• En hjärtlig bild på hela plutonen, tagen under dagens REMI-vård.

    REMI-vård och hemlängtan

    Den reorganiserade materialinlämningen, REMI, har påbörjats. All materiel skall vårdas, inventeras och lämnas tillbaka till HM Konungen. All materiel innebär allt från vapen och fordon till bestick och skosnören. Det är ett till synas oändligt arbete som tar mycket viktig tid från volleyboll och solning. Men det är bara att gilla läget, och eftersom vi har haft bra koll på utrustningen tidigare går slutvården smidigt och vi har nu bara smådetaljer kvar att putsa på.

    Vi har en vecka kvar av vår mission. Tankarna på livet efter hemkomst finns numer ständigt med oss och vi känner oss färdiga här nere, klara att lämna över, redo att komma hem. Det skall bli skönt att sätta punkt och fasas in i de civila rutinerna igen.

    Innan vi kan förflytta fokus från insatsområdet och slappna av har vi en viktig överlämning att ro i hamn. Vi arbetar med rapportskrivningar och samlade dokument med erfarenheter som förhoppningsvis skall vara lätta att ta till sig för våra efterträdare.

    Nu håller vi fanan högt och behåller fokus ända fram till medaljceremonin vid Armémuseum - först då slutar missionen.

  • Ingen av mina bilder har tidigare lyckats fånga glädje och identitet hos den del av befolkningen som lider mest.

    En bild, tusen leenden

    Det finns många ögonblick som berört mig under tiden i Afghanistan, framför allt har barnen fått stort utrymme på bloggen. Kvinnorna har på grund av den religiösa och förtryckande kulturen passerat som färgade skynken utan identitet, omöjliga att skapa kontakt med. Trots att jag alltid vinkar till de kvinnor jag ser, ger endast en av hundra någon respons tillbaka.

    Två kvinnor i burka promenerar längs gatorna i Mazar-e-Sharif och ögonblicksbilden fångar en glädje och en gemenskap som jag aldrig tidigare skådat hos någon kvinna i Afghanistan.

    Tänk dig själv att varje dag matas med bilder där det enda man ser är män, barn, djur och svävande tygstycken. Det skapar en obehaglig distans som snabbt blir till vardag och som man till sist inte reflekterar över.

    Det kändes bra att få ta den här bilden, den visar att afghanska kvinnor också lever.

  • I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - i natt utanför en polisstation som nyligen attackerats av motståndsmän.

    Uppdrag: Observation

    Efter nästan två dygn i fält med fotpatrullering och framgångsrik samverkan grupperar vi vagnarna på ett öppet fält med 360 graders observation. I skydd av mörkret observerar vi mot misstänkta punkter i terrängen - precis utanför en polisstation som nyligen utsatts för vapenhot och attentat. Syftet är att kartlägga rörelsemönster och i tid kunna förhindra en förestående attack.

    På flera mils avstånd drar ett ljudlöst oväder fram. Det känns surrealistiskt att sitta där på bakvagnen och lyssna på tystnaden, följa blixtarnas framfart och samtidigt lösa en skarp uppgift som när som helst kan byta skepnad och övergå i självförsvar, arrestering eller omgruppering.

    Det blir en lugn natt. Insurgenterna håller sig på avstånd och efter fyra timmar återvänder vi mot campen för en välbehövlig tvåminutersdusch och ett varmlagat nattmål mat.

  • Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna.

    CNL Resort

    Att byta Sveriges gråa klimat mot Afghanistans soliga dagar var ingen svår uppgift. Vi kommer snabbt in i rutinerna igen och ledigheten känns redan avlägsen. Nu ligger allt fokus på att göra en bra överlämning, inventera personlig utrustning, spela volleyboll och sola.

    Avrustningsprogrammet med listor som skall prickas av och väskor som skall packas är daglig rutin som pågår parallellt med kärnverksamheten - en kärnverksamhet som dag för dag fasas ut och ersätts med uppgifter som har med hemrotationen att göra.

    Det känns att det är nära slutet nu och stämningen är god, även fast vi också pratar om hur tråkigt det kommer vara att skiljas från varandra och återgå till det civila livet. Gemenskapen som vuxit fram har lagt grunden för en livslång vänskap och de långa sex månader som för inte alls länge sedan låg framför oss är snart historia. Kvar finns oförglömliga minnen, skratt och glädje men också frustration över saker som fungerat mindre bra.

    Färre uppdrag utanför murarna ger oss tid för andra viktiga saker, som att spela volleyboll, sola och träna. Vädret bjuder på över 30 grader i skuggan och det känns som att vara på vilken söderhavsö som helst. Det är härliga dagar på CNL Resort i Afghanistan.

  • Av sex månader återstår nu blott tre veckor av möten med den afghanska kulturen och alla vänliga människor. Jag kommer att sakna det.

    Dags att börja jobba

    Min andra och sista ledighet är över. Det har varit skönt att vila upp sig hemma i Sverige och jag har haft underbara dagar tillsammans med min flickvän, familj och vänner. Ledigheten har gått fort och nu återstår tre viktiga veckor av hårt arbete i insatsområdet innan det är dags att komma hem för gott.

    Vi skall göra allt för att överlämningen till kollegorna i FS19 skall bli så bra det bara går, delge viktig information, skriva rapporter om hur vi arbetat och vad som fungerat bra och mindre bra. Det finns säkert utrymme för oss att presentera den nya styrkan för alla de relationer vi skapat med ledande polischefer och höga militärer – allt i syfte att underlätta för fortsatt arbete och göra startsträckan så kort och effektiv som möjligt. Vi vet själva hur lite vi visste för bara fem månader sedan, om den vardag som nu präglat vår tillvaro dagligen under snart ett halvår.

    Av sex månader återstår nu blott tre veckor av möten med den afghanska kulturen och alla människor. Jag kommer att sakna det.

    Jag önskar FS19 en skön ledighet innan vi ses i Mazar-e-Sharif om några veckor.

    Västerås flygplats nästa.

Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa