är undanröjt. En intressant situation uppstår när 200 fordon samtidigt vill framåt. Grejen med kösystem och ”vänta på sin tur” har inte riktigt slagit igenom i Afghanistan. Den misstänkta bomben visar sig vara gammal rostig finkalibrig ammunition och lite järnskrot. Alla signaler tydde dock på att det kunde vara en skarp bomb och är vi det minsta osäkra nästa gång kommer vi att spärra av vägen igen. Det gäller att hålla den skärpan över tiden och våga lite på att de signaler vi lärt oss också tas på allvar i framtiden. Idag hann vi inte mer än en femtedel av planerad dagsetapp – men det är av sekundär betydelse.

  • Två gurkbitar och bilden skulle kunna vara tagen på vilket spa som helst.

    En övning i att överlera

    Afghanistan kan vara oerhört vackert med dramatiska vyer och starka kontraster. Det kan också vara ren och skär gegga. Att Afghanistan till stor del består av ökenlandskap har jag klart för mig och idag kommer påminnelsen om att leran aldrig är längre bort än vattnet. Vi tillbringar flera timmar på skjutbanan med färdighetsträning och inskjutning. Det är kallt. Stela händer utan känsel, middag ur grönpåse, riktigt blött regn som tränger in i den icke impregnerade uniformen och vapen som får eldavbrott mellan varje magasin. Det kan låta jobbigt, men ingen i min grupp visar upp några sura miner – det är mycket bra stämning trots dåliga yttre omständigheter.

    Vårt rum är fyllt med leriga kläder, stridsvästar, vapen och mörkerkikare som förhoppningsvis hinner torka inför morgondagens vård. Vi börjar tidigt på morgonen och kommer att hålla på fram till middagen med underhåll av utrustning och vagnar.

    Halsen och läpparna är torra av all lera men övningarna har ändå gett oss mycket nyttig erfarenhet – det kan inte bli mycket värre vädermässigt än så här vilket är skönt att ha med sig. Jag hinner ringa ett kort samtal till min flickvän på den gemensamma telefonen i korridoren innan jag somnar.

  • Översten håller ett kort tal innan vi skålar in det nya året.

    Det är tydligen nyårsafton

    Det är en av de varmaste dagarna sedan vi kom ner hit för drygt en månad sedan. Jag sitter i T-shirt och solar samtidigt som jag reviderar postinstruktionen och förbättrar rutinerna inför nästa gång vi skall bemanna vakten. I solen är det säkert 20 grader varmt men känner man efter riktigt noga finns det en liten antydan till kyla i den svala brisen som fläktar mellan barackerna. Det är en märklig känsla att sitta i Afghanistan under nyårsafton, en dag som annars brukar förknippas med långa middagar, familj, champagne och minusgrader.

    Köket bjuder oss på en trevligt komponerad nyårssupé med hummer, vällagad anka samt glass. De personer som anser sig kunna dricka ett glas vin eller en öl i tjänsten gör det – men det gäller givetvis inte oss som har ansvar över vakten och dessutom har beredskap om våra kollegor behöver undsättning där ute. Middagen är stressig då posttjänsten måste lösas parallellt och ankan hinner tyvärr inte avnjutas i den takt den borde.

    På väggen i matsalen sitter nyårshälsningar uppsatta från anhörigbloggen och på den första lappen som jag läser finns en hälsning till mig från min fina flickvän hemma i Sverige. Det värmer i hjärtat att hon tänker på mig och jag har dåligt samvete att jag ännu inte skickat någon julklapp till henne. Tiden har bara försvunnit och det finns alltid någon ny uppgift att lägga sin tid på. Jag skall försöka få iväg paketet med posten under nästa vecka.

    Strax före midnatt samlas vi på Flaggplan och översten håller ett kort tal, det skålas och långt bort i fjärran tänds himlen upp av signalraketer och närlys – det är förmodligen tyskarna som skjuter upp lite gammal ammunition. Det känns ändå inte som att det är fyrverkerierna jag saknar mest – vi får vår beskärda del av krut och smällar ändå, det man saknar är familj, vänner och kanske lite snö och minusgrader.

    2009 blir 2010 och ännu en vanlig dag passerar i landet långt borta.
    Det är nyårsafton i Afghanistan.

  • Jag pratar med en av polischeferna i Mazar-e Sharif och samarbetet med tolken fungerar bra.

    Patrull till fots

    De lokalanställda tolkarna är välbetalda då utbudet av människor som kan både engelska och dari är begränsat. Tolkarna tenderar tyvärr att vara ganska ovilliga att arbeta och kommer sällan eller aldrig i tid till bokade möten. Efter 15 minuter har jag fått tag på tolken som skall följa med oss på patrull i närområdet, en mycket trevlig man som bara arbetat här i tre månader – tidigare arbetsgivare var den amerikanska armén i Kabul. Vi lämnar Camp Northern Light och befinner oss inom några minuter mitt i det fattiga afghanska livet – som åskådare men samtidigt aktörer med en egen agenda att lösa ut. Syftet med patrullen är att få grepp om närområdet, komma in i rutinerna för hur vi framrycker samt att etablera kontakt med lokala poliser, militärer och andra viktiga nyckelpersoner. Tolken har fått tydliga instruktioner om hur han skall agera; gå på rätt placering i gruppen, ta anteckningar på namn, platser, orientera mig som gruppchef om händelser och vägval samt vara beredd att agera på rätt sätt om vi skulle behöva ta skydd eller i värsta fall tvingas öppna eld.

    Jag pratar med en lokalanställd polis i närområdet och samarbetet med tolken fungerar bra. De flesta högre befattningshavarna klarar av att göra sig lindrigt förstådda på engelska men tolken är ett krav för att få koll på detaljer, stava namn och fungera som känselspröt mellan oss och den afghanska kulturen.

    Det säger sig självt att det är stor skillnad att patrullera med vagnar och att patrullera till fots. Kontakten med lokalbefolkningen är omedelbar och fysisk, barn flockas omkring oss, är nyfikna och vill prova att hålla i våra vapen vilket givetvis inte tillåts. Alla får vi en lektion i att vara ödmjuka och bestämda samtidigt som vi hela tiden har patrullens huvuduppgifter att lösa. Det är roligt, jobbigt och givande. Det här kommer vi att göra fler gånger.

  • Mannen på bilden har precis hälsat på mig när vi passerar med våra fordon.

    Ömsesidigt förtroende

    Klockan ringer 0455, vi går upp mot garaget och ställer upp vagnarna i rätt marschordning. Garaget består av ett stort hallbyggartält – ett vanligt sätt att bygga här på området. Vi har arbetat med utrustningen flera timmar under gårdagen och allt är redan klart när vagnarna ställs upp på Flaggplan innanför vakten redo för uppdrag. Vi går till matsalen och äter en snabb frukost, vissa gör i ordning smörgåsar till lunch då den frystorkade maten kan bli aningen tråkig i längden. Vi genomför sambandsprov, förövningar och en sista koll av utrustningen.

    Verkligheten kommer ikapp mig igen. Fattigdomen, barnen, det vackra landskapet – det skarpa uppdraget. Vi är här nu, nu rullar vi. Observation bakåt, åt sidorna, på misstänkta punkter, rapportering, alltid ett steg före – det finns ingen tid för utvärdering. Det som vi gjort så många gånger tidigare hemma i Sverige sker nu på riktigt. Det är en allvarlig känsla som infinner sig, jag har stor respekt för uppdraget och känner samtidigt att det är oerhört skönt att vara på plats. Vad som helst kan hända när som helst. Vår pluton förfogar över den tyngsta fordonsparken och beväpningen här nere och många ser oss som den yttersta livlinan om något skulle inträffa. Samtidigt kan det vara vi som behöver hjälp av andra och varje pluton är specialister på sina respektive system. Vi har varandras ömsesidiga förtroende.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa