• På väg mot nya uppdrag.

    Skurkar i området

    Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det har att göra med att min grupp har varit hemma på "leave" (semester) i ca 10 dagar. Och den tiden är inte mycket att "blogga" om. Den har spenderats på vanligt Svensson vis.

    Men nu är vi iallafall tillbaka, sedan fyra dagar. Första dagen spenderades mestadels helt utslagen i sängen. Med undantag för ett par genomgångar där vi uppdaterades om läget och vad som har hänt och kommer hända. Jag vet inte hur det fungerar med Jetlag, om det är pga av tidszonerna man blir trött eller bara själva resandet. För tidsskillnaden mellan Afghaninstan och Sverige är inte jättestor. Vi ligger två och en halv timme före. Hur som helst så var tröttheten enorm den dagen.

    Dagen därpå så blev vi "briefade" om en ny operation som skall börjas jobba på. Som vanligt i West of Mes. Vi verkar få spendera större delen av missionen i det området. Men det är bra att vi jobbar i "närområdet" såklart. Och jag fick ju se andra delar av Afghanistan senast jag var här. Då större delen av den missionen spenderades i eller runt våra PO:s områden. (Provincinal Office).

    För att återgå till dagens uppdrag. Vi skall från och med nu fokusera på en annan by där det enligt uppgift rör sig en del "skurkar". Vi åkte ut tidigt torsdag morgon, grupperade inne på en FOB (Forward operation base). Planerade kommande patrull i byn. Jag och fyra andra ur plutonen blev kvar i FOB under dagen för att förstärka campförsvaret. Och det genom att fylla en hel drös med sandsäckar som sedan takiskt placerades ut efter campkommendantens order. Det var som vanligt tungt att utföra fysiska arbeten i den som så oftast stekande solen. Men man har blivit hyfsat anpassad till det nu. Visst man svettas helt ofantligt mycket. Men man bryr sig inte längre om det lika mycket. Det är bara att ta pauser för att ösa in H2O i ansiktet med jämna mellanrum, sedan fortsätta kämpa, sedan så är det ju roligt med fysiska uppgifter också. Det är lustigt när man tänker på dessa kopiösa mängder vatten häller i sig om dagarna och hur många gånger man urinerar på ett dygn. Det kan faktiskt vara så att man inte urinerar överhuvudtaget vissa dagar. Inte alls bra såklart...

    Vi var iallafall så gott som klar med det riktiga grovjobbet lagomt till att resten av plutonen återkom från sin patrull. Som hade gått lungt och smidigt till. Trots att våran tolk skrämt upp dom lite innan med att i stort sett peka ut alla invånare i byn som insurgenter. Men det är väl tur att han jobbar som tolk och inte med intellegence uppgifter.

    De få poliser som bemannar FOB åt oss tycker det är jättebra att vi är där. För då vågar inte insurgenterna ge sig på dom. Vilket de gör lite då och då när vi inte är där. Jag tycker det är synd att de inte gör det när vi är där...Vi skulle kunna lösa problemet åt dem isådanafall.

    Vi spenderade natten där och genomförde morgonen efter en till patrull i byn och samverkade med lite andra polisposteringar för att uppdatera oss på läget. Sedan återgick vi till CNL (Camp Northern Lights) för vård och återhämtning.

    Vården tog hela dagen. Vi har inventerat varenda lite pinal och städat ut varenda dammkorn i hela vårat garage. Låter inte så kul kanske, men kombinerar man det med att skoja med varandra under tiden så är det faktiskt ganska kul. Plus att det blir lite smygfys samtidigt.

    I skrivande stund har FOB (forward ooepration base) som jag precis skrivit om blivit beskjuten och vi har enheter som rycker ut dit för att undsätta/understödja våra stackars ANP (Afghan National Police) som bemannar den.

    Dessutom har en svensk enhet blivit påskjutna av okänt antal insurgenter. Där vi tyvär fått en svensk soldat skadad. Dock lindrigt så det ska nog inte vara någon fara. Men insurgenterna hade också lyckats slå ut ett fordon. Om det var svenskt eller afghanskt är oklart i nuläget.

    Vi har inte blivit utskickade, eftersom det redan finns så pass mycket svenska trupper i området nu. Men vi ligger i 30 minuters beredskap ifall helvetet skulle braka lös.

    Så det är bäst jag stänger ner nu och vilar min trötta hjärna med tillhörande kropp. Ifall vi måste rycka ut inatt.

    Over and out.

  • Det är trångt och bullrigt i vagnen.

    17 timmar utan kommunikation

    Idag fyllde min mamma år, och inte hann vi hem i tid så jag kunde ringa och säga grattis. Vi var ute från 07.00 till 00.30 idag och löse spaningsfrågor i ett par byar "west of mes". Där det var längesedan någon ISAF personal var. Jag fick dokumentera mycket med min kamera till dessa spaningsuppgifter. Fram till mörkrets inbrott som är runt 20 tiden så var stridsvärdet högt och jobbet vi gjorde kändes meningsfullt. Men efter det blev mörkt så sjönk stridsvärdet hos många av soldaterna, inklusive mig. Då det kan tyckas att vissa saker vi gör är lite onödiga och tar lite väl lång tid att genomföra. Att framrycka i öknen är bara det ett tidskrävande moment. Det är mörkt och dammigt, vi ska observera under framryckning åt båda håll från vagnen. Mitt håll är rätt ut i tomma intet, där det bara är svart och sandfyllt. Inte ens med nattkikare ser jag någonting. Ändå står man där och observerar ingenting. Men självklart kan det ju dyka upp en taliban eller motsvarande precis när som helst... Jag kom på mig själv vid ett tillfälle tänkandes tanken "är det såhär det känns att vara död kanske?". Förhoppningsvis är det lite tystare då.

    Det är ju också en stor bidragande faktor till att man blir less, arg och frustrerad efter många långa dagar i detta stridsfordon. Vi enkla soldater utan grad, har ju inte förmånen att som resterande personal i vagnen få ta del utav det interna kommunikationssytemet, i form av telehjälmar. Fem av nio soldater kan ständigt kommunicera med varandra och ta del utav order, skoja, snacka skit och sjunga tillsammans. Sådant är mycket bra att kunna när man blir trött och less och med ett oändligt mörker omkring sig. Vi tre som är utan detta suveräna system får nöja oss med att fundera och tänka i vår egen lilla bubbla. Att försöka säga något till någon är ingen idé. Man kan inte göra sig hörd i detta oljud. Och de med telehjälmar som ändå står nära oss är helt inkapslade i denna hjälm och hör inte ett ord av vad vi ibland gallskriker till dem. Nu är det såklart inte varje dag man känner denna frustration jag beskriver. Det blev mer påtagligt idag, för under de ca 18 timmarna vi jobbade idag så spenderades ca 17 av dom i vagnen.

    Nog om det, väl tillbaka på campen blir man snabbt glad igen. Då alla sinnen börjar komma tillbaka och man kan kommunicera med människor igen. Och enligt vår kapten så löste vi alla givna uppgifter galant och han tryckte på att vi gör ett bra och viktigt jobb även om han förstår att det kanske inte alltid känns så för den enskilde soldaten. Senare under samma dag sätter sig kompanichefen vid samma matbord och verkligen understryker att vi gör ett bra jobb och att vi inte får glömma det när allt känns pissigt och jävligt där ute. Vi har bra chefer tycker jag.

    Jag ska avsluta med en lite smålustig händelse. Sjukvårdaren i vår grupp har ett förflutet som kustjägare, och när vi nattetid genomförde en VP(vulnerable point) check i en Wadi (en uttorkad stor fåra i marken), så hade han lite svårt med avståndsbedömningen och föll handlöst rätt ner från wadi kanten ner i backen. Jag frågade honom "Hann du ta emot dig när du landade" "ja... med pannbenet" svarar han. Jägare tycks lösa alla former av uppgifter med sina pannben.

  • Misslyckad skjutövning

    Idag skulle vi kontrollskjuta våra vapen uppe i bergen utanför tysk/norska campen Marmal. Tanken var att vi skulle skjuta med alla våra vapensystem,(Automatkanoner, Kulsprutor, Automatkarbiner, Granattillsatser, Pistoler, Granatgevär, Prickskyttegevär)  precis som vi gjorde i Aybakh i början av missionen. Men så blev det verkligen inte, det här blev nog den sämsta skjutdag jag någonsin varit med om. Till att börja med fick vi vänta i ca två timmar på marmal för att den tyske skjutledaren som skulle med och kontrollera skjutningarna blev klar och redo att åka. Så planerna att börja skjuta innan den värsta värmen slagit till gick då i stöpet.

    Innan vi kom fram till skjutplatsen så fick jag mig ett gott skratt i vagnen. En form av skadefyllt skratt. Mest för att jag kände igen mig en den situationen så mycket. Som jag skrivit tidigare så händer det att man drabbas av klaustrofobi och får panik nere i stridsutrymmet. Det var vad som hände en soldat i vår vagn idag. Innan vi var framme så hörde jag honom skrika inne från stridsutrymmet. "KAN VI KLIVA UR! JAG HAR SUTTIT HÄR TRE TIMMAR NU OCH BÅDA MINA BEN HAR DOMNAT BORT...JAG FÅR PANIIIK....ÖPPNA DÖRRARNA...UUUUT...UUUT!"

    Känner mig lite hemsk som skrattar åt stackaren. Men jag vet ju precis hur jobbigt det kan vara att sitta instängd där nere en längre tid.

    När vi väl tagit oss ut bland dem sandfärgade bergen fick vi veta att vi endast får skjuta finkalibrig ammunition (vilket innebär endast kulsprutor, automatkarbiner och prickskyttegevär) på den här platsen. För att kunna skjuta alla våra vapensystem var vi tvunga att förflytta oss tre gånger till olika sorters berg. Det gjorde vi inte då det skulle ha tagit oss hela dagen. Vi fick nöja oss med att skjuta finkalibrigt. Kulsprutor och prickskyttegevär blev det, av någon anledning kunde vi inte ens skjuta våra automatkarbiner samtidigt. Även det tog en väldigt lång tid. Då vi endast fick skjuta med EN stackars kulspruta åt gången. Har aldrig ens varit med om sådana restriktioner hemma på skjutbanorna i Sverige. Skjutledaren avbröt även skjutningarna varje gång det skulle starta eller landa ett plan borta på camp marmal. Som nog låg i alla fall tre-fyra kilometer bakom oss. Lite lätt frustrerande.

    Tråkig dag där det kändes som att vi bara kastade bort tid. Känns mycket märkligt med sådana sanslöst hårda skjutregler mitt ute i en öken i ett land som befinner sig i ett krigsliknande tillstånd. Nästa gång hoppas jag att vi låter bli att informera tysken om att vi ska skjuta, eller åker till amerikanarnas camp Mike Spann där det är lite lösare tyglar.

     

  • Den nypyntade midsommarstången.

    Femkamp och QRU-larm

    Dags att uppdatera nu igen. Den gånga veckan har rullat på i ett relativt lugnt tempo. Vilket är skönt, det känns som att man gör ett bättre jobb då. Då man får jobba utvilad och fräsch.

    Den gångna veckan har vi firat midsommar, åkt på patrull west of mes. Som blev minst sagt händelserikt, och vi har åkt på ett QRU larm som i efterhand verkade ganska meningslöst och onödigt.

    Midsommar firades på CNL, med resning av midsommarstång, femkamp och en rejäl middag med en alldeles förträfflig efterrätt. Jag är inget stor "fan" av svenska högtiders mat, som alltid tycks vara likadan som alla andra svenska högtiders matbord. Det är ju alldeles för mycket fiskrätter på svenska högitder. Men det fanns mycket att välja på denna dag, så att även en kräsen icke fiskätare som jag kunde äta mig mätt. Och med efterätten som serverades kunde man inte gå därifrån missnöjd.

    Femkampen var rolig. Och min grupp tog som vanligt ut segern i förskott. Vilket vi alltid verkar göra när det vankas någon tävling. Med all rätt har det ju visat sig gång på gång också. Det gjorde det även denna dag. Lag Echo Delta näst intill utklassade allt motstånd. Det var endast ett lag bestående av ett gäng poliser med varierande nationaliteter som gjorde utgjorde värdigt motstånd. Förutom den ovärderliga äran så vann vi FS19 kåsor, torkat renkött och en stor låda Haribo godis. Haribo godiset smälte dock ihop till en enda stor sockerdeg efter en liten stund i solen, så den fick vi kasta.

    Vi skulle även få dricka våra första och kanske enda öl denna mission. Men just denna dag så var det självklart slut på öl med alkohol i. Så det får vänta till vår kommande leave nästa vecka.

    Vi har även övat strid med galt (Pansarterrängbil) i öknen, då vi ibland om än väldigt sällan faktiskt har tillgång till och skall bemanna ett par galt fordon. Då kan det vara bra om man vet hur man skall agera i en eventuell stridskontakt.

    I samma veva har vi besökt den Norsk/Tyska campen Marmal. Där vi från och med fs18 har vårat förråd och reparations möjligheter. Vilket kan tyckas vara oerhört osmidigt och dumt då den svenska campen ligger drygt en mil därifrån. Och det är precis vad det är. Osmidigt... för att ta ett exempel. Våra byxor tenderar att gå sönder titt som tätt. Speciellt i grenen, där hålet snabbt blir väldigt stort. Så stort att man måste byta byxor. Men då är det inte bara att gå och byta byxor inte. Då ska det planeras in en tripp till förrådet på marmal. Det är inte helt lätt, då vi allt som oftast är uppbokade med andra uppgifter. Så det kan med andra ord ta lång tid innan vi får byta våra trasiga saker.

    Men det positiva med att åka till den campen är att där kan man fly verkligheten vi lever i här för en stund. Det är en gigantisk camp som inhyser många olika länders soldater. Norrmännen har mycket ögongodis i form av kvinnliga soldater med fördelaktigt utseende. Norrmännen verkar också alltid fira någon högtid, eftersom det alltid är så hög kvalité på maten där. Självklart firar dom inte högtider varje dag, dem är nog bara väldigt rika och har råd att skämma bort sina soldater. Men när deras olja tar slut så står vi där med våran skog och järnmalm och frågar dom  "Jaha..vad ska ni nu leva av? utan union och olja".

    Här på CNL har vi som bekant något som kallas QRU (Quick Reaction Unit). Vilket innebär att vi står i beredskap att kunna rycka ut och hjälpa olika enheter som hamnat i situationer som dem behöver hjälp med att lösa, det varvas med vakt av campen. Det innebär i korta drag att vi bemannar vakttorn och gate. För att släppa in och ut olika enheter. Vi har även en post som agerar "växel" bemannar övervakningskamerorna på campen. Utöver det så finns det alltid ett par soldater som ska finnas till hands om något uppstår där man behöver understöd.

    Vi fick QRU larm häromdagen vid 23 tiden. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Vi fick information om att det hade samlats insurgenter i plutonsantal någon kilometer bortom höjden vi jobbade vid. Där det fortfarande pågår arbete med svenska soldater närvarande. Taggade till tårna framryckte vi dit och var beredda på att möta dessa insurgenter.

    Men när vi närmade oss fick vi veta att vi inte behövde komma ända fram till höjden, då det var lugnt där nu. Så vi la oss i ett bakre läge under natten och bevakade ungefär samma område som vi bevakat under en hel vecka tidigare. Som jag förstod det, i väntan på nya orders. Det slutade med att vi fick genomföra i stort sett samma arbete som vi gjort där tidigare,  inga insurgenter syntes alltså till. Så att kalla ut oss för att patrullera en väg vi patrullerat redan under en veckas tid kändes kanske inte direkt som något befogat QRU larm. Så akut kan det inte ha varit. Men det är väl inte alltid lätt att hantera all information som kommer in. Dessutom blev jag väldigt åksjuk på vägen dit. Jag spydde från vagnen på väg ut. Och när vi stannade i vårat bakre läge så fick jag kasta mig ut på knäna och spy ännu mer.

    Jag sa att jag bara blivit åksjuk till min grupp. Men dem verkade inte tro att man bli sådär dålig och spy så mycket av den utryckningen. Då det inte alls verkar ha påverkat dem. Jag fick iallafall vila mig i vagnen under större delen av denna QRU utryckning. Lite yr blev jag också, min gruppchef väckte mig på min plats i stridsutrymmet där jag sov ett par timmar under natten, och informerade mig om att vi skulle vakna för att det var dags att börja rulla. "Ok" sa jag...satte mig upp i min stol där jag somnade om direkt. Gruppchefen väcker mig igen och säger..."ja alltså du måste ju ha din utrustning på dig då". Den låg utanför vagnen...jag var så trött att jag inte ens reflekterade över att jag inte hade min stridsutrustning på mig.

    Ja, men det hände inget spännande alls detta dygn. Vi patrullerade samma väg som förut. Sökte den efter minor igen. Hittade inget denna gång heller. Så det var väl bra.

  • Hygienteknisk avdelning ...

    Operation Tamiz

    Nu har vi varit på campen i fyra dagar sedan vi kom tillbaka från operation tamiz. I korta drag innebar operationen att vi skulle ta en kulle mellan två byar, för att upprätta en ANP (Afghan National Police) postering. På så sätt skulle vi förhoppningsvis få bukt med insurgenterna som håller till i detta område. Våran pluton jobbade varje natt i en veckas tid med att hålla vägarna in till byarna och kullen öppna. Alltså förhindra att IED(improvised explosive device) grävs ned eller att andra kriminella handlingar utfördes. I början av operationen jobbade vi även dagtid. Vilket gjorde att många av oss blev riktigt trötta. Efter de två första dygnen var vi riktigt körda i botten. Vi hade inte speciellt bra möjlighet till återhämtning på dagarna. Då vi bodde mitt ute i öknen i en tillfälligt upprättat FOB (forward operation base). Tanken var att vi skulle återhämta dagtid. Men det är inte det lättaste när det är 45 grader i skuggan. Så sömn blev en bristvara under operationen för vår del. De andra plutonerna roterande in till CNL (Camp Northern Lights) varannan dag för återhämtning.

    Tredje dagen på operationen så höll det på att sluta riktigt illa för vår grupp, då vägen under vänstra sidan av vagnen gav vika och rasade ner i en liten å. Där vagnen med oss i också följde med ner. Jag stod bra till och lyckades klättra upp på vagnen samtidigt som den började välta. Den ställde sig på högkant och jag kände att nu tippar vi över i vattnet, varpå jag  kastar mig ut och ner på vägen så fort jag kunde. Jag tänkte att ju fortare jag kommer ut desto fortare kommer de andra ut. Vår förare lyckades i sista sekund få stopp på vagnen. Då stod den näst intill på högkant i floden. Vagnen tog in massor med vatten via förarplatsen. Så efter det så fick våran bärgargrupp visa vad dom gick för, dom är alltid med oss och gör samma saker som oss. Skillnaden är bara att deras vagn saknar kanontorn men istället är utrustad med bärgarutrustning. Så som markförankring, lyftkran och ett gäng rejäla bogseringsvajrar. Så att dra upp den ur ån verkade inte vara något problem för dem. Dock förstördes elsystemen i vagnen av allt vatten så vi fick skicka tillbaka den till CNL för reparation efter denna dramatiska dag. Vår grupp fick dela upp oss på dem andra vagnarna resterande del av operationen. Hade vagnen vält så var risken stor att någon av oss inte hade hunnit ta sig ut innan vagnen blivit fylld med det skitiga afghanvattnet. Förmodligen någon utav besättningssoldaterna som har det knivigast att ta sig ut i ett sådant läge. Men det är inte alls säkert det hade gått så lätt för skyttet i stridsutrymmet heller om vagnen lagt sig på taket i floden. Men som tur var fick Jonas stopp på vagnen och vi kunde alla ta oss ur helskinnade om än lätt chockade. Vi hade även vår författare med i vagnen, nu fick ju hon något att skriva om.

    Hur som helst så fortsatte ju operationen och vårt nattliga arbete. Vi höll vägen öppen utan några problem. Vi sköt närlys vid ett par tillfällen då vi inte var riktigt säkra på vissa afghaners förehavanden i området. En natt då jag åkte med Hotelvagnen så hade vi vad vi tror fiende i siktet. Vi observerade ett par män som grävde vid vägkanten. Vi åkte dit för att undersöka, och när männen upptäckte oss så la dem benen på ryggen och sprang därifrån. Mycket märkligt beteende. Jag hade siktet på dem en stund och blev lätt frustrerad av att se fienden bara få springa iväg sådär. (om det nu var fienden).

    Utöver det så gick det lugnt till resterande del av det nattliga jobbet. På dagen så hade vi lite problem att fördriva tiden och vi kände alla hur tristessen kröp på efter några dagar.  Som med det mesta i armén så är det inte fysiskt ansträngande utan mer psykiskt och mentalt jobbigt. Mycket på grund av solens ständiga närvaro. Och alla tusentals muterade gräshoppor som aldrig kan låta oss vara i fred. Av någon anledning hoppar dem på oss människor konstant. Sätter klorna i oss och försöker som det känns även äta på oss. Vilket nog kan stämma, för de äckliga krypen äter ju sina döda. Vi samlade en hög med eliminerade gräshoppor, och hela tiden anslöt det nya gräshoppor för att äta på sina egna döda, och varenda gång de började knastra på de döda så stampar vi ihjäl dem och la även dem på högen. Gräshoppor är efter denna ökenvecka mitt och många andra i plutonens hatdjur numera.

    Mer småsaker som var lite mentalt på frestande under veckan var att det aldrig fanns kallt vatten. Det kom två mat- och vattentransporter ut till oss. Och då hade vi kallt vatten några timmar. Tills det smält och blivit varmt som allt det andra. Vi fick även lite godsaker såsom twix, kexchoklad och mars. Men de smälter direkt och blir nästintill omöjliga att få i sig. Så det man kunde äta var "norgepåsen" (frystorkat) och Nudlar. Man blir less på den maten ganska snabbt. Man blir även ganska lös i magen av den kosten. Det är inte ett tillstånd man vill befinna sig i ute i kokheta öknen. Dock måste jag säga att jag hade rätt högt stridsvärde och motivation operationen igenom. Frystorkad mat, dålig mage och dålig kvalité på sömn var det som drog ner stridsvärdet. Och mot slutet även det nattliga jobbet som blev lite enformigt i längden. Men vår kapten påtalade då och då att det här faktiskt var ett viktigt moment i operationen, att vår uppgift var A och O för att den ens skulle kunna genomföras. Sådant är bra att höra då och då. Kompanichefen var även ut till oss ett par ggr och tryckte på att vi gjorde ett bra jobb och lät oss veta hur viktigt det var att vi utförde uppgiften vi fått. Det höjer såklart ens motivation. Vetskapen att vara en del av något större är viktigt då den enskilde soldatens jobb lätt kan kännas monotomt och meningslöst efter ett tag.

    Efter en vansinnigt långsam tillbakafärd till CNL efter 7 dagar och 7 nätter i öknen så var man rätt glad att få vara tillbaka på campen och få sova i sin egen säng. Och nu har vi varit på campen i fyra dagar och mestadels återhämtat. Äntligen har vi fått ta det lugnt några dagar. Imorgon blir det också lugnt. Då vi har order på att upprätta midsommarstång och sedan fira midsommardagen med mat, dryck (max två öl) Blir det dragkamp så kommer vår grupp vinna den. Vi är nog bland dem tyngre grupperna på FS19.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa