• Hotelvagnen efter strid och fastkörning.

    STRID

    Då var det vår tur att bli attackerade. Jag ska försöka sammanfatta detta på ett så förståeligt vis som möjligt. Det var många incidenter även denna dag.

    Syfte med dagen var att visa närvaro i samma by som för ett par dagar tidigare sedan. Det i form av en fotpatrull, Sedan hade vi ett par andra uppgifter kommande dag, som dock uteblev då denna patrull blev minst sagt händelserik.

    Till att börja med så havererade våran bärgarvagn kort efter att vi lämnat CNL (Camp Northern Lights). Så den fick eskorteras tillbaka för reparation.

    När vi anlände till platsen så upprättade vi vagnsborg och inväntande ytterligare ett par vagnar som agerat eskort tillbaka till campen åt bärgarna. Så fort dem anslöt så gjorde vi oss färdiga för fotpatrull. Det hade blivit ganska sent nu pga av förseningar med den havererande vagnen. Vi hade inte mycket tid på oss till patrullen innan det skulle bli mörkt. Men tillräckligt ändå för att genomföra en kortare promenad.

    Min grupp gick först in i byn. När vi kommer in till byn så är den om möjligt ännu tystare och tom än tidigare patrull. Endast några barn syns till här och där. Och dom är till min glädje inte lika rädda denna gång. Men ändå inte lika framåt som barn oftast är här. Vi tar oss igenom byn för att hitta lämpliga personer att samverka med. Men det gick inte alls bra med det, alla byns män var samlade vid den lokala moskén där dem satt och hade påbörjat sin kvällsmåltid. Det är ju ramadan här nu, vilket innebär att dem inte får äta förrän solen gått ner. De hade uppenbarligen tjuvstartat lite denna dag då solen ännu inte hade gått ner även om det inte var långt tills dess.

    Männen verkade inte så förtjusta av att ha oss promenerande precis utanför deras moské där dem satt och åt. Ingen ville samverka och jag tyckte mest vi fick onda blickar mot oss.

    Vi valde att gå tillbaka till våra vagnar och själva utspisa en sen middag innan vi fortsatte med planerad verksamhet. Väl framme vid vagnarna så gjorde vi lättnad i utrustningen för att torka den och oss själva torra från svett. Vi sitter i lugn och ro och äter vår sedvanliga nudelmiddag. Jag har ätit klart först och sitter i vår utfällbara campingstol bakom vår vagn och småpratar med killarna i min grupp, då det helt plötsligt låter "swoooosh" i luften nära vår vagn. Kort därefter hörs en dov detonation någonstans i marken inte allt för långt från oss

    "Vafan var det där?" hör jag hur en vår grupp frågar. Jag verkligen kände hur något passerde precis ovanför våra huvuden, det tar mig cirka två sekunder att förstå att det där var en RPG riktad mot oss. Jag ställer mig upp och tar mig snabbt till ena sidan av vagnen där mitt kroppskydd hänger. Samtidigt som jag börjar ta på mig det så börjar det smattra i luften och flyga spårljus runt omkring oss. "Vi blir beskjutna!" skriker KSP-skytten i min grupp som står precis bedvid mig och också försöker ta på sig sitt kroppskydd. Jag får en adrenalinkick som heter duga och tänker att jag måste ta mig in i vagnen så fort som möjligt där jag har min AK5 och ett bättre skydd. Kulorna viner runt omkring oss under tiden vi lastar in oss själva i vagnen. Samtidigt som jag kryper in i stridsutrymmet så hör jag hur några av våra skyttesoldater börjar besvara elden. Jag grabbar tag i min AK5 (Automatkarbin) och kikar upp ur luckorna för att se vart dem skjuter ifrån så jag också kan hjälpa till att besvara elden. Jag hör hur det knäpper i luften av kulor som passerar runt om oss, Jag ser hur spårljus studsar upp i luften runt om våra vagnar från fiendens eldgivning, Tornskytten i golfvagnen som är snett vänster om mig skjuter två snabba granater med sitt kanontorn mot en av punkterna där eldgivningen kommer ifrån, han låter också sin KSP-58 (Kulspruta) gå varm mot samma punkt. Jag skymtar mynningsflammor borta bland dem dimmiga fälten men har problem att understödja med min eld då jag har en sjukvårdsvagn nära mig. Jag laddar min granattillsats för kunna lobba över deras vagn om det skulle skita sig rejält. Och jag lägger märke till hur KSP-skytten ur golfvagnen också låter sin kulspruta jobba mot mynningsflammor och andra misstänkta punkter i terrängen.

    Jag och min ställföreträdande gruppchef är båda uppluckade åt det håll det skjuts, vi tar lägre ställningar än någonsin tidigare i vagnen. Det är bara våra huvuden och automatkarbiner som sticker upp ur vagnen. Jag har lagt all fokus på att spana och verka mot fienden så jag har inte tagit på mig min hjälm, men min ställföreträdande gruppchef skriker åt mig att ta på mig den. Mestadels för att jag skall kunna delta i radiotrafiken och höra ordrar och orienteringar som delas ut i det interna kommunikationssystemet, men självklart också för att få ett bättre skydd till mitt stackars uppstickande huvud.

    Efter ett tag så avtar eldgivningen, inga mynningsflammor syns längre till. Granatgevärsskytten ur Golfvagnen gör avsittning med sin laddare och skjuter några lysgranater över fälten där fiendens eld ursprunligen kom ifrån, elden besvarar inte och inga fienden syns till, dem verkade ha flytt eller blivit nedkämpade av oss. Vi påbörjar anfall med vagnarna, men Golfvagnen kör fast och det blir stando medan Hotelvagnen drar loss dem. När det är klart så påbörjar vi vårt anfall ännu en gång. Tornskytten i Foxtrot vagnen skjuter några salvor då och då med sin kulspruta mot misstänka mål i terrängen under framryckningen.

    En stund in i anfallet så avtar det mesta av skottlossningen. Det skjuts endast något skott här och där. Mestadels varningsskott från oss där vi misstänker att fienden befinner sig. För som bekant så är det väldigt svårt att urskilja en fiende när han har gömt sitt vapen. Så det är inte bara att skjuta för att man ser en afghan under anfallsvägen. Att råka skjuta en civil person skulle vara förödande för hela vår närvaro i detta området.

    En av våra vagnchefer observerar vad han tror är ett lik i terrängen där elden kommit ifrån. Vid närmare undersökningar dagen efter så finns där inget lik, dock påträffas använd sjukvårdsutrustning på platsen.

    Under anfallet så kör ännu en av våra vagnar fast, denna gång riktigt rejält. Den lägger sig på sidan i ett djup dike. Och kan varken ta sig upp själv eller med våra stridsfordon till hjälp. Vi får invänta våra bärgare som i denna stund befinner sig på CNL (Camp Northern Lights) för reparation av sin vagn.

    Från och med att vagnen kör fast, till att våra bärgare tagit sig ut till platsen och dragit upp dem så har det runnit iväg närmare en hel svensk arbetsdag. Det hela är med andra ord över då. Under tiden har några andra enheter anslutit för diverse uppgifter. Vi försvarar platsen till morgonen då vi söker platsen efter skadade, döda och annat som kan vara oss till hjälp.

    Det sista vi gör och som jag tycker var riktigt bra var att genomföra ännu en fotpatrull in till samma by, För att visa att vi inte låter oss skrämmas och att fieneden inte kan bestämma vad vi ska göra. Det är också ett tydligt tecken för invånarna att vi inte blivit besegrade. Då kan fienden propagera bäst dem vill för byborna. Vi har visat att vi finns kvar och att vi inte ger oss i första taget.

    Men det bästa av allt var självklart att ingen av oss blev skadad.

    P.S

    Till er som tycker att jag skadar vår insats i området med bloggandet. Jag skriver inte ut namn på befattningshavare eller andra soldater. Om jag någongång skriver ett namn så är självklart inte den personens namn i verkligheten. Jag skriver inte om kommande operationer som vissa påstår att jag gör. Jag gör så gott jag kan att förmedla till våra anhöriga och andra intresserade där hemma vad vi gör här. Alla tycker inte det är lika viktigt som jag att dem också får ta del av vår vardag här. Kom dock gärna med kritik men helst konstruktiv sådan. Slut, frågor?  

  • Framrycker till undsättning

    Incidentfylld dag.

    Efter att vi fått sova cirka två timmar på samma FOB vi tidigare befann oss på, så fick vi ett meddelande från en grupp ur Alpha plutonen som befann sig ett x antal kilometer från våran plats. De hade kört fast sin galt (pansarterrängbil) utanför en mindre by och behövde hjälp av oss att få loss den. Så vi gjorde oss redo att rycka ut till undsättning med våra stridsfordon. Strax efter att vi börjar framrycka mot deras position så får ett nytt meddelande att dom inte längre behöver vår hjälp. Så vi vänder med våra vagnar och skall ta oss an en annan ursprunlig uppgift för dagen. Vi hinner inte åka långt innan vi får ännu ett meddelande från samma grupp. Då blir dom beskjuten med RPG (rocket propelled grenade) och small arms fire. Mest troligt AK47 Kalashnikovs. Vi tar då beslutet att chansa och ta den snabbast möjliga väg till dem över/igenom Balkhfloden som rinner strax söder om våran dåvarande position. Stället vi väljer att försöka ta oss över vid har vi, vid ett tidigare tillfälle bedömt som ej till knappt möjligt att ta sig över. Men nu var det bråttom och vi hade inte tid att åka omvägar för att komma fram. Vi tog oss faktiskt över relativt lätt med våra stridsfordon. Problem uppstod dock med den sjukvårdspatria (pansarterrängbil, tänk er en bepansrad buss ungefär) vi hade med oss. Den körde fast ett par gånger innan den ens tagit sig ner till flodbädden. Min grupp och foxtrotgruppen tog oss över först, så vi rekade fortsatta framryckningsvägar medans bärgarvagnen och Hotelgruppen gjorde sitt bästa för att bogsera loss sjukvårdarna och sedan få även dem över floden. Det tog sin lilla stund, men vi fick över dem till slut. Dock med en lätt skadad pansarbuss som resultat.

    Väl över stötte vi på nästa hinder. Vi stod då med vagnarna nedanför någon form av bergsvägg med endast en mycket trång passage upp igenom, och en backe brantare än passagen var tight. Foxtrot tog sig an passagen, vi tog oss an backen. Vår väg funkade problemfritt och vi var uppe på bergsplatån snabbt. Foxtrot stötte däremot på hinder. I slutet av passagen så fanns det inte längre någon passage, det var bara sandhögar och mindre klippor framför dom nu. Efter ihärdigt knycklande, backande och slirande av förare Snävström så kom dem till slut upp från bergskammen utan att behöva backa tillbaka ut genom passagen. Vagnchefen och tillika plutonchef för Foxtrot blev under tiden också tvungen att själv göra avsittning och hugga sönder vissa delar av den sandsten som låg ivägen med sitt ökenkamoulferade spett, för att kunna ta sig upp.

    Väl uppe så påbörjade vi nästa del i framryckning. Vi försökte hitta vägar fram till byn men det var inte det lättaste. Ett alternativ såg helt ok ut, men efter att Foxtrot ännu en gång stött på problem och själva nästan kört fast så fick vi söka nya framryckningsvägar.

    Vi hittade ett nytt alternativ, dock var vi då tvungna att korsa ett afghansk bevattningssystem. Vi räknade med att det skulle bli tilltygat av att fyra stridsfordon och en patria kör över det. Men det fick bära eller brista vi var tvungna att ta oss fram snabbt nu. Vi körde först den här gången. Samtidigt som vi påbörjade framryckningen så fick vi nästa meddelande från Alpha gruppen. Striden var nu över, och de behövde inte längre vår hjälp. Dock kvarstod vår uppgift att sammanstråla med dem vid en annan punkt framme i terrägen.

    Vi kör över bevattningssystemet och jag tittar bakåt samtidigt för att se om det håller. Det gjorde det inte...det kollapsade totalt, över en yta lika bred som vagnen. Vatten började forsa ut över det snustorra fältet. Vi körde över alla vagnar för att få det gjort, Sedan gjorde vi halt och avsittning. Grabbade varsinn spade och skyndade dit för att försöka laga skadorna vi åsamkat de stackars bönderna. En afghansk bonde kom dit och hjälpte till att fixa det vi förstört. Det var inte det lättaste, vi stod där över en timme i forsande vatten och gjorde vårt bästa för att täppa igen dem stora läckorna. Vi lyckades väl hyfsat. Så bra att vi kunde lämna det åt den stackars afghanen utan allt för dåligt samvete. Blöta av lera och skitigt afghanskt vatten satte vi oss svettiga och trötta i vagnarna och fortsatte våran till synes oändligt långa framryckning.

    Så äntligen anslöt vi till platsen vi fått order om att ansluta till. Där fanns nu ett gäng enheter. En annan svensk enhet passade på att utnyttja oss som QRU (Quick Reaction Unit) styrka på den platsen. Vi fick beredduppgift att understödja dem under kvällen och kommande natt. Men innan dem påbörjade sin operation så fick vi chansen att äta och vila oss lite. Mörket skulle infalla innan det hela skulle sätta igång. Jag tog av mig all min utrustning, inklusive mina blöta kängor och strumpor. Ställde och hängde allt på vagnen så att solen kunde jobba det torrt medans vi vilade. Jag var nu mycket trött, det blev som sagt inte speciellt mycket sömn natten innan. Jag kröp in längst in i stridsutrymmet och lade mig i fosterställning med huvudet på en massa icke mjuk utrustning. Att jag inte låg jättebekvämt spelade ingen roll. Jag slocknade som en klubbad säl. Vaknade knappt tre timmar senare av att min gruppchef ger oss order om att höja beredskapen då enheten som skulle använda oss som QRU skulle börja jobba.

    "Utvilad" kränger jag på mig min utrustning och gör iordning lite nudlar. Jag hann inte äta innan jag somnade tidigare. Precis innan operationen skall sätta igång så kommer kontraorder. Det blir bakåt på det hela och alla beordras tillbaka till CNL (Camp Northern Lights). Jag ser då att många i plutonen drar på smilbanden lite smått. Det var välkommet. efter ca 30 timmars jobb och 2 timmars sömn var många av oss inte så jättesugna att observera i nattkikare ännu en natt.

    Det var en väldigt glad stämning i vagnen då vi åkte tillbaka till CNL (Camp Norhtern Lights). Jag hade också under dessa två dygn privilegiet att få delta i det interna kommunikationssystemet då vår Stf.Grpc var utlånad som förare till bärgarvagnen. Då fanns det plötsligt plats för mig där. Det var sång och glatt humör hela vägen hem. Längs den vägen hem så är det ca 8-10 mindre viadukter. Varje gång vi åkte ner i en sådan så gasade våran förare lite extra så det kittlade lite i magen. Vi låtsades alla att vi åkte berg och dalbana. Att detta också var vår sista patrull innan kommande leave nästa vecka bidrog sannolik också till den glada stämningen.

    Kommande dagar kommer spenderas på campen med uppgifter som att vakta campen, vårda utrustning och vagnar innan leave. Dessutom verkar det som att vi har fått en ledig dag. Lördag är ledig dag för hela kompaniet tydligen. Fy så skönt det ska bli. Då ska jag förbereda mig inför leaven (ledighet i sverige) med att sola mig brun och fin, raka mig och kanske ta en dusch. hahah jag skojar bara. Duschar gör vi nästan varje dag.

  • Kapten håller sambandet under framryckningen.

    Fotpatrull West of Mes

    Igår, tisdag eftermiddag begav vi oss ut på patrull till området "west of mes" i vanlig ordning. Syftet med patrullen denna gång var att som vanligt visa närvaro, gå en fotpatrull i en by som inte ofta får besök av ISAF personal och där samverka med byäldste angående striderna som ägde rum med svenska enheter några dagar tidigare.

    Vi rullade ut och påbörjade fotpatrullen runt 16 tiden på eftermiddagen. Solen lyste med sin närvaro där vi trampade oss fram på ett skördat och väldigt torrt fält för att hitta en lämplig ingång till byn. Det kändes som att man han inte mer än svälja vattnet man drack innan det svettades ut igen.

    Jag och två andra ur min grupp agerade förpatrull. Vi hade uppgiften att söka oss fram på lämplig väg in i byn. Bakom oss följde ett mindre tåg av soldater ur plutonen. Dvs. skyttesoldaterna ur grupperna Foxtrox och Hotel plus vår plutonchef. Sammanlagt ett tiotal soldater.

    Vi tog oss in till byn via något som liknade en bakgård hos en arbetande afghan. Han hade en hund på sin bakgård som skällde oavbrutet på oss men stod ändå stilla och avvaktade. När vi så började patrullera inne i byn så infann sig för en kort stund en sådan där olustig känsla att någonting var på gång. Det fanns inte en människa synlig i byn. Jag skymtade några barn på avstånd men samtidigt som dom såg oss så sprang dom in och gömde sig i intilliggande byggnader. Det är inte ett bra tecken när man går in i en by. Så visst blev man lite extra observant alltid. Efter en kort stunds patrullerande kom vi fram till en mindre grupp afghanska män som satt vid en liten bäck och stirrade på oss. Troppchefen anslöt med våran tolk och började samverka med männen medans vi andra observerade närliggande terräng.

    Efter stunds samverkan så började det ändå smyga fram några barn här och där. Dock endast pojkar. Det är oerhört sällan flickor vågar komma fram. Jag hade förberett mig på att det skulle komma fram barn och därför plockat på mig lite ritblock, pennor och tidningar att ge till barnen. Tidningarna är väl dock mer lämpad för vuxna, om dom kan läsa. Men barnen brukar ju tycka om att titta på bilderna. Det var som helst uppskattat, det jag tog med ut var snabbt utskickad bland ett gäng barn. Jag undrar vad dem tycker är roligast, att få saker av oss soldater eller att faktiskt ha en penna och ett block att kludda i. Ibland verkar det som att dom blir glad oavsett vad det är, bara dem får något av soldaterna.

    Troppchefen samverkade ett tag med byäldsten, som var märkbart upprörd. Han gestikulerade och talade snabbt med en bestämt tonläge. Han talade om striderna som vi svenskar var med i några dagar tidigare. Han trodde att vi svenskar medvetet försökte skjuta på hans bybor. Dom hade gömt sig under striden och var däför väldigt tillbakadragna och vaksamma när vi denna dag tågade in i byn deras till fots.

    Dem kom väl egentligen inte fram till någonting vettigt som jag förstod det. Inte mer än att vi försökte tala om för dem att det var vi som blev anfallna och att vi inte hade för avsikt att skjuta på hans bybor. Han hade heller ingen information av värde att ge oss angående dem som anföll oss.

    Vi tog oss ut ur byn samma väg vi gick in, tillbaka till våra stridsfordon som stod och väntade i en vagnsborg en kilometer eller två från själva byn.

    Där stannade vi för att utspisa mat och invänta mörker. Till mat blev det dubbla nudlar med kycklingsmak, ett äpple och massvis med vatten. Det var inte någon jättelång patrull vi genomförde men det mesta man hade på sig hade ändå hunnit bli dyblött utav svett. Så vi passade på att hänga upp det vi kunde på tork i väntan på mörkrets inbrott.

    När kvällen så anlände så gjorde vi oss redo att lämna platsen.  Vi tillbakaryckte sedan några kilometer för att lura motståndaren att vi försvunnit helt och hållet. Vi ställde oss i en ny vagnsborg och var redo att understödja den kvarlämnade enheten om så skulle behövas. Vi observerade också under nattens gång med våra mörkermedel.

    Natten rullade på utan att någonting hände eller att någon fiende visade sig. Skurkarna verkade välja att ta det "chilax" (chill and relax) denna afton. Så vi tillbakaryckte vid tvåtiden till en närliggande FOB (Forward Operation Base) för att vila upp oss till nästa dags uppgift. Som bestod i att samverka med poliserna i området och att patrullera med vagnarna i området innan tillbakafärd till CNL (Camp Northern Lights)

    Men riktigt så blev det inte...

  • Attack och beskjutning

     

    Då var vi tillbaka på Camp Northern Lights efter några dagar i staden Sheberghan. Vi blev avlösta av en grupp ur en förstärkningspluton som för tillfället befinner sig här för att understödja oss i verksamheten. Vilket är oerhört uppskattat. Deras hjälp behövs verkligen.

    När dessa avlösare själva skulle bege sig tillbaka till Camp Northern Lights så blev dem attackerade när de passerade det oroliga området som kallas "west of mes". Där vi utfört större delen av våra uppdrag. 

    Ett okänt antal "insurgenter" attackerade deras Galtar (Pansarterrängbil). De lokala poliserna blir allt som oftast attackerade under dessa sträckor längs detta vägavsnitt. Poliserna kör grönmålade pickups. Vi kör oftast ökenkamouflerade fordon. Men denna gång var det grömålade svenska fordon.  Så vi misstänker att dessa insuregenter kanske misstog våra fordon för ANP (Afghan National Police) bilar och därför valde att attackera.

    Det är sällan dem vågar ge sig på oss. Vilket är förståeligt. Vi förfogar sannolikt över fler soldater än dem, och vi är överlägsna i eldkraft och taktik.

    Enheten som blev utsatt för attacken valde att stanna på platsen och ta striden. QRU (Quick Reaction Unit) enheten som denna dag bestod av Alpha plutonen ryckte ut till undsättning. Vi har alltid ett antal enheter som står i hög beredskap inne på CNL (Camp Northern Lights), utifall något skulle hända ute i terrängen.

    När Alpha kommit fram till platsen så var striden för tillfället över. Men efter ca tio minuter så tog insurgenterna nytt mod till sig och började ännu en gång att beskjuta våra svenska styrkor på platsen.

    I samband med att den andra striden satte igång så fick vi order om att också rycka ut till striden och understödja med våra Stridsfordon. När vi anlände så var det mörkt, lugnt och stilla på platsen. Vi såg inga som helst spår efter några insurgenter, och all skottlossning var över. De två styrkorna som stred under kvällen anmälde båda att de hade lite ammuntion och begav sig därför tillbaka till CNL. Vi kvarstannade på platsen under kvällen och natten. Vi tog terräng och var redo att slå tillbaka eventuella kvaravarande fiender.

    Det blev lång natt spanades i våra mörkerkikare. När gryningen och tröttheten kröp på så började vi söka efter döda kroppar, blodspår, tomhylsor och andra tecken på strid. Efter några timmars sökande gav vi upp och åkte tillbaka till CNL utan några som helst spår efter striden. Vi fick senare uppgifter från de lokala poliserna att striden kvällen innan ledde till mellan 8-10 döda insurgenter. Det har jag svårt att tro på då vi kammade noll under förmiddagens sök av terrängen.

    Vad blev då resultatet av striden för oss svenskar? Inte mycket alls som tur var, ett av fordonen fick punktering, antaligen från deras eldgivning. Det var också synliga märken från kulor som träffade bilarna här och där. De ska tydligen också ha skjutit RPG (Rocket propelled Grenade) varav en har "touchat" motorhuven på ena fordonet. Jag har inte sett det själv, men vi fick höra att det blivit som en fåra i huven av en förbipasserande RPG. De som satt i det fordonet hade med andra ord en oerhörd tur.

    Jag pratade med en kille ur  Alpha plutonen dagen efter och frågade hur det hade gått och hur det kändes att bli attackerade. "Det var en bra strid för att vara den första striden, vi hade läget under kontroll och jag var varken rädd eller orolig för att det skulle sluta illa"

    Ikväll har vi QRU (Quick Reaction Unit) tjänst igen och jag skulle gissa på att vi får rycka ut inatt i vanlig ordning. Hoppas bara att vi inte kommer för sent isådanfall. Kommer vi för sent gör vi ingen nytta, jag är här för att göra nytta.

  • Alla afghaner är inte fiender.

    Beredskap och utryckning

    Dags för en liten lägesrapport. De senaste två veckorna har varit hektiska med många patruller, mycket campvaktande, vilket leder till lite sömn och dåligt med mat eftersom vi ofta äter grönpåse. Vilket är frystorkad mat.

    Det har som vanligt skjutits av insurgenter runtomkring oss, men aldrig på oss och vi hinner aldrig fram i tid för att fånga in dem där dom härjar. Det slutar allt för oftast med att vi står stilla och observerar hela nätterna efter fiender som antagligen för länge sedan försvunnit därifrån eller plötsligt gömt sina vapen och därmed blivit civila. Dom beskjuter de olika polisposteringarna var och varannan natt. Jag tycker det är oerhört märkligt. Dom träffar sällan någonting. Vad är deras syfte med att skjuta? Att störa poliserna och oss? Jag menar...om dom ändå har vapen och manskap varför försöker dom inte slå ut polisstationerna helt och hållet då om dom ändå skjuter mot dom så ofta. Eller är dom rädda att ISAF blir arga på riktigt då?

    Något som oroar iallafall är att det sprängdes en IED (Improvised Explosive Device) på Route five nyligen. Ett vägavsnitt vi använder oss av så gott som daligen. Jag är inte rädd för en taliban med an AK47 (automatkarbin 47), men jag är rädd för deras IED.

    Det är hur som helst irriterande att gång på gång rycka ut dit det skjuts och bara kunna konstatera att ja...dom har varit här men är det inte längre. Det tär på oss allihopa då det detta innebär frustration, lite sömn och lite mat. Det är sällan vi får sova mer än tre, fyra timmar per dygn när vi är ute. Och dom få timmarna vi får är det inte direkt någon vidare kvalité i då dom ofta spenderas på Stridsfordonets pansar eller i en alldels för kort NATO-brits i ett alldeles för varmt tält.

    Men humöret är i skrivande stund på topp. Min grupp har fått ett annat uppdrag några dagar, utan vårt stridsfordon i en helt annan stad. Där det är en helt annan atmosfär. Staden jag tillbringade större delen utav min förra mission i. Sheberghan. Vi ska hjälpa PO (Provincinal office) att bevaka och hjälpa till med allehanda sysslor på en ny camp som byggs i staden. Här har vi varit sedan tisdags. PO personalen är riktigt trevliga och behandlar oss mycket bra. Det är riktigt bra mat här, inga klädkoder, avslappnat och verklighetsanpassat.

    Vi har det bra här och känner inte att vi har någon brådska med att bli avlösta. Det jag gillar så mycket med Sheberghan är att här fokuserar man på jobbet man ska utföra, inte hur man är klädd när man gör det.

     

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa