• Vår första tripp

    Vår första tripp utanför campen blev till Aybak för att skjuta in våra vapensystem.  Och det var även då vi verkligen fick känna på hur det är att jobba i denna värme för första gången. Det är svårt att föreställa sig att det kan vara så varmt som det är här. Att komma direkt från en vinterutbildning på Livgardet för att jobba i detta klimat med all den utrustning vi förväntas bära omkring på är väldigt påfrestande. Afghanerna är smarta som endast jobbar i sin "pyjamas" och tar siesta mitt på dagen då det är som varmast. Men trots värmen och vår ovana att arbeta i den så gick allt smidigt och bra, bortsett från ett par barn som kastade sten på oss när vi framryckte i våra stridsfordon inne i Mazar.  Majoriteten vinkar dock och ger oss tummen upp. Så de flesta verkar i alla fall vara glada att ha oss här.

    Imorgon har vi återhämtningsdag, det kan låta lite löjligt att ha det efter endast en stackars dag jobbandes i värmen. Men tro mig, det behövs. Det tar en stund att anpassa sig till det här.

     

  • Första inlägget

    Jag ska nu försöka ta tag i att blogga/skriva dagbok under vår mission här på FS19 i Afghanistan. Jag har tänkt att jag ska göra det ända sedan utbildningen började i februari. Men högt utbildningstempo med efterföljande tidsbrist, trötthet och såklart även lathet har fördröjt bloggandet ända tills dagens datum 31 Maj 2010. Imorgon har vi varit på plats i Afghanistan i exakt en vecka. Om nu arbetstempot bara trappas ner lite så man får lite "egen" tid också. Och då menar jag egen tid utöver den schemalagda egna tiden som allt som oftast består av fysisk träning, duscha, äta, bajsa och sova.

    Nu har jag dessutom verkligen en anledning att börja med "bloggandet" då jag tackat ja till att förmedla min och min plutons vardag till er där hemma via armémuseums "Fredssoldatsblogg".  Jag ska göra mitt bästa för att göra vår vardag intressant även för er där hemma.

    Till att börja med då, vad gör jag här i Afghanistan varför väljer jag att jobba med det här. I korta drag, jag älskar att resa, jag gillar äventyr, har ingenting emot lite action i vardagen,  jag tycker om att hjälpa människor, gemenskapen man får med sina plutonskamrater är något speciellt, det är väldigt lätt att spara pengarna man tjänar. Vetskapen att göra något som i förlängningen leder till något gott, om min lilla insats kan bidra till att göra detta land säkrare för den vanlige afghanen så är det en tillfredställelse värt mödan.  Det där är några delar i en kombination av saker som gör det värt att göra utlandstjänst. Jag är stolt över att ha privilegiet att få jobba med detta.

     

    Den gångna veckan här på CNL (Camp Northern Lights) och Afghanistan har egentligen bara varit en förlängning av utbildningen på livgardet fast på plats och mestadels på campen. Och det för att anpassa oss sakta men säkert till både värme, kultur och miljö.

     

  • Sista bilden från Afghanistan. Mot Sverige.

    Tillbaka på Livgardet

    Efter 10 timmars försening på grund av sandstorm landar vi äntligen på svensk mark där bussen tar oss tillbaka dit resan en gång började för nio månader sedan - på Livgardet i Kungsängen. Nu väntar genomgångar i stresshantering, blodprovstagning, hörselkontroll, avlastande samtal och gemensam middag innan vi skiljs åt. Det är skönt att vara hemma.

    Vi ses vid medaljceremonin på Armémuseum om en vecka.

  • Beachparty och gästspel

    Natten mot onsdagen förvandlades volleybollplanen till ett inferno av dansande hemåtfirare som med musik, light sticks, shorts, brinnande eldar och glada tillrop satte en avgjort trevlig prick över missionens sista natt. Soldäck fick agera DJ-bås och på två upphängda lakan projicerades musikvideor bakom baren. Tack CQ och TACP för ett mycket trevligt initiativ!

    För ungefär 15 år sedan arbetade jag sporadiskt som DJ på olika fester - en omständighet som jag blivit påmind om under ungefär varje dag under missionstiden. Det var därför inte mer än rätt att jag tog tillfället i akt och gästspelade några minuter när ordinarie DJ Gurka tog en liten paus. DJ Ablaze tackar för allt stöd från den underbara publiken. Ett särskilt tack också till E-type, Corona, Culture Beat, Snap, Basic Element och Magic Affair. Utan er hade det inte varit möjligt.

    You have been ablazed, the party is over.
    FS 18 kommer hem.

     

  • Vår sista patrull. Det var dammigt idag.

    HOTO och TOA

    Försvarsmakten är bra på förkortningar varav HOTO hör till en av de mest logiska. Hand Over and Take Over innebär att vi under ett par dagar introducerar våra efterträdare i arbetsrutinerna och att fanan lämnas över till, i detta fall, FS 19. Överlämningen av fanan sker under TOA-ceremonin - en inte helt associationsfri förkortning för Transfer Of Authority. Chefen FS 18, Överste Tistam lämnar symboliskt över fanan till chefen FS 19, Gustaf Fahl och våra sex månader av ledningsansvar är nu officiellt historia.

    Idag genomförde vår pluton den sista patrullen väster om Mazar-e-Sharif - ett område som det senaste halvåret har varit det mest prioriterade för våra insatser. Patrullen var en del i den HOTO som nu pågått ett par dagar och vi gav ledningspersoner ur FS 19 en inblick i hur deras kommande patrullområde ser ut, vilka byar som finns samt presenterade den nya plutonchefen för polisledningen i distriktet. Det har varit en bra dag där solens tryckande hetta gett de nyanlända cheferna en försmak av vad som komma skall - det kommer att bli varmare. Det kommer att damma ännu mer.

    Vid hemkomst till campen får jag order om att lämna in min ovårdade stridsutrustning i en lastpall på flygplatsen för vidare transport till Armémuseum. Utrustningen skall användas som en del i utställningen Fredssoldater och det skall bli intressant att se det färdiga resultatet som jag hoppas skall ge besökarna på Armémuseum en ännu bättre inblick i förhållanderna här nere.

    Dagarna går. På torsdag natt lämnar vi Camp Northern Lights för gott.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa