• The Eyes of a Soldier

    IED Attack

    18 September

    Att talibaner och andra insurgenter inte tycker om att vanliga afghaner går och röstar har vi efter de två senaste dagarna fått väldigt tydligt bevisat för oss. Det har hittats en hel del IED´s i vårat område. Där vi svenskar har blivit utsatta för ett antal av dem. ANA(Afghan National Army), ANP (Afghan National Police) och våra enheter har hamnat i strider flera gånger. Det händer väldigt mycket här i verklighetens High Chaparall.

    Igår blev vi utsatta för en IED (Improvised explosive device) attack med efterföljande påskjutning. Min grupp, (Echo Delta), Foxtrot Delta och bärgargruppen hade igår som uppgift att åka med och understödja ANA i sitt arbete att dela ut valdokument till några mer avlägsna byar. I början av dagen höll det på att sluta med att vi avbröt framryckningen då vi skulle passera en by som var alldeles för smal för våra vagnar, ANA körde på rätt igenom byn och vi blev stående bakom. De verkade inte vilja vänta på oss så vi tappade bort dem. Att möta upp dem i nästa planerade by att besöka var en idé som slog oss, men då de inte informerat oss om vilka byar som skulle besökas så blev det lite svårt.

    Men så efter en stunds väntande så kom ett par av deras fordon tillbaka. Uppdraget fick liv igen och vi tog rygg på ANA som satte kurs mot en mindre by. Som det tog en bra tid att åka ut till. Vi kom fram till byn lagomt till att solen skulle gå ned för dagen. Vi stannde strax utanför med våra vagnar beredda att understödja deras arbete där inne. Under tiden passade vi på att ta lite vackra solnedgångskort ut över de vita ökenlandskapen. Vi skojade med varandra under tiden och tyckte det kändes som att vi var väldigt långt bort från händelsernas centrum där vi stod och väntade på ANA i en avlägsen liten by. Men även befolkning i små och avlägsna byar ska få möjligheten att lägga sin röst i valet.

    Vi påbörjade vår tillbakaryckning mot FOB (Forward Operation Base) med ANA i spetsen. Vi hinner kanske köra i en timme. Då jag plötsligt hör en dov smäll utanför och känner en tryckvåg slå mot kroppen. Jag hinner knappt reflektera över det innan jag hör min vagnchef i telehjälmen. "DET SMÄLLER DÄR FRAMME!" , nästan direkt efter hör jag vår bärgarvagnchef i hjälmen från sin vagn som anmäler att det gått av en IED framför deras vagn. Min vagnchef börjar, under något som känns som en evighet försöka få tag på plutonchefen som sitter i den främsta vagnen. Inget svar och vi anar alla det värsta. Efter en stund så hörs bärgarchefen i hjälmen igen då han informerar oss om att en IED har detonerat under Foxtrotvagnen. En kort stund efter det så kommer plutonchefen själv springade mot vår vagn och bekräftar att dem gått på en IED, alla lever, dock har föraren "jävligt ont". Min vagnchef tar befälet och påbörjar ett anfall för att säkra mark. Samtidigt som anfallet påbörjas så blir kolonnen beskjuten av såkallad "small arms fire" (Automatkarbiner och kulsprutor). Smatter hörs och vi får veta att kolonnen blivit påskjuten framifrån. Elden besvaras, fienden slutar skjuta. Och påbörjar sannolik sin tillbakadragning i samband med det. Vi skyttesoldater blir beordrade att göra avsittning och anfalla ansatsvis för att ta ännu mer mark och få mer ögon och understöd ut i terrängen. Allt för att skydda vår skadade vagn så bra som möjligt. Vi rycker fram i mörkret med våra mörkerkikare monterade på hjälmarna. Hittar lämpliga eldställningar där vi placerar understödsvapen och fortsätter observera fälten efter eventuella fiender.

    En amerikansk sjukvårdsutrustad blackhawkhelikopter ansluter efter ett tag för att transportera vår skadade förare till närmaste militärsjukhus.

    När vi intog våra eldställningar i några jordhögar så slog mig tanken att denna eldställning skulle vara lämpligt ställe för en "secondary IED" som inte allt för sällan läggs ut. Jag kände obehag för några sekunder och tänkte att här kanske jag dör inatt. Huvudsaken det går snabbt tänkte jag innan jag släppte det och åter fokuserade på uppgiften. Jag passade även på där i jordhögen att skicka ett sms hem till min pappa för att tala om lite kort vad som hänt och att jag var oskadd.

    Jag och min stf.gruppchef var fram till den skadade vagnen vid ett tillfälle. Då såg jag också att föraren levde och var kontaktbar, vilket var väldigt väldigt skönt att se.

    På denna plats blev vi kvar i många timmar. Tills resterande delar av plutonen anslöt till platsen för att hjälpa till att bärga tillbaka den skadade vagnen till FOB. Den gick inte att köra då all diesel runnit ut.

    Även hösten attackeras oss nu med sina allt kyligare kvällar och nätter. Det positiva med höstens framfart är ju att dagstemperaturen börjar bli ganska behaglig.

    Under denna natt blev det så kallt att vi blev tvungna att gå och hämta sovsäckar ur vår vagn att kunna vira in oss i där vi låg i våra eldställningar och observerade.

    Plutonchefen berättade efteråt att när dem gick på IED så blev allt svart. Han hörde hur skytten skrek och frågade om de andra levde. Vagnen fortsatte rulla och han tyckte det var bra att föraren fortsatte köra ut ur situationen, han fick dock ingen kontakt med föraren och märkte att vagnen bara rullade av sig själv. Han luckade upp och hoppade fram till förarluckan för att se hur föraren mådde. Luckan gick ej att öppna trots ihärdigt sparkande, han klättrade bak till skyttesoldaterna fick ett "okej" tecken från dem att alla vara oskadda. Han beordrade fram en yxa för att slå upp luckan till föraren. Allt detta under tiden vagnen fortfarande rullar. Till slut fick han med hjälp av sin skytt upp luckan. Dem får stopp på vagnen halvvägs ned i ett dike.

    Väl tillbaka på FOB fick vi lägga oss och få lite välbehövlig sömn. Vaknade dock med ett ryck ganska direkt efter jag somnat, i tron om att vår vagn också gått på en IED.

    Krya på dig Sudden!

    Vi tänker på dig.

  • ANA soldat

    Forward Operation Base

    Idag hade vi lite olika uppgifter planerade. Halva plutonen skulle jobba förmiddagen, andra halvan eftermiddagen. Men våra ursprungliga planer verkar sällan bli av. Det slutade med att vi fick information från ANP(Afghan National Police), att det byggdes IED (Impovised explosive device) av insurgenter i en närliggande by idag. Det skulle stoppas så fort som möjligt.

    Eftersom vi är här för att understödja ANA och ANP så är det dem som lägger upp planerna vid uppkomna situationer och andra planerade aktioner. Dem ansåg sig iallafall behöva hela vår pluton som understöd när de framryckte till byn för att söka igenom den efter Insurgenter och deras hemmagjorda bomber.

    Vi åkte med och när vi kommer fram till utkanten av byn så gör ANP(Afghan National Police) avsittning och börjar promenera in i byn med ANA (Afghan National Army) bakom sig i sina pickups som är fyllda med soldater. Och bakom dem fanns vi och deras tyska mentorer. Ganska kort efter deras påbörjade intåg mot byn så öppnar helt plötligt en ANA soldat eld vid sidan av vår vagn. Han skjuter rätt ut över ett fält bort mot en liten träddunge, varpå någon annan också öppnar eld, fast framåt mot byn under framryckningen. Dem verkade inte skjuta på något särskillt. Vi vet inte om de bara testskjuter sina vapen eller om de är ett sätt att varna byborna att nu kommer vi eller om de har något annat syfte med skjutandet. Det är iallafall ganska förvirrande när det helt plötsligt börjar skjutas omkring oss och vi inte ser något.

    Under tiden ANP och ANA söker igenom byn så står vi för omkringförsvaret med våra vagnar. Vi stoppar även in och utpasserande ur byn. Några förbipasserande människor som valde att tåga rätt över fälten uppger att de åkte buss mot sin hemby men den hade stannat långt tidigare för den chauffören vägrade åka in i detta område, då han ansåg det vara för farligt. Så de stackars människorna fick promenera hem istället.

    När ANA och ANP ansåg sig vara klar med sin uppgift så åkte vi tillbaka till FOB (Forward Operation Base) och utspisade middag i form av MRE (Meals ready to eat). Det är mat jag fått från några amerikanska soldater. Deras är rätt mycket godare än vår "norgepåse", det kan ha att göra med att dem proppar de full med godsaker. Senare på kvällen fick vi order för morgondagen och gjorde oss färdiga för att sova och stå vaktpost.

  • Utspisning

    Valvecka på FOB

    En vecka stationerade på FOB(Forward Operation Base) från och med igår. Där vi bor tillsammans med ett antal ANA(Afghan National Army) soldater med tillhörande tyska OMLT(Operational Mentoring and Liaison Team)soldater plus ett antal ANP(Afghan National Police) poliser.

    Vi skall under kommande vecka(läs förra veckan) understödja dessa enheter under det kommande valet. Anledningen till att vi befinner oss på en FOB denna tid är för att snabbt kunna understödja. Att inte behöva åka från CNL(Camp Northern Lights) varje gång det blir oroligheter.

    Gårdagen var första dagen på FOB. Där halva plutonen stannade kvar och förbättrade försvaret och den allmänna camp standarden. Andra halvan, som min grupp ingick i genomförde en patrull i en närliggande by med lite olika svenska enheter.

    När vi svängde av vägen som ledde in till byn vi skulle till, så observerade jag två bilar som stannade och ur vardera bil klev cirka fem sex personer. De hälsade på varanda, men ganska direkt efter hälsandet såg jag att det blev lite hetsk stämning. Några började brösta upp sig mot varandra och knuffas. En kort stund senare urartade det till ett regelrätt slagsmål några av männen emellan. Det utbyttes våldsamma sparkar och slag under några sekunder, lagomt tills att en av männen plockar fram en pistol och riktar mot den andra gruppen av män. Slagsmålet slutar, männen med vapen hoppar in i sin bil och sticker från platsen. Vi framrycker dit för höra med männen i den andra bilen vad som hände. Men strax innan vi anländer till platsen så sticker även dessa män iväg i sin bil. Fortfarande oklart vad som verkligen hände.

    Väl i byn gjore vi avsittning och patrullerade till fots. Byn var öde och tom. Anledningen till det var tydligen att de hade sin bönestund just då. Men till slut började de titta fram lite afghaner som var samverkansvilliga. Min grupp och Foxtrot gruppen stod för försvaret och observationen under tiden de andra samverkade. Det hela tog sin tid, och man började bli ganska svettig trots att man stod still och att solen nu för tiden inte hettar lika mycket som för en månad sedan.

    Efter patrullen tillbakaryckte vi till basen och gjorde iordning tältsängar och annat som behövs för att överleva en vecka i en FOB.

     

  • Band av

    Tillbaka till verkligheten

    Ja då var våra leavedagar i Sverige förbrukade för denna gång och vi är tillbaka i hettan och dammet. Men nog har dagstemperaturen sjunkit en aning. Man slås inte längre av den där värmechocken när man kliver ut ur sin bostadsbarrack. Men det är ju såklart fortfarande väldigt varmt. Men tack och lov börjar det bli lite svalare, även om jag inte känner doften av hösten som jag gör i Sverige.

    Dagen för återtransport till Afghanistan ägnades endast åt just den, transport från hemmet i Sverige till "hemmet" i Afghanistan. Det tar ganska precis ett dygn från och med att man lämnar hemmet i Sverige tills att man kliver av på CNL (Camp Northern Lights).

    Vi har varit här i tre dagar. Första dagen gick åt till att sova, plus några lägesuppdateringar om vad som hänt och kommer hända i området. Bland annat så fick vi veta att samma dag som vi transporterades tillbaka så gick en av Alpha-plutonens Galtar (bepansrad jeep) på en IED (Improvised Explosive Device eller hemmagjord bomb). Som tur var klarade sig soldaterna i bilen oskadda om än omskakade. Det var höger hjul med hjulhus som tog det mesta av kraften från explosionen.

    Vi forsätter att klara oss från personskador. Som kompanichefen så fint uttrycker det. "Proffessionella Soldater har mer tur än andra".

    Hur som helst så spenderade vi gårdagen på campen med tungt och svettigt kroppsarbete. I form av bandbyte på vårt Stridsfordon 90. Nu har det nya, fina och fräscha larvfötter och spinner som ett lejon...

    Idag gjorde vi en dagspatrull till några ANP (Afghan National Police) checkpoints för att samverka med poliserna och även ANA-soldater (Afghan National Army). Detta kombinerades med att visa närvaro i intilliggande byar. I ena byn samlades det snabbt väldigt mycket nyfikna afghaner, mestadels barn. Som tur är så är vi, vita stora nordiska soldater minst lika fascinerande att titta på som våra "stridsvagnar". Vilket innebär att det är relativt lätt att leda folkmassa bort från våra fordon. Där de inte skall befinna sig.

    Jag och en kvinnlig kollega i plutonen fick agera "titta på med stora ögon objekt" och lekarrangörer. Jag började med att leda bort folkmassan från fordonen samtidigt som jag jonglerade med några stenar, till deras förtjusning. Efter det samtalade jag och min kollega så gott det gick med de få som kunde lite engelska i ringen av afghaner, som snabbt blir kompakt då så många som möjligt vill titta på oss. Barnen verkar nöja sig med att oavbrutet bara stirra på oss.

    Vi uppehöll denna grupp med människor som kanske bestod av dryga trettio afghaner i närmare timmen, tills våra chefer var färdiga med sina samverkansuppgifter. Det var lagom för att samtalsämnen och lekidéerna skulle började sina. Jag passade också på att dela ut några frisbees, pennor och anteckningsblock till barnen. Eller vid närmare eftertanke så delade jag väl egentligen inte ut dem, barnen slet det mesta ur mina händer.

    Efter det så begav vi oss tillbaka till CNL och åt en mycket, mycket god middag. Exakt vad det var vet jag inte, men det var grillat kött. Det räcker gott och väl för mig.

  • Sundsvall hösten 2009 (använder gamla bilder då kameran blev kvar i Afghanistan)

    Leave

    Befinner mig i Sverige och Sundsvall på en såkallad "Leave". Vilket är oerhört skönt. Efter mycket jobbande i ett sandfärgat, varmt och skitigt Afghanistan så är det väldigt välkommet med några lediga dagar i ett grönt, rent och svalt Sverige.

    Ett stort plus med dessa enorma kontraster landen emellan är att man uppskattar dem små sakerna i sitt liv här hemma så mycket mer. Överlag så känns det som att man tar motgångar i det civila lättare än vad man gör innan en mission. Man gnäller inte lika mycket. Det finns alltid människor som har det värre. Dem flesta har det sämre än oss svenskar känns det som.

    Att bara kunna gå utanför dörren utan att bli attackerad utav en stekande sol, (eller arga män med kalashnikovs) Alla härliga dofter som vårt vackra land ger från sig. Nyslaget gräs, skog, blommor och andra växter. Och den underbara doften man känner när hösten närmar sig. Eller att bara stå vid sommarstugesjön, höra vattnet lugnt och mjukt rulla in mot sandstranden och samtidigt beskåda den storslagna naturen, den påtagliga stillheten. Det enda ljud utöver vattnet som hörs är storlommens dova kvällssång, och möjligtvis den sprakande brasan man sitter och värmer sig vid.

    Det är inte heller helt fel att kunna ta en sväng på stan dagtid utan stridsutrustning och titta på tjejer utan burqa och konstatera att det är svårt att hitta vackrare tjejer än våra svenska flickor. Det är något jag har konstaterat många gånger tidigare efter att ha kommit hem från ett varmare land.

    Efter en sommarmission blir hösten i sverige så mycket mer välkommen helt plötsligt. Jag tyckte innan missionen att det skulle bli lite tråkigt att missa den svenska sommaren. Men nu är jag mycket nöjd med att få komma hem till ett svalt höst/vinter sverige.

    En till sak jag tänk på, jag tror inte jag kommer tycka det är speciellt segt med en 10-12 timmars arbetsdag på mitt civila jobb efter det här. Inte till en början iallafall.

    Om några dagar åker jag tillbaka till Afghanistan och fortsätter min mission där. Då har det förhoppningsvis blivit lite mildare väder där. Jag skulle bli glad om temperaturen inte överstiger +35 på dagarna. Hur som helst så ska det ändå bli kul att komma tillbaka dit. Man saknar ändå stället på nått vis. Mycket tack vare en mycket väl fungerande pluton skulle jag tro. Jag jobbar med ett gäng riktigt riktigt bra soldater. Mina pluton och kompanichefer ska ha "cred" för att dem gör ett riktigt bra jobb. Ni är uppskattade hos oss vanliga soldater.

    Nu ska jag passa på att ladda upp ett par videoklipp när jag har tillgång till ett snabbt internet. Så ni får en liten närmare titt på hur det är att färdas i ett stridsfordon 90.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa