• Damm, QRU och vila

    Gillar ni damm? Gillar ni att titta på damm som yr, landskap täckta av damm. Vill ni andas damm, leva och jobba i ett konstant lager av damm? Sök jobb på ett stridsfordon 90 här nere isådana fall. Att jobba i ett stridsfordon 90 i Afghanistan på en sommarmission är inte speciellt nyttigt för din kropp. Självklart visste jag att det skulle bli dammigt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär illa. För besättningen är det ju ingen fara dem sitter ju instängda. Men vi skyttesoldater där bak måste ju ständigt stå uppluckade och observera terrängen. Eller sitta ner och vila, men då är ju ändå alltid luckorna öppna eftersom någon alltid observerar. Vi har "air condition" där inne, men den gör inte mycket nytta när luckorna är öppna. Solen står nästan i zenit på dagarna och dammet bara spyr in i vagnen. Jag får faktiskt lite panikkänningar ibland. Får svårt att andas och vill bara kasta av mig utrustningen på grund av den oerhörda hettan. Idag hade vi 43 grader i skuggan. Ni kan ju tänka er hur varmt det blir inne i ett stridsfordon då... nä det kan ni faktiskt inte. Det blir jävligt mycket varmare än man kan tro. Gud vad han klagar tänker ni kanske nu? Ja kanske det, men det är sådär det är. Om jag vill uppnå en någorlunda hög ålder så ska jag nog undvika fler somrar i den här maskinen här nere. Jag har gjort en vintermission här tidigare och måste faktiskt säga att det nog är att föredra. Jag har sagt tidigare "hellre värme än vinter" ja det står jag fast vid, men "hellre lervälling än värme" säger jag nu. För det är vad vintermission består mest utav... lera.

    De senaste tre dagarna har vi haft fullt upp. Den första dagen klev vi upp med tuppen och åkte ut för att reka ökenvägar väster om MeS. Med oss hade vi lite annat löst folk så det blev en ganska lång konvoj som åkte ut. Det första som händer när vi åker utanför gaten är att vi får in ett larm om att det är upplopp inne i Mazar. Så vi slår upp vagnsborg strax utanför CNL och låter UAV killarna åka in med sitt plan och kolla läget. Nu var det hela ganska överdrivet har jag fått veta i efterhand och det var inte upplopp utan endast lite demonstrationer som inte ens gick särskilt vilt till. Men men, grabbarna fick ju öva på att flyga sitt plan och vi fick öva på att stå postvakt i stekande sol i några timmar.

    Efter detta kom vi iväg för att påbörja vår ökenvägsrek. Det kändes som en evighetsmarsch i öknen. Det var självklart viktigt för chefer och ja i långa loppet även för oss vanliga soldater att få dessa vägar rekade. Så vi vet vart det går att komma fram, vilka fordon som kommer fram osv. Men det kändes som att det enda jag gjorde den dagen var att befinna mig i ett ständigt sandmoln. Det hela tog ungefär ett dygn. Efter vägreken så samverkade våra chefer med personal på polisstationer som låg längs framryckningsvägarna där i öknen. Vi fick veta att dem befanns sig i en högst otrevlig situation. Dom blev tydligen beskjutna nästan varje natt. Så vi stannade över natten vid en polispostering och bevakade området utifall några insurgenter skulle komma och ställa till med oreda. Men något som är både bra och dåligt med att åka strf90 är ju att det skrämmer iväg insurgenterna. Dom är inte helt dumma. Men tyvärr leder ju det till at vi istället inte får tag på dem och dem kan komma tillbaka och ställa till med oreda när vi lämnat platsen. Sedan kan man ju tycka att det är idiotiskt av poliserna att ställa ut en våningssäng att sova i mitt på "gården" utanför polishuset om de blir beskjutna varje natt.

    Vi kom tillbaka till campen på morgonen och var färdiga med allt stök man har att göra med vagnarna och vapnen runt nio tiden. Lyckades somna kanske 09.30, 13.20 blir vi väckt av att det går QRU(Quick reaction unit) larm. Vi gick på vårat första QRU pass för missionen samtidigt som vi gick och la oss samma morgon. Så man trodde först att det var ett skämt att det blev larm direkt. Men det var inte falskt. Det var i allra högsta grad på riktigt. Trött och lätt förvirrade samlade vi ihop vår utrustning och gjorde oss redo att rycka ut på ca 40 minuter. Vilket var ganska bra tid för att vara första gången och egentligen var vi inte speciellt förberedda på det. Vi skulle ha QRU utbildning 16.00 den dagen. Men den utgick då när vi fick QRU larm.

    En svensk/finsk MOT (Military Observation Team) patrull hade kört fast med en GALT inne i en liten by, långt åt helvete bort från CNL (Camp Northern Lights), ute i öknen såklart. Medans de försökte få lös Galten så blev dem attackerade och beskjutna av insurgenter. Dom sköt med finkalibrigt och RPG (Rocket Propelled Grenade). Dom lyckades slå ut galten som satt fast med en RPG träff. Svenskarna och finnarna omgrupperade och lämnade galten med viss utrustning kvar. Vi kom dit ca fyra timmar efter själva händelsen. Man såg bilen brinna i horisonten. Vi samverkade med svenskarna och finnarna som blivit attackerade och våra chefer beslutade efter en stund att anfalla byn och ta tillbaka galten från fienden. En mindre QRU-enhet från vårat kompani befann sig en bit längre fram och observerade in mot byn. Vi tog mark med vagnarna fram till dom. Där vi slog upp vagnsborg och planerade vad som skulle komma härnäst.

    Det började bli mörkt och vi ville inte riskera att kliva på några IED eller på annat sätt bli lidande av att jobba i mörkret. Så det beslutades att vi skulle bevaka galten och byn med våra vagnar under natten för att sedan fortsätta anfallet in i byn på morgonen. Våran vagn hade första observationspasset. Byn var tömd på människor. Eller dom hade antagligen själva valt att lämna byn då dom anade vad som komma skulle. Dock befann sig den förmodade fienden kvar i området runt den utslagna galten hela natten, vaktandes. Våra skyttar och vagnchefer kunde observera dom hela natten. Och dom gjorde antagligen precis som oss. Väntade till morgonen innan dom gav sig på den utslagna galten. Dom gjorde sig säkerligen också redo för strid, precis som vi. Jag blev beordrad att göra mitt GRG (granatgevär) klart för att skjuta lys över galten och fienden. För att göra dom medvetna om att vi är där och vi ser dom. Allt var klart med GRG(granatgevär) och mitt adrenalin började pumpa då det bara var minuter kvar tills jag skulle skjuta mot dom. Bara själva smällen från GRG skulle få dom att tänka om tror jag. Tyvärr blev det bakåt på det i sista stund. Vi lämnade över postverksamheten till nästa vagn runt 02.00. Jag kände tröttheten krypa på rätt snabbt i takt med att adrenalinet försvann ur kroppen. Jag blev sjukt trött, jag funderade inte ens över att hitta en lämplig sovplats i eller på våran vagn. Jag lade mig helt enkelt bara rätt och slätt på backen i all utrustning. Somnade direkt... vaknade väl ganska 2-3 timmar senare då det var dags att på börja anfallet mot byn.

    Det blev ett långdraget men som jag uppfattar det ett kontrollerat anfall mot den lilla byn. Charlie Quebec började med att söka igenom byn till fots medans vi observerade på avstånd och var beredd att understödja. Sedan så framryckte vi med vagnarna slog upp cordon runt den utslagna galten. Skyttet gjorde avsittning och placerades ut på lämpliga ställen i terrängen för att observera och utgöra skydd åt soldaterna som skulle bärga galten.

    Det hela tog som sagt lång tid, och jag fick panik där ute i den stekande solen. Ingenstans gick det att söka skydd mot solen. Som var den största fienden den dagen. Jag fick efter en tids panik tillbakarycka till våran vagn och kasta av mig min utrustning och placera min kropp så nära AC aggregatet som möjligt för att kyla ner mig. Fler fick göra samma sak på grund av den outhärdliga hettan.

    Det blev inte mer action än så under det anfallet. Galten bärgades, vi tillbaka ryckte till CNL. Dock tog även det sjukt lång tid. Man fick från CNL skicka ut en TOLO grupp så vi kunde tanka våra vagnar. Annars hade vi inte haft tillräckligt med bränsle för att ta oss tillbaka. Då passade även våran CO på att följa med ut och tacka oss för ett väl genomfört anfall. Och gratulera oss för att det gick så bra. Vår inbäddade journalist/författare Johanne Hildebrandt kom också ut som en liten frälsare, med stora färska och kalla chokladmuffins till alla soldater. Det höjde stridsvärdet enormt. Det var det godaste muffins jag någonsin ätit. 

    Väl tillbaka på campen så genomfördes det rutinmässigt After Action Review och återfyllnad och städning av vagnarna. Sedan fick vi våran efterlängtade och välbehövliga vila, och vi såg fram emot nästa dag som skulle bestå av återhämtning. Sedan blev du ju självfallet inte så i slutändan. Men men... war is hell ;)

  • Nationaldagen

    Vi ställde upp på flaggplanen, CO höll ett välhållet och som vanligt smått fyndigt tal. Sedan så spelades en pampig version av nationalsången upp ur högtalarna, och med CO:s tal som grund så kände jag hur gåshuden kröp fram under framförande av nationalsången. Sedan gick fanvakten sin ståtliga marsch med skyldrade gevär. Dagen gick i förströelsens tecken. Vi tog det lugnt och åt god mat. Vi hade några politiker på besök som fick åka ett varv i ett av våra stridsfordon. De fick klämma och känna på vår utrustning, ställa frågor etc. Dem var antagligen här för att kolla vad dem egentligen lägger skattepengarna på.

    Jag har blivit någon form av plutonsfotograf. Vilket är jättekul då jag fotar mycket och efterarbetar dem för att förbättra dem lite. Jag blev också utsedd av min grupp att vara media ansvarig. (vad det nu innebär). Och vår press och informationsofficer har pratat med mig om att börja blogga för Armémuseum som har något "levande projekt" om pågående utlandstjänst. Där tidigare utlandssoldater redan har bloggat. Jag tackade ja och har nu börjat byta lite information med någon ansvarig för det hela på armémuseum i Stockholm. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet kanske? Jag är ju inte ens bra på att skriva. Det som gjorde att jag ändå tackade ja är att jag uppskattar de människor där hemma som är så pass intresserade av vad som händer här nere att de följer en blogg om det. Det kan jag gärna bidra med min vardag till. Men den blir som den blir, jag har ju inte någon som helst skrivarvana.

  • Tillbaka till West of MeS

    Idag så åkte vi ut med jättekonvojen igen till en by i området "West of MeS" där det enligt uppgifter rör sig insurgenter. Vi slog upp en vagnsborg med sjukvårdsvagnen i mitten medans plutonschefen tog skyttesoldaterna ur grupperna Foxtrot, Golf och Hotel och gick in i byn för att samverka med byäldste och andra människor som kunde sitta på värdefull information. Inte bara för att få fram information såklart, utan även för att visa upp oss och bibehålla god kontakt med byn och visa att vi bryr oss och att vi vill och kan hjälpa dem. Min grupp (Echo) stannade och delade upp oss på varsin vagn där vi löste uppgiften som "tailgunners" i själva "borgen". Besättningen behöll beredskapen i sina vagnar.

    En kort sammanfattning av vad som sades inne i byn under dagen var att de tyckte det är jättebra att vi hjälper dem och vill fortsätta med det. Men att hjälpa kunde också vara att stjälpa dem. För alltid när ISAF varit i byn så kommer insurgenterna dit och säger åt dem att de inte får prata med oss, inte får hjälpa oss eller använda sig av vår hjälp. Så ju oftare vi är där desto oftare kommer insurgenter dit och försöker styra och ställa. Så nu börjar de bli lite oroliga. För samma sak hände förra året och till slut så drabbade ISAF och insurgenter samman i deras by. Vilket bland annat ledde till att mycket av deras skörd brann ned som ett resultat av striderna. Därför hade dem redan börjat samla in skörden i år. Innan striderna bryter ut...

    Sedan använde sig även insurgenterna av propaganda på så sätt att när vi lämnat byn så kunde de komma och ropa ut i byn ur sina moskéer att dem jagat bort oss, att vi är rädda eller att de vunnit en strid och satt oss i flykt. Sådan information får en ändå att tänka till lite. Är det verkligen bra om vi åker dit i sådana fall? Om det leder till att människorna far illa av det i längden? Men samtidigt behöver de ju vår hjälp. En sådan strid känner jag rent spontant att jag skulle vilja ta. För att driva bort insurgenterna från dessa människor. Det om något vore till hjälp för dem...

  • Patrull till West of Mes

    Så vad har hänt dem senaste dagarna. VI har varit på vår första patrull till West of Mes som skall vara det mest oroliga området inom vårat AOR i nuläget. Vi patrullerade dit i förrgår med en herrejösses konvoj av fordon. Vilket självklart gör att allting tar längre tid än om vi hade åkt som ensam pluton. Men alla drar sitt strå till stacken och är en del av kugghjulet. Meningen med patrullen var att göra VP checks. (vulnerable points). Vilket innebär att vi kollar lägen i terrängen som gör oss uppenbart mer sårbara. Den här dagen inspekterade vi ett x antal vägtrummor så att skyddsgaller satt där det skulle och att inga IED var planterade i eller i anslutning till. Sårbara känns det dock som att vi är hela tiden så fort vi rör oss utanför campen. Speciellt vid tillfällen då vi blir stillastående länge på ett ställe. Någon smart människa har räknat ut att det tar ungefär 20 minuter för insurgenter att bli varse om vart vi befinner oss och för att dem att ta sig dit och genomföra ett anfall eller motsvarande.

    Vi är alla medvetna om att så är fallet, men är också medvetna om att vissa uppgifter kräver att vi står still ganska mycket längre än så. Det vi tröstar oss med är att vi har ett övertag i eldkraft och taktisk krigsföring om något skulle hända. Tyvärr är det oftast fienden som besitter det vikta initiativläget. Dom bestämmer tid och plats och skjuter oftast första skotten vid sammanstötar.

    Hur som helst, efter våra VP checks så patrullerade vi vidare och rekade vägar in till ett par byar vi också skulle patrullera, dock till fots. På en mindre väg som ledde in till en mindre by så stannade vi och genomförde VP check med minsökare. Där våra kära EOD:are (Explosive Ordonance Disposal) stöttade oss med kunskap och effektivitet. Då det tar alldeles för lång tid då vi gör detta på egen hand. Enligt mig, mest på grund av vår oerfarenhet i just detta moment med minsökare. Det tog inte speciellt mycket kortare tid för att EOD hjälpte oss. Men långsiktig så ska nog deras hjälp, och tips leda till att vi blir effektivare på egen hand.

    Jag gick själv med den där minsökaren förra veckan vid ett tillfälle. Och jag kan säga att det är ett minst sagt frustrerande arbete. Även om man ställer in den på att inte vara speciellt känslig så piper det cirka en gång per meter. Och är man ovan som jag och alla andra i vår pluton är med detta instrument så blir man lätt förvirrad och orolig för att man missar något som kan vara farligt. För det är praktiskt omöjligt att frilägga allt som piper. Man måste jobba upp någon form av magkänsla för när det kan vara något farligt. Plus att man verkligen får titta på hur marken ser ut runt omkring. Om någon har planterat något så kan man nog väldigt ofta se det på hur marken ser ut på och intill det nedgrävda föremålet/föremålen.

    Den färdighetsnivån har vi inte nått än vilket gör att man blir orolig att man som sagt missar något farligt och att man ska vara orsaken till att egna soldater sprängs i bitar. Det är det värsta med att jobba med minsökare enligt mig. Sedan är det ju också sjukt varmt här denna årstid. Och ni anar inte hur mycket utrustning en svensk soldat bär på. Det är helt vansinnigt vad man svettas. Man känner också hur olika utrustningsdelar börjar skära in och trycka hårt mot huden efter en stund, ögonen svider av den salta svetten som rinner ner i dem, samtidigt som man ska fokusera på att jobba rätt med minsökaren. Som också tröttar ut en relativt snabbt i armen. Så man får byta arm fram och tillbaka med jämna mellanrum. Nej att göra VP checks med minsökare är verkligen inte något glamoröst arbete.

    Den där dagen tog många olika saker lite för lång tid att genomföra så vi hann inte med någon fotpatrull i en av byarna som var planerat från början. Utan lade istället in det på morgondagens schema.

  • Medaljceremoni vid Armémuseum. Foto: Anders Lindell

    Medaljceremoni vid Armémuseum

    Jag har skrivit det förut, att missionen slutar först efter medaljceremonin på Armémuseum. Idag står vi här, iförda uniformen för sista gången, uppställda och redo att lämna FS 18-tiden bakom oss. Det är en vacker och solig dag i Stockholm där många anhöriga har samlats för att visa sitt stöd och sin lättnad över att insatstiden är över för just deras son, dotter, bror, syster, pappa eller mamma. 

    Personligen fick jag ta emot medaljen av generallöjtnant Anders Lindström, men också Göransson och Grundevik delade ut medaljer under den dryga halvtimmeslånga medaljeringen. Håkan Jevrell talade kort om vikten av det politiska stödet och att de internationella insatserna måste ha grundmurat stöd hos både anhöriga och politiker. Från politiskt håll kan jag tycka att det finns avsevärt mer att göra - att gå från ord till handling i framför allt långsiktiga inriktningsbeslut är av största vikt.

    Våra saknade vänner och kollegor Johan och Gunnar hedrades med en överflygning av JAS 39 Gripen i formationen "saknad kamrat" där ett av flygplanen symboliskt lämnar formeringen. Det var ett starkt ögonblick.

    Du läser just nu mitt sista inlägg på bloggen Fredssoldater. Det har varit ett givande och intressant uppdrag att vara skribent åt Armémuseum och jag hoppas att läsningen har svarat på några av dina frågor från insatsområdet men samtidigt väckt nya - att reflektera över och diskutera med andra.

    Jag vill rikta ett stort tack till alla läsare och för att just du har hittat hit. Nu tar jag av mig uniformen och återgår till det civila livet. 

    Daniel Jansson

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa